Sansen ligger i balansen

Det finns en fara i att korruption ökar hur man än angriper problemet. Korruption kan äta sig in i systemen och förstöra institutionerna inifrån och skapa djupa orättvisor i samhället. Det är därför viktigt att avslöja korruption i tidiga skeden. Samtidigt finns det en fara i att utmåla korruptionen som värre än den är. Risken finns att medborgarna då slutar lita på politiker, polisen, domstol, skatteverk, handläggare på myndigheter etc, vilket är minst lika farligt. Det är en svår balansgång eftersom både förnekandet och överdrifter vad gäller korruption leder fel.

När det kommer till invandring finns samma problematik. Här har politiken och media tidigare blundat för att det finns problem, t.ex. med klanstrukturer, med hedersvåld, mansöverskott, segregering och utanförskap som kan leda till kriminalitet och gängbildning. Det gör vi inte på samma sätt längre, men om vi istället målar upp invandrare kollektivt som ett hot och ett problem så är vi verkligen ute på hal is.

Leif G W Persson sa en gång att 97 procent av samtliga som är födda i Sverige aldrig begår något allvarligt brott under sin livstid. Motsvarande siffra bland utrikes födda är 95 procent. Detta innebär att 19 av 20 utrikes födda aldrig begår något allvarligt brott under sin livstid. De flesta är hederliga och skötsamma medborgare.

Men om det är fem av hundra istället för tre av hundra som begår ett allvarligt brott under sin livstid innebär detta en överrepresentation bland utrikes födda på nästan 70 procent. Det går inte att blunda för en sådan skillnad. Det krävs forskning för att ta reda på vad det beror på och stora insatser för att minska en sådan överrepresentation.

Precis som vad gäller korruptionen måste vi kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Både förnekandet av att det finns problem och överdrifter kring hur stora problemen är kan leda till ökad främlingsfientlighet och att tilliten i samhället raseras.

Sansen ligger i balansen!

David Byrne

Idoler är kanske fel ord, men jag har ett antal musiker som jag håller väldigt högt. Det som de har gemensamt är att de är originella, de imiterar inte utan skapar sitt eget universum. Det är David Bowie, Frank Black (The Pixies), Robert Smith (The Cure), Olle Ljungström och inte minst David Byrne som började i bandet Talking Heads. [1]

Jag satt en kväll och tittade på liveframträdanden med Talking Heads och David Byrne på Youtube. Precis som med Bowie kan jag avundsjukt konstatera att han bara blir snyggare med åren. Men förutom det så var det två saker som slog mig. Det ena är att Byrne alltid lyckas kombinera kreativitet och en hög grad av konstnärlighet med både sväng och starka melodier – vilket inte är så lätt att kombinera. Det andra som slår mig är att han alltid har brutit mot normer och schabloner om hur musik ska spelas och om hur musiker ska se ut eller agera på scenen. Musiken är ofta en smältdegel av rock, pop, funk latino och afrikansk musik och banden han omgett sig med under åren är alla en mosaik av olika etniciteter, mest män men också påfallande många kvinnor i bärande musikroller, musiker med olika musikaliska bakgrunder och så David Byrne själv som enligt uppgift ska ha Asperger’s syndrom.

Min sajt är ingen musikblogg, men jag tänkte här göra ett undantag och visa några klipp för att framhäva min poäng. Det första inslaget är från en livespelning i Rom, Italien 1980. Talking heads hade precis släppt ”Remain in light” och åkte på turné med ett utvidgat band av 9 personer. Något som behövdes för att kunna återge den ljudkakafoni som fanns på skivan. ”Remain in light” är den skivan som fick mig att börja lyssna på rytmisk musik. Förutom den rytmiska reggaen var jag helt inne på rock, punk och new wave vid den tidpunkten, men Talking heads och just den skivan fick mig att vidga mina musikaliska vyer. Bandet består här av fem vita musiker, de fyra originalmedlemmar i Talking heads samt den experimentella gitarristen Adrian Belew från King Crimson, tre svarta oerhört skickliga musiker, två kvinnor varav Tina Weymouth på bas samt David Byrne själv. Hur många multikulturella band fanns det 1980? De var långt före sin tid. De enda jag spontant kan komma på är Paul Simon och Ry Cooder som tidigt använde sig av musiker från alla världens hörn.

