Jag kommer att sakna Arena för Tillväxt

Mina sex rapporter/idéskrifter för Arena för Tillväxt

För några månader sedan fick jag reda på att Arena för Tillväxt ska upphöra. Det är en organisation som ägdes av SKL tillsammans med Swedbank och ICA, som arbetade för att främja lokalt och regionalt tillväxtarbete genom kunskapsförmedling och processtöd till kommunerna. Den 26 juni hade de ett avslutningsmingel som jag tyvärr inte kunde vara med på och den 30 juni upphörde organisationen.

Jag tycker det är väldigt sorgligt för det har varit en mycket viktig del av mitt yrkesliv. Jag har skrivit hela sex rapporter/idéskrifter för dem. Några av de här böckerna är jag väldigt stolt över. ”Spela roll” har lästs av ca 15–20000 personer och har använts som studentlitteratur på flera akademiska institutioner, bland annat på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala. Senast i våras så hade vi en praktikant på SKL som berättade att boken fortfarande ingår som del i utbildningen för kulturgeografer.

Jag är väldigt tacksam för att Arenan trodde på den ganska vaga idé som jag hade i början av 2000-talet om att skriva en annorlunda bok om tillväxt med människors egna drivkrafter och förmågor samt den lokala samhällsandan i fokus. Att människor själva kan göra skillnad för en plats och att den lokala samhällsandan har betydelse låter som självklarheter idag, men få skrev då om utveckling i termer av kultur, tillit och tolerans. Boken stack även ut genom layout, en stor mängd citat samt roliga illustrationer av Ulf Lundqvist. I böckerna ”Rent spel” och ”Tillit och tolerans” (som jag skrev på konsultuppdrag från Arenan) har jag fått möjligheten att fortsätta spinna vidare på min idéer om vad det är som gör att ett samhälle eller plats utvecklas på ett bra sätt.

Den enkla tankemodell för lokal utveckling som vi tog fram till boken Spela roll. En plats utveckling beror på dess förutsättningar, men också på den kultur och samhällsanda som råder där.

Så ett stort tack till alla som jobbat på Arena för Tillväxt och som jag fått jobba tillsammans med under dessa år. Anders Flanking, Roland Lexén, Per Sandgren, Katrien Vanhaverbeke, Anna Kelly, Stefan Wing, Elizabeth Gillingsjö, Linnéa Hassis och alla andra som jag jobbat tillsammans med på Arenan. Tack också till Måns Norberg som var medskribent till Spela roll och som alltid kommit med kloka inspel till de böcker jag skrivit.

Jag kommer att sakna Arenan……

PS Vissa av böckerna är idag svåra att få tag på förutom som PDF, men vill du ha ett exemplar går det bra att kontakta mig på e-post eller telefon.

En tunn fernissa av tillit

Jag älskar Mallorca – en fantastisk ö med en charmig huvudstad, pittoreska byar, härliga stränder, ett skönt klimat stora delar av året och trevliga människor. När jag för några år sedan fick ekonomiska möjligheter så slog jag till och köpte en lägenhet i Palma. Jag har också en kusin som bor där med familj sedan 40 år tillbaka, så valet av Palma var inte svårt.

Det som slagit mig efter några år på Mallorca är hur vi svenskar som finns på ön tyr oss till varandra. Vi hjälper, informerar och tipsar varandra om allt från spansk byråkrati till bra caféer. Jag har inte mer än några års gymnasiespanska i bagaget och kan inte göra mig förstådd om inte personen talar engelska. Jag hade kontakt med svensktalande under hela köpprocessen från svenska mäklare till svensktalande jurist och bankkontakt. Det känns helt enkelt tryggare, man vet ofta vad som gäller och slipper begå kulturella misstag.

Men ibland sträcker sig den här hjälpsamheten ett steg längre än vad som är vanligt i Sverige vid kontakter med myndigheter, banker etc. Det var först när jag var tvungen att byta bankkontakt till en person som inte var svensk som jag förstod att vissa saker som jag trodde var gratis kostade pengar. Min svenska bankkontakt hade helt enkelt sett till att jag slapp betala visa avgifter – det verkar finnas en underförstådd regel här om att ”vi svenskar hjälper varandra”.

Vi tyr oss till varandra. Är det fel? Både ja och nej.