Det andra klippet är från filmen ”Stop making sense” som anses vara en av de bästa musikfilmer som spelats in. Jag såg faktiskt denna på bio 1983 i Örebro. Trots att allting utspelade sig på en filmduk så är det en av mitt livs bästa konsertupplevelser. Jag har valt ”Burning down the house” som var den stora hiten för Talking Heads just då, men varenda låt är bra eller åtminstone sevärd i filmformatet. Här är Talking Heads förstärka av tre svarta musiker samt två svarta körsångerskor. Det blir en ypperlig mix av Talking Heads ursprungligen ”kritvita” konstnärspop och svart funk.

Sista klippet är från 2015 då David Byrne gav sig ut på turné tillsammans med den lika experimentuella och skickliga St Vincent samt med ett brassband som kunde röra sig fritt på scenen. Här i en av Talking Heads allra största kommersiella succéer. i en brassversion. Jag har aldrig sett någon göra något liknande på scen.

Åter till själva poängen med inlägget, dvs. kopplingen till socialt kapital. Jag menar att allt som överbrygger olika grupperingar, när man utforskar och använder sig av varandras kulturella uttryck och skapar något nytt som kan uppskattas av alla, så är det något som skapar tillit och socialt kapital. Jag kan förstå att minoriteter och folkslag kan reagera på när vita använder symboler från andras kulturer på ett kitschigt eller alltför kommersiellt sätt. Men att generellt slå ned på vita som i sin konst, musik eller uttryck lånar av andra tycker jag snarare skapar rasism än motverkar den. Ju mer vi lånar från varandra, desto bättre är det – åtminstone om det görs med respekt. Det vore ju vansinne att kalla Paul Simon, Peter Gabriel, Ry Cooder och David Byrne för rasister även om de i någon mening exploaterat andra kulturers musik. Jag tror helt enkelt att kulturell appropriering, om den görs på rätt sätt, är en viktig nyckel för att minska diskriminering och rasism. Och varför kan inte minoriteter appropriera ”vit musik”, eller återappropriera kanske man ska säga när det kommer till just rock. Det är gränsgångarna, de som rör sig över olika kulturer och grupperingar, som skapar tillit i samhället – inte de som vill isolera respektive kulturer från varandras.

På tal om återappropriering så kommer till slut ett klipp med TV on the Radio, ett amerikanskt band som består av tre svarta och en vit musiker som spelar rock bättre än de flesta andra.

[1] Nej, jag har inte glömt bort tjejerna. Jag älskar Chrissie Hynde, Patti Smith, First Aid Kit m.fl., men de skapar inte sitt eget universum. Björk och PJ Harvey gör det – och jag tycker de är hur coola som helst, men de är bättre på sound än melodier.

Psykologisk trygghet

Ända sedan 2002 har företaget Google sökt svaret på varför vissa team är mer produktiva och framgångsrika än andra. Det de kom fram till kanske överraskar en del. Man hittade nämligen ingen gemensam nämnare som talade för att själva sammansättningen av teamen utgjorde någon skillnad i produktivitet. Högt utbildade och erfarna medarbetare i teamet var ingen förklaringsfaktor, inte heller köns- eller åldersfördelningen eller sammansättningen av olika personlighetstyper som t.ex. fördelningen av introverta och extroverta i teamet. Nyckeln för att skapa ett ”dreamteam” var istället psykologisk trygghet – att de kände sig trygga i gruppen, dvs. att de inte riskerade att bli förödmjukade, straffade eller utslängda om de hade en avvikande mening samt att man inför gruppen vågade vara öppen och visa känslor.

Googles forskarteam använde empati eller snällhet som sammanfattande ord för att beskriva vad som skapar framgångsrika grupper. Empati och snällhet i all ära, men jag tycker tillit bättre fångar vad det handlar om. Det kan ibland vara naivt att vara snäll och den som är snäll riskerar att bli lurad i fel sällskap. En alltför empatisk chef kan t.ex. skapa osäkerhet och risken finns att medarbetarna tappar tilliten till chefen, tar saker för givna och börjar utnyttja snällheten. Missriktad snällhet kan också innebära att man inte säger ifrån om man har en avvikande mening. Många människor värnar också sin identitet som god även om andra känslor tar över, vilket kan leda till att ord och handling inte följer varandra. Och är det något som kan splittra en grupp så är det dubbelmoral – att man handlar eller talar med kluven tunga.

Snällhet och empati är naturligtvis inte oviktiga faktorer i sammanhanget och i de flesta fall också något positivt, men det är tilliten som enligt min mening skapar psykologisk trygghet. Och tilliten kommer av att man inte ser varandra som konkurrenter, att man respekterar varandra, att man är nyfiken på vad andra har att ge till gruppen och att man har en öppenhet inför varandras åsikter och synpunkter.

Gott Nytt År!

Nu har jag haft den här bloggen i nästan fem år. Det har varit fantastiskt roligt att skriva och få respons av er som prenumererar eller tillfälligt varit inne på bloggen. Den har också gett upphov till boken ”Tillit och Tolerans” samt ett 30-tal föredrag. Närmare 30000 besökare har jag haft, varav ca 10 procent varit återkommande besökare. Det är kanske inte så mycket jämfört med många andra, men förhoppningvis har jag väckt intresset för socialt kapital bland några. Den största uppmärksamheten fick jag i samband med att jag rankade kommunernas sociala kapital. Då var det flera tusen besökare som var inne på bloggen. Min humorsida ger också en hel del likes och uppmärksamhet.

Vad kan man förvänta sig av bloggen i framtiden? Ja, det är mycket en fråga om tid. Men här följer några idéer jag har inför 2019:

  • Jag vill prova att lägga upp filmer. Ofta kan det vara enklare att uttrycka visa saker muntligt. Många tittar också idag hellre på en film än läser långa stycken.
  • Jag vill göra en lista på 50 faktorer som bygger det sociala kapitalet och presentera en punkt i taget. Allt från det individuellt enkla att t.ex. heja på sin granne till det institutionellt svåra som t.ex. att bygga och värna rättssäkerheten.
  • Jag kommer att uppdatera rankingen av kommuner utifrån deras sociala kapital. Kommer Trosa att behålla sin topplacering? Och är Umeå fortfarande bäst bland de större städerna?
  • Jag har länge varit försiktig med vad jag skriver. Jag har inte velat skrämma bort någon läsare genom att vara alltför politisk, men det har också inneburit att jag i viss mån censurerat mig själv. Jag ska i alla fall prova att sticka ut hakan lite mer (om man nu kan göra det när ens politiska ideologi är balans mellan ideologierna).

Foto: Karina Jakobsson

Förlorad tillit bakom högerpopulism

Är förlorad tillit den viktigaste förklaringen till att människor väljer högerpopulistiska ledare? Två tydliga exempel på detta är Rodrigo Duterte på Filippinerna och Jair Bolsonaro i Brasilien. Tittar man på World Values Survey så tillhör Filippinerna och Brasilien de länder (som inte är krigshärjade) som har den allra lägsta tilliten i världen – endast tre respektive sex procent av befolkningen anser att man i allmänhet kan lita människor. Det kan jämföras med 42 procent i Tyskland, 54 procent i Australien och hela 73 procent i Norge.

Med en så låg tillit som 3–6 procent så famlar man i mörkret. Stora delar av befolkningen har förlorat tron på demokratin eftersom de på goda grunder tror att politiker och maktelit skor sig. Brottsligheten är skyhög i Brasilien och Filippinerna, liksom fördelningen av inkomster. De fattiga ser orättvisor och korruption hos de rika, de rika och medelklassen ser kriminalitet och dålig moral hos de fattiga. Ingen litar på någon och alla är rädda. I förtvivlan över korruption, nepotism och kriminalitet så röstar man då på ”en stark ledare”. Har man drabbats tillräckligt många gånger av kriminalitet och tryggheten raserats så spelar det ingen roll om lösningarna kan tyckas omänskliga. Man lyssnar hellre till den som lovar hårda tag, ordning och reda och också direkt pekar ut grupper som ansvariga för kriminaliteten (ett klassiskt retoriskt högerpopulistiskt knep) än den som menar att utbildning och förbättrade levnadsförhållande vore en bättre väg för att långsiktigt minska kriminaliteten.

Högerpopulism är knappast lösningen på brottsligheten, det är en del av problemet. Den ställer grupp mot grupp, föraktar svaghet och tror på våld som lösning. Helt avgörande för att tilliten ska öka och utvecklingen ska vända är istället att sätta hårt mot korruptionen och nepotismen bland eliten, genom reformer minska ojämlikheten samt ge alla rätt till utbildning. Tyvärr har jag svårt att se att de här två herrarna kommer lyfta ett finger för att förbättra sina respektive länder avseende dessa punkter.