Människor har i alla tider tytt sig till den egna familjen, den egna stammen, den egna klanen. Det finns i vårt DNA, men det går inte att bygga större fungerande samhällsbyggen om inte människor ser förbi sin närmaste ingrupp. Vi måste ta ansvar, känna omtanke och behandla människor vi inte känner på ett rättvist sätt.  

Att de nordiska länderna plus ett tjugotal länder till byggt upp en så pass hög tillit så att en majoritet av medborgarna tror att vi i huvudsak vill varandra väl och inte försöker lura varandra är inte enkelt. En av de viktigaste nycklarna för detta stavas rättssäkerhet – att statsapparaten i den nation vi är medborgare i behandlar alla lika. Det ska inte gå att med makt eller pengar köpa sig förbi kön och fattiga människor eller minoriteter måste ha samma rättigheter som alla andra.

En vän till mig berättade om en rysk gästprofessor som tyckte att Sverige var det värsta land hon hade varit i. Hon tyckte det var obehagligt, för det fanns inga människor i Sverige – bara maskiner. Varför då undrade min vän? Det hon menade var vårt byråkratiska system. Hon behövde ha någon form av tillstånd och som gästforskare uppstod det ett problem av något slag. Hon menade att det inte spelade någon roll hur hon än försökte beveka handläggaren. Hon hade försökt med en snyfthistoria, hon hade spelat på sin kvinnlighet, hon hade försökt varit vänlig och hon hade blivit arg. Hon försökte till och med muta handläggaren. Hon beskrev exakt korruptionens bas, och det fungerade inte alls. Men inte bara korruptionen, utan också det mänskliga – ”det spelade ingen roll vad jag sa, eller vem jag var”. Hon uppfattade detta som ett omänskligt system. Men alternativet är ju korruption och nepotism, där man kan påverka ärenden med hjälp av en hög position, mutor, aggressivitet, kvinnlighet, hot, tårar eller vad den enskilde personen kan ha i sin verktygslåda för att försöka påverka handläggaren.

I många kulturer så anses det inte vara fel att ”smörja systemet lite” och ”utnyttja sin verktygslåda”. Och med tanke på att även vi svenskar ”tar hjälp” av varandra på ett sätt som ibland tänjer på gränserna här på Mallorca, så är det uppenbart att de ”svenska normerna på hemmaplan” endast är en tunn fernissa över den djupare medfödda instinkten att först och främst hjälpa vår familj, våra närmaste, vår ingrupp. I många situationer är det ju rätt att göra så – det måste vara så, men inte om det bryter mot lagar och regler eller sker på bekostnad av någon annans rättigheter eller resurser. Tyvärr behövs det inte mycket för att sätta sig själv och sina närmaste i centrum på ett sätt som skadar samhället i stort.

Och den där tunna fernissan av generell tillit är det mest välståndsskapande verktyget vi har. Vi måste helt enkelt bli bättre på att vårda tilliten. Den har så mycket större betydelse för både vårt individuella välbefinnande och Sveriges utveckling än vi tror. Vi tror kanske inte det är så farligt om vi inom olika grupper ”börjar ta hand om varandra”. Det är därför som identitetspolitiken är så farlig. När vi inte ser människan, utan någon som representerar den egna gruppen och att vi då, oavsett dennes handlingar eller vad vi tycker om hen, ska bidra till dennes bästa.

Och om jag ser till att du får det här, så nästa gång jag behöver något så ser jag till att du…osv. Då är vi på ett slutande plan. Det är inte svårt att förstå de mekanismer som styrt utvecklingen mot genomkorrupta samhällen som t.ex. Grekland eller Ukraina. Däremot är det ytterst speciella förhållanden som skapar en bra grogrund för att utveckla ett högt socialt kapital. Borde vi inte vara mer intresserade av vad detta består i, så vi kan skapa mer av det som skapar positiva cirklar av utökad tillit och minska det som skadar tilliten?

Det är något som skaver

Håller rädslan på att ta över fullständigt? Jag har nu kollat på ett antal politiska debatter inför EU-valet och frågorna om trygghet och säkerhet dominerar och i en del sociala medier verkar Sverige snart gå under av en ökad kriminalitet.

Men det är något som skaver. Jag har precis gått igenom Folkhälsomyndighetens statistik från deras hälsoenkät där flera frågor ställs om sociala relationer, t.ex. om man varit utsatt för våld, kränkningar eller hot eller om man känner tillit till andra.