Det är bedrövligt att två så vackra länder med tjusiga människor som kan visa en enorm livsglädje vid festivaler, sport och allt som har med musik att göra (Filippinerna har världens mest musikaliska befolkning¹) har halkat så snett vad gäller korruption, kriminalitet och raserad tillit.  Jag hoppas verkligen att deras framtid är ljusare än den ser ut just nu.

¹) Källa:  www.theglobeandmail.com, ”Filipino house bands are hot around the globe”

Vilka är bäst på att skapa socialt kapital – introverta eller extroverta?

Eftersom jag själv har introverta drag, så har jag naturligtvis funderat på om introverta är sämre på att skapa socialt kapital än extroverta. Extroverta tar ju fler kontakter och har större nätverk. De känner fler människor och har lättare att umgås i stora sammanhang och med olika typer av människor. Introverta trivs bättre i lugna miljöer och kan ha svårt för socialt mingelprat och drar sig helst undan med dem de redan känner.

Jag tror inte det är så stor skillnad mellan introverta och extroverta vad gäller antalet och kvaliteten på de allra närmaste vännerna. Men de extrovertas individuella sociala kapital är ofta större än introvertas. Extroverta har fler ytliga kontakter och stora nätverk. Det är ofta en fördel om man t.ex. letar jobb eller bostad eller behöver ha tag på en elektriker eller bilmekaniker. Att känna många människor ger helt enkelt fler möjligheter i livet. En del extroverta känner också människor i olika grupperingar och fungerar som en brygga för kontakter mellan dessa grupperingar. De bidrar till att människor med olika intressen, erfarenheter och bakgrunder träffas, vilket är grundläggande för att det så kallade överbryggande sociala kapitalet ska utvecklas.

Extroverta bidrar alltså till det sociala kapitalet i större utsträckning än introverta – självklart, eller hur? Nja, håll i hästarna ett tag. Det finns andra ingångar i ämnet. Forskningen visar nämligen att introverta inte är lika känsliga för grupptryck. Introverta är i många fall mindre benägna att tillhöra en grupp, går oftare sina egna vägar vad gäller värderingar och idéer och fastnar därför i mindre grad i olika åsiktskorridorer jämfört med de socialt anpassliga extroverta. Detta kan i vissa sammanhang vara en styrka för det sociala kapitalet. Om de extroverta fungerar som en brygga mellan människor rent fysiskt – de sammanför människor som annars aldrig skulle träffas, så länkar introverta genom sin självständighet samman tankar och idéer från olika grupper.

Det går naturligtvis inte att påstå det ena eller det andra om enskilda individer som är introverta och extroverta. Detta handlar om skillnader som kan uppmätas på gruppnivå, vilket är viktigt att lyfta fram eftersom många extroverta självklart också tänker självständigt. Precis som det finns en del introverta som gör allt för att socialt passa in.

Att människor inte är helt lika varandra vad gäller egenskaper och karaktär är uppenbart en styrka. Det finns så klart en anledning till att såväl introverta som extroverta har överlevt evolutionen. Hade det varit en nackdel att vara introvert hade vi sannolikt dött ut. Det hade bara varit extroverta människor kvar. Men så har inte hänt. Extroverta behöver oss introverta och vice versa om våra samhällen ska fungera. Vi kompletterar helt enkelt varandra – som yin och yang.

Lagom friktion är bäst

Många Sverigedemokrater idealiserar ett samhälle där en stor majoritet identifierar sig med varandra och där folk lever under liknande sociala och kulturella normer. Det finns många människor som trivs i en sådan starkt inbunden gemenskap. Livet är enkelt om människors värderingar och oskrivna regler är tydliga och sällan ifrågasatta. Det finns en stor trygghet i detta. Ju mer man identifierar sig med andra människor desto större är solidaritet och viljan att hjälpa varandra. Men en inbunden gemenskap kan å andra sidan vara ett helvete för dem som inte passar in. Och den stora frågan för SD är hur de har tänkt att få till den här tilliten eftersom det som känntecknar deras sympatisörer mer än något annat är just låg tillit.