Det finns mycket litet som indikerar att det blivit värre i Sverige. Fyra procent har blivit utsatta för fysiskt våld under 2018 – det var lika stor andel år 2005. Fem procent har blivit utsatta för hot, vilket är en procentenhet mer än 2005. 22 procent har angett att de blivit kränkta, vilket är en procentenhet mindre än år 2005. Vad gäller andelarna som anger att de saknat emotionellt respektive praktiskt stöd är dessa i princip oförändrade över tiden. Andelen som angett att de har ett lågt socialt deltagande har minskat från 19 till 17 procent.

http://fohm-app.folkhalsomyndigheten.se/Folkhalsodata/pxweb/sv/B_HLV/?rxid=b74d8053-7b13-4cfa-8716-aa2a5c66f44c

Det finns inga dramatiska förändringar överhuvudtaget utom vad gäller en fråga: ”Händer det att du avstår från att gå ut ensam av rädsla för att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad?”. Här har det skett en ökning med tre procentenheter från 2005 till 2018 och med hela sju procentenheter från 2015 till 2018. Andelen som känt sig rädd uppgår till 28 procent.

Man kan också konstatera att det främst är unga och medelålderns kvinnor upp till 45 år som blivit mer rädda – inte pensionärerna. De har tvärtom blivit något tryggare sedan år 2005, men de är kanske inte ute på sociala medier lika mycket som unga. Samtidigt är andelen som varit utsatta för fysiskt våld oförändrat för unga kvinnor (16-29 år) och kraftigt minskande för unga män – från 11 till 7 procent sedan år 2005. Detta har sannolikt att göra med att alkoholkonsumtionen minskar bland ungdomar och att fler är hemma på helgerna och spelar dataspel.

Jag har själv blivit påverkad av det höga tonläget kring frågor om kriminalitet. Jag trodde statistiken skulle indikera en försämring. Men de brott som ökat är sannolikt sådana som tidigare varit väldigt ovanliga och de bostadsområden i Sverige som markant känner av en ökning är relativt få. Vad jag förstått av annan statistik så har våldtäkterna ökat (även om det kanske främst är benägenheten att anmäla som ökat och att definitionen om vad som är våldtäkt vidgats), gruppvåldtäkterna har ökat, gängkriminaliteten likaså. Stöldligor härjar periodvis i olika delar av landet och risken för terrorism har ökat. Men när baserna för en procentuell beräkning är låg, så kan en liten antalsökning ge sken av att procentuellt vara väldigt stor. Om det sker 10 gruppvåldtäkter ett år och 20 nästa år, så är det en ökning med 100 procent.

Men brott som är ovanliga drabbar inte särskilt många människor, även om de markant ökar. Folk som bor i Lidköping, Mjölby, Hudiksvall och Östra Göinge kan vara precis lika trygga nu som för 15 år sedan, även om gängkriminaliteten och dödsskjutningar ökat i Bergsjön, Rosengård och Vivalla.

Jag tror inte heller att invandrare skiljer sig särskilt mycket från svenskar vad gäller sexualbrott, våld, hot och andra grova brott. Denna typ av brott är tabu i nästan alla kulturer (med vissa undantag för sexualbrott). Länder som har en hög brottslighet är inte drabbade på grund av sin kultur, utan på grund av korruption 1). Politiker, polis, domstol och höga tjänstemän är korrumperade och staten klarar inte av att driva ett våldsmonopol. Däremot kan det finns kulturella skillnader mellan en del invandrade och de som är uppvuxna i Sverige vad gäller hur man ser på fusk kring skatter och bidrag. Det är synen på staten och graden av tillit till andra människor och samhällets institutioner som här kan skilja kulturellt.

Men för allvarliga brott så visar Folkhälsomyndighetens enkät, som genomförts under många år, att det faktiskt inte är så många som drabbas och om invandringen inneburit en ökning av kriminaliteten så är den marginell och drabbar främst de som bor i samma områden som de kriminella. En del faktorer som mäts i denna studie går snarare i en positiv riktning. Jag tror Sverige är på väg att bli som USA, att tidningar och politiker förstorar de negativa känslorna inför en liten ökning av kriminaliteten för att sälja lösnummer respektive fiska efter röster samtidigt som en del sociala medier spär på rädslan genom att utmåla invandrare som generellt farliga.

Jag tycker man måste ta kriminalitet och risken för terrorism på stort allvar och även en liten ökning är allvarlig. Det för med sig oerhört negativa konsekvenser för dem som drabbas. Men jag vänder mig mot de bilder som målas upp av politiker och media i dagsläget. Det kan bli så att bilden av verkligheten i slutändan är farligare, än själva verkligheten….

1) Korruption är ju i någon mening också ett utslag av kultur. Men här hamnade jag i ett cirkelresonemang. Så det blev en fotnot istället.

TV-program om tillit

Plötsligt händer det! Igår (2019-05-22) så sändes det ett tv-program om tillit på svensk TV. Det är en dansk reportageserie där programledaren Chris Pedersen reser ut i världen och talar med forskare och kulturpersonligheter om vad det är som är så speciellt med Norden. Det första programmet i serien handlar om de nordiska ländernas höga tillitsnivåer och varför tillit ibland kallas ”det nordiska guldet”.

Lenin sa en gång att ”Tillit är bra, men kontroll är bättre”. Programledaren kontrar i programmet med ”Kontroll är bra, med tillit är billigare”. Ja, allt blir så mycket enklare och billigare om tillit finns i samhället.

https://www.svt.se/varldens-lyckligaste-land

Sansen ligger i balansen

Det finns en fara i att korruption ökar hur man än angriper problemet. Korruption kan äta sig in i systemen och förstöra institutionerna inifrån och skapa djupa orättvisor i samhället. Det är därför viktigt att avslöja korruption i tidiga skeden. Samtidigt finns det en fara i att utmåla korruptionen som värre än den är. Risken finns att medborgarna då slutar lita på politiker, polisen, domstol, skatteverk, handläggare på myndigheter etc, vilket är minst lika farligt. Det är en svår balansgång eftersom både förnekandet och överdrifter vad gäller korruption leder fel.

När det kommer till invandring finns samma problematik. Här har politiken och media tidigare blundat för att det finns problem, t.ex. med klanstrukturer, med hedersvåld, mansöverskott, segregering och utanförskap som kan leda till kriminalitet och gängbildning. Det gör vi inte på samma sätt längre, men om vi istället målar upp invandrare kollektivt som ett hot och ett problem så är vi verkligen ute på hal is.

Leif G W Persson sa en gång att 97 procent av samtliga som är födda i Sverige aldrig begår något allvarligt brott under sin livstid. Motsvarande siffra bland utrikes födda är 95 procent. Detta innebär att 19 av 20 utrikes födda aldrig begår något allvarligt brott under sin livstid. De flesta är hederliga och skötsamma medborgare.

Men om det är fem av hundra istället för tre av hundra som begår ett allvarligt brott under sin livstid innebär detta en överrepresentation bland utrikes födda på nästan 70 procent. Det går inte att blunda för en sådan skillnad. Det krävs forskning för att ta reda på vad det beror på och stora insatser för att minska en sådan överrepresentation.

Precis som vad gäller korruptionen måste vi kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Både förnekandet av att det finns problem och överdrifter kring hur stora problemen är kan leda till ökad främlingsfientlighet och att tilliten i samhället raseras.

Sansen ligger i balansen!

David Byrne

Idoler är kanske fel ord, men jag har ett antal musiker som jag håller väldigt högt. Det som de har gemensamt är att de är originella, de imiterar inte utan skapar sitt eget universum. Det är David Bowie, Frank Black (The Pixies), Robert Smith (The Cure), Olle Ljungström och inte minst David Byrne som började i bandet Talking Heads. [1]

Jag satt en kväll och tittade på liveframträdanden med Talking Heads och David Byrne på Youtube. Precis som med Bowie kan jag avundsjukt konstatera att han bara blir snyggare med åren. Men förutom det så var det två saker som slog mig. Det ena är att Byrne alltid lyckas kombinera kreativitet och en hög grad av konstnärlighet med både sväng och starka melodier – vilket inte är så lätt att kombinera. Det andra som slår mig är att han alltid har brutit mot normer och schabloner om hur musik ska spelas och om hur musiker ska se ut eller agera på scenen. Musiken är ofta en smältdegel av rock, pop, funk latino och afrikansk musik och banden han omgett sig med under åren är alla en mosaik av olika etniciteter, mest män men också påfallande många kvinnor i bärande musikroller, musiker med olika musikaliska bakgrunder och så David Byrne själv som enligt uppgift ska ha Asperger’s syndrom.