Dessutom skadar slutenhet samhället. Det kan liknas vid att vara på en perfekt is där det inte finns någon friktion. Ingen rör sig ur fläcken – det är ett stillastående samhälle. Det krävs ett visst mått av friktion, i meningen att människor med olika tanker, idéer och erfarenheter möts, att det finns en öppenhet inför andra kulturer, nya idéer och avvikande människor samt att förändring inte upplevs som hotfullt, för att ett samhälle ska kunna utvecklas. Inbundna gemenskaper står ofta handfallna inför förändringstryck utifrån.

 It is not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent, but the one most responsive to change.

Charles Darwin

Men friktionen får inte heller vara för stor, då rör man sig inte heller ur fläcken. Om grupperingar med olika parallella normer och värderingar växer fram så förlorar samhället sitt samvetande, dvs. den genom generationer förhandlade, socialt uppövade och kulturellt färgade medvetenhet om begränsningar av våra individurella drifter och behov. Om vi tappar vårt samvetande riskerar det att uppstå starka konflikter mellan olika grupper i samhället och mellan människor med olika politiska ideologier och intressen. En utveckling som idag även tycks förstärkas av sociala medier. Det riskerar att leda till ökad otrygghet och kriminalitet samt till lägre tillit. Och utan tillit så tappar människor förmågan att kompromissa och hitta pragmatiska lösningar på problem. Såväl samhällskostnaderna som de mänskliga kostnaderna ökar dramatiskt utan tillit.

Ett samhälle utvecklas bäst när det finns balans mellan ytterligheterna. Det behövs både tillit och tolerans och lagom mycket friktion. Ett samhälle med tillit utan tolerans utvecklas inte och människor som inte passar in vantrivs. Ett samhälle med en missriktad tolerans mot grupper som skapar sina egna normer och värderingar riskerar att falla sönder i konflikter och en raserad tillit.

 

Tilllit på två minuter

Här följer en kort instruktionsvideo om hur man bidrar till att skapa tillit i samhället. Håll till godo!

GiveInToGiving

Aproveitem 2 minutos do vosso fim de semana para verem este vídeo. A felicidade está à distância de um simples gesto.Façam a diferença! Arrisquem!Emirates NBD by Leo Burnett

Publicerat av Associação ARRISCAR Lördag 17 november 2018

 

Föredrag om tillit och socialt kapital

Tycker du att du hör orden tillit och socialt kapital i allt fler sammanhang, men är osäker på vad begreppen egentligen står för och vad de har för betydelse? Är ditt företag eller den organisation som du jobbar för intresserade av att veta mer?

Tillit är en tillgång som forskare menar har en avgörande inverkan både på människors trygghet, hälsa och välmående och på länders effektivitet, ekonomi och utveckling. Kommuner som har ett högt socialt kapital har oftast en mer positiv utveckling än de kommuner där det sociala kapitalet är lägre.  Men hur skapas tillit? Och vad är det som gör att denna resurs håller på att minska, inte bara i Sverige utan också i en rad andra länder?

Jag kan komma till din kommun, företag eller organisation för en halvdags workshop kring detta ämne alternativt hålla föredrag anpassade efter era önskemål.

Fram till slutet av januari så arbetar jag halvtid på mitt ordinarie jobb och jag har därför lite tid över för att ta på mig uppdrag. Fram till årskiftet kan jag också ge lite rabatt på de priser jag tar.

Hör av er till: Jan Torége, jan.torege@gmail.com, 070-359 18 60

Jimmy Durmaz

Jag har haft den här artikeln liggande ett tag utan att publicera den och den handlar inte om Jimmy Durmaz. Men med tanke på det hat som han fick efter matchen mot Tyskland tänkte jag att det kunde vara dags att påminna om att mångfald och pluralism alltid varit en styrka för att nå sportframgångar.

Sverige är till antalet invånare ett ganska litet land, men vi når förvånansvärt ofta framgångar inom olika sporter. En viktig förklaring är naturligtvis att vi är ett rikt och välmående land där de flesta har goda möjligheter att prova och utöva olika sporter. Men en viktig nyckel till framgång är också att vi i flera sporter lyckats bredda basen för vilka som deltar i utövandet.

I vissa sporter har vi en naturlig fördel. Att vi tillhör de bästa inom bandy, längdskidor, alpint och ishockey är kanske inte så konstigt med tanke på våra kalla vintrar. Men hur kom det sig att Sverige en gång blev en av världens främsta nationer i idrottsgrenar som till exempel tennis och golf? Två överklassporter med konservativa koder där de mest framgångsrika spelarna, med några få undantag, hade det engelska språket och medlemskap i det brittiska samväldet som gemensam nämnare.