Min sajt är ingen musikblogg, men jag tänkte här göra ett undantag och visa några klipp för att framhäva min poäng. Det första inslaget är från en livespelning i Rom, Italien 1980. Talking heads hade precis släppt ”Remain in light” och åkte på turné med ett utvidgat band av 9 personer. Något som behövdes för att kunna återge den ljudkakafoni som fanns på skivan. ”Remain in light” är den skivan som fick mig att börja lyssna på rytmisk musik. Förutom den rytmiska reggaen var jag helt inne på rock, punk och new wave vid den tidpunkten, men Talking heads och just den skivan fick mig att vidga mina musikaliska vyer. Bandet består här av fem vita musiker, de fyra originalmedlemmar i Talking heads samt den experimentella gitarristen Adrian Belew från King Crimson, tre svarta oerhört skickliga musiker, två kvinnor varav Tina Weymouth på bas samt David Byrne själv. Hur många multikulturella band fanns det 1980? De var långt före sin tid. De enda jag spontant kan komma på är Paul Simon och Ry Cooder som tidigt använde sig av musiker från alla världens hörn.

Det andra klippet är från filmen ”Stop making sense” som anses vara en av de bästa musikfilmer som spelats in. Jag såg faktiskt denna på bio 1983 i Örebro. Trots att allting utspelade sig på en filmduk så är det en av mitt livs bästa konsertupplevelser. Jag har valt ”Burning down the house” som var den stora hiten för Talking Heads just då, men varenda låt är bra eller åtminstone sevärd i filmformatet. Här är Talking Heads förstärka av tre svarta musiker samt två svarta körsångerskor. Det blir en ypperlig mix av Talking Heads ursprungligen ”kritvita” konstnärspop och svart funk.

Sista klippet är från 2015 då David Byrne gav sig ut på turné tillsammans med den lika experimentuella och skickliga St Vincent samt med ett brassband som kunde röra sig fritt på scenen. Här i en av Talking Heads allra största kommersiella succéer. i en brassversion. Jag har aldrig sett någon göra något liknande på scen.

Åter till själva poängen med inlägget, dvs. kopplingen till socialt kapital. Jag menar att allt som överbrygger olika grupperingar, när man utforskar och använder sig av varandras kulturella uttryck och skapar något nytt som kan uppskattas av alla, så är det något som skapar tillit och socialt kapital. Jag kan förstå att minoriteter och folkslag kan reagera på när vita använder symboler från andras kulturer på ett kitschigt eller alltför kommersiellt sätt. Men att generellt slå ned på vita som i sin konst, musik eller uttryck lånar av andra tycker jag snarare skapar rasism än motverkar den. Ju mer vi lånar från varandra, desto bättre är det – åtminstone om det görs med respekt. Det vore ju vansinne att kalla Paul Simon, Peter Gabriel, Ry Cooder och David Byrne för rasister även om de i någon mening exploaterat andra kulturers musik. Jag tror helt enkelt att kulturell appropriering, om den görs på rätt sätt, är en viktig nyckel för att minska diskriminering och rasism. Och varför kan inte minoriteter appropriera ”vit musik”, eller återappropriera kanske man ska säga när det kommer till just rock. Det är gränsgångarna, de som rör sig över olika kulturer och grupperingar, som skapar tillit i samhället – inte de som vill isolera respektive kulturer från varandras.

På tal om återappropriering så kommer till slut ett klipp med TV on the Radio, ett amerikanskt band som består av tre svarta och en vit musiker som spelar rock bättre än de flesta andra.

[1] Nej, jag har inte glömt bort tjejerna. Jag älskar Chrissie Hynde, Patti Smith, First Aid Kit m.fl., men de skapar inte sitt eget universum. Björk och PJ Harvey gör det – och jag tycker de är hur coola som helst, men de är bättre på sound än melodier.

Psykologisk trygghet

Ända sedan 2002 har företaget Google sökt svaret på varför vissa team är mer produktiva och framgångsrika än andra. Det de kom fram till kanske överraskar en del. Man hittade nämligen ingen gemensam nämnare som talade för att själva sammansättningen av teamen utgjorde någon skillnad i produktivitet. Högt utbildade och erfarna medarbetare i teamet var ingen förklaringsfaktor, inte heller köns- eller åldersfördelningen eller sammansättningen av olika personlighetstyper som t.ex. fördelningen av introverta och extroverta i teamet. Nyckeln för att skapa ett ”dreamteam” var istället psykologisk trygghet – att de kände sig trygga i gruppen, dvs. att de inte riskerade att bli förödmjukade, straffade eller utslängda om de hade en avvikande mening samt att man inför gruppen vågade vara öppen och visa känslor.

Googles forskarteam använde empati eller snällhet som sammanfattande ord för att beskriva vad som skapar framgångsrika grupper. Empati och snällhet i all ära, men jag tycker tillit bättre fångar vad det handlar om. Det kan ibland vara naivt att vara snäll och den som är snäll riskerar att bli lurad i fel sällskap. En alltför empatisk chef kan t.ex. skapa osäkerhet och risken finns att medarbetarna tappar tilliten till chefen, tar saker för givna och börjar utnyttja snällheten. Missriktad snällhet kan också innebära att man inte säger ifrån om man har en avvikande mening. Många människor värnar också sin identitet som god även om andra känslor tar över, vilket kan leda till att ord och handling inte följer varandra. Och är det något som kan splittra en grupp så är det dubbelmoral – att man handlar eller talar med kluven tunga.

Snällhet och empati är naturligtvis inte oviktiga faktorer i sammanhanget och i de flesta fall också något positivt, men det är tilliten som enligt min mening skapar psykologisk trygghet. Och tilliten kommer av att man inte ser varandra som konkurrenter, att man respekterar varandra, att man är nyfiken på vad andra har att ge till gruppen och att man har en öppenhet inför varandras åsikter och synpunkter.

Gott Nytt År!

Nu har jag haft den här bloggen i nästan fem år. Det har varit fantastiskt roligt att skriva och få respons av er som prenumererar eller tillfälligt varit inne på bloggen. Den har också gett upphov till boken ”Tillit och Tolerans” samt ett 30-tal föredrag. Närmare 30000 besökare har jag haft, varav ca 10 procent varit återkommande besökare. Det är kanske inte så mycket jämfört med många andra, men förhoppningvis har jag väckt intresset för socialt kapital bland några. Den största uppmärksamheten fick jag i samband med att jag rankade kommunernas sociala kapital. Då var det flera tusen besökare som var inne på bloggen. Min humorsida ger också en hel del likes och uppmärksamhet.

Vad kan man förvänta sig av bloggen i framtiden? Ja, det är mycket en fråga om tid. Men här följer några idéer jag har inför 2019:

  • Jag vill prova att lägga upp filmer. Ofta kan det vara enklare att uttrycka visa saker muntligt. Många tittar också idag hellre på en film än läser långa stycken.
  • Jag vill göra en lista på 50 faktorer som bygger det sociala kapitalet och presentera en punkt i taget. Allt från det individuellt enkla att t.ex. heja på sin granne till det institutionellt svåra som t.ex. att bygga och värna rättssäkerheten.
  • Jag kommer att uppdatera rankingen av kommuner utifrån deras sociala kapital. Kommer Trosa att behålla sin topplacering? Och är Umeå fortfarande bäst bland de större städerna?
  • Jag har länge varit försiktig med vad jag skriver. Jag har inte velat skrämma bort någon läsare genom att vara alltför politisk, men det har också inneburit att jag i viss mån censurerat mig själv. Jag ska i alla fall prova att sticka ut hakan lite mer (om man nu kan göra det när ens politiska ideologi är balans mellan ideologierna).

Foto: Karina Jakobsson

Förlorad tillit bakom högerpopulism

Är förlorad tillit den viktigaste förklaringen till att människor väljer högerpopulistiska ledare? Två tydliga exempel på detta är Rodrigo Duterte på Filippinerna och Jair Bolsonaro i Brasilien. Tittar man på World Values Survey så tillhör Filippinerna och Brasilien de länder (som inte är krigshärjade) som har den allra lägsta tilliten i världen – endast tre respektive sex procent av befolkningen anser att man i allmänhet kan lita människor. Det kan jämföras med 42 procent i Tyskland, 54 procent i Australien och hela 73 procent i Norge.

Med en så låg tillit som 3–6 procent så famlar man i mörkret. Stora delar av befolkningen har förlorat tron på demokratin eftersom de på goda grunder tror att politiker och maktelit skor sig. Brottsligheten är skyhög i Brasilien och Filippinerna, liksom fördelningen av inkomster. De fattiga ser orättvisor och korruption hos de rika, de rika och medelklassen ser kriminalitet och dålig moral hos de fattiga. Ingen litar på någon och alla är rädda. I förtvivlan över korruption, nepotism och kriminalitet så röstar man då på ”en stark ledare”. Har man drabbats tillräckligt många gånger av kriminalitet och tryggheten raserats så spelar det ingen roll om lösningarna kan tyckas omänskliga. Man lyssnar hellre till den som lovar hårda tag, ordning och reda och också direkt pekar ut grupper som ansvariga för kriminaliteten (ett klassiskt retoriskt högerpopulistiskt knep) än den som menar att utbildning och förbättrade levnadsförhållande vore en bättre väg för att långsiktigt minska kriminaliteten.

Högerpopulism är knappast lösningen på brottsligheten, det är en del av problemet. Den ställer grupp mot grupp, föraktar svaghet och tror på våld som lösning. Helt avgörande för att tilliten ska öka och utvecklingen ska vända är istället att sätta hårt mot korruptionen och nepotismen bland eliten, genom reformer minska ojämlikheten samt ge alla rätt till utbildning. Tyvärr har jag svårt att se att de här två herrarna kommer lyfta ett finger för att förbättra sina respektive länder avseende dessa punkter.

Det är bedrövligt att två så vackra länder med tjusiga människor som kan visa en enorm livsglädje vid festivaler, sport och allt som har med musik att göra (Filippinerna har världens mest musikaliska befolkning¹) har halkat så snett vad gäller korruption, kriminalitet och raserad tillit.  Jag hoppas verkligen att deras framtid är ljusare än den ser ut just nu.

¹) Källa:  www.theglobeandmail.com, ”Filipino house bands are hot around the globe”

Vilka är bäst på att skapa socialt kapital – introverta eller extroverta?

Eftersom jag själv har introverta drag, så har jag naturligtvis funderat på om introverta är sämre på att skapa socialt kapital än extroverta. Extroverta tar ju fler kontakter och har större nätverk. De känner fler människor och har lättare att umgås i stora sammanhang och med olika typer av människor. Introverta trivs bättre i lugna miljöer och kan ha svårt för socialt mingelprat och drar sig helst undan med dem de redan känner.

Jag tror inte det är så stor skillnad mellan introverta och extroverta vad gäller antalet och kvaliteten på de allra närmaste vännerna. Men de extrovertas individuella sociala kapital är ofta större än introvertas. Extroverta har fler ytliga kontakter och stora nätverk. Det är ofta en fördel om man t.ex. letar jobb eller bostad eller behöver ha tag på en elektriker eller bilmekaniker. Att känna många människor ger helt enkelt fler möjligheter i livet. En del extroverta känner också människor i olika grupperingar och fungerar som en brygga för kontakter mellan dessa grupperingar. De bidrar till att människor med olika intressen, erfarenheter och bakgrunder träffas, vilket är grundläggande för att det så kallade överbryggande sociala kapitalet ska utvecklas.

Extroverta bidrar alltså till det sociala kapitalet i större utsträckning än introverta – självklart, eller hur? Nja, håll i hästarna ett tag. Det finns andra ingångar i ämnet. Forskningen visar nämligen att introverta inte är lika känsliga för grupptryck. Introverta är i många fall mindre benägna att tillhöra en grupp, går oftare sina egna vägar vad gäller värderingar och idéer och fastnar därför i mindre grad i olika åsiktskorridorer jämfört med de socialt anpassliga extroverta. Detta kan i vissa sammanhang vara en styrka för det sociala kapitalet. Om de extroverta fungerar som en brygga mellan människor rent fysiskt – de sammanför människor som annars aldrig skulle träffas, så länkar introverta genom sin självständighet samman tankar och idéer från olika grupper.

Det går naturligtvis inte att påstå det ena eller det andra om enskilda individer som är introverta och extroverta. Detta handlar om skillnader som kan uppmätas på gruppnivå, vilket är viktigt att lyfta fram eftersom många extroverta självklart också tänker självständigt. Precis som det finns en del introverta som gör allt för att socialt passa in.

Att människor inte är helt lika varandra vad gäller egenskaper och karaktär är uppenbart en styrka. Det finns så klart en anledning till att såväl introverta som extroverta har överlevt evolutionen. Hade det varit en nackdel att vara introvert hade vi sannolikt dött ut. Det hade bara varit extroverta människor kvar. Men så har inte hänt. Extroverta behöver oss introverta och vice versa om våra samhällen ska fungera. Vi kompletterar helt enkelt varandra – som yin och yang.