Offentliga investeringar i tennisbanor under 1960- och 1970-talen tillsammans med Björn Borgs framgångar ökade medelklassens intresse för tennisen. Vad gäller golfen så ökade antalet banor kraftigt under 1980-talet, det blev billigare att spela och fler svenska golfspelare nådde framgångar internationellt. Golf blev på 1980- och 1990-talen en trendsport bland medelklassen. I andra länder var tennis- och golfbanor ofta privata, dyra och inget för gemene man. I Sverige blev de offentliga satsningarna, ett ökat utbud av banor samt några bra spelare istället startskottet för att medelklassen och delar av arbetarklassen började spela. Även de alpina idrotterna rönte framgång av ungefär samma skäl.

En markant ökning av antalet utövare inom dessa sporter samt att de svenska stjärnorna tränade betydligt hårdare och mer strukturerat än vad tidigare stjärnor gjort skapade därför stora svenska framgångar inom sporter som länge hade förknippats med överklassen.

En annan sport där mångfalden och bredden av utövare ökat är inom basketen. Det är den sport som är mest jämlik i Sverige sett till etnisk bakgrund och socioekonomisk grupptillhörighet. Fotboll är också bra på det – vad gäller killar. Men basketen lyckas även rekrytera tjejerna. Det är en sport som varit bra på att lokalisera sig i invandrartäta områden och ledarna rekryteras från de områden där flickorna bor vilket har visat sig vara viktigt, inte minst för nyanlända. Att det svenska herrlandslaget i fotboll fortfarande kan slå de bästa lagen, medan damlandslagets prestationer under senare år varit modesta tror jag beror på detta. Och vi kan sannolikt räkna med framtida framgångar inom basketen, inte minst ungdomslandslagen i basket har presterat väldigt bra under senare år.

Fotboll – en idrott för överklassen?

Men för en del sporter är problemet det omvända – det gäller att göra sporten attraktiv för medel- och överklassen. På 1950- och 1960-talen var England kanske bäst i världen på fotboll, med 1966 som höjdpunkt då England vann världsmästerskapet. I boken ”Känner ni vibbarna? – fotbollen och det nya Sverige” skriver Erik Niva att fotbollen ofta varit en sport för arbetarklassen, men det som gjorde att Tyskland, Spanien, Holland med flera länder gick om England var att man i dessa länder blev bättre på att inkludera medel- och överklassen i fotbollen. Urvalet av människor som spelade blev helt enkelt mycket större i Tyskland jämfört med England. Det tog också längre tid för engelsmännen att ta in nya vetenskapliga rön kring kost och träningsmetoder. Kanske en konsekvens av konservatism och en romantiserad arbetarklasskultur kring fotbollen. Anders Limpar har vittnat om tiden i Arsenal, där stora mängder alkohol och snabbmat var mer regel än undantag. Anders som i det närmaste var nykterist var något av en udda fågel i detta sammanhang.

Mångfald utifrån ett annat perspektiv är det som skapar Norges framgångar i Vinter-OS. Trots att Norge är ett litet land befolkningsmässigt bor en stor andel där förutsättningarna är bra för vintersporter. Huvudstaden ligger i princip i anslutning till ett stort berg och friluftsområden. Alla kan ta bussen till backen. Även invånarna i Trondheim har nära till att utöva vintersport och nästan inga norrmän är mer än någon timmes resa till en skidbacke.  Stockholm och framförallt Malmö och Göteborg har inte alls samma förutsättningar. Vintern är kort, det mesta regnar bort – för att travestera en gammal låt med Tomas Ledin.

Det handlar om att skapa ett överbryggande socialt kapital

Kunskapsnivån kring hur man tränar, äter och kring taktik för att nå bra resultat har generellt varit hög i Sverige. Men på den fronten har många länder gått ikapp och kanske i vissa fall också förbi. Vi har inte samma konkurrensfördel vad gäller vårt humankapital. Men vi kanske fortfarande har det vad gäller vårt sociala kapital. Vi har t.ex. fått hit människor från stora delar av världen till Sverige. Det kan uppstå kulturkrockar och konflikter med stor invandring, men vad gäller idrott är det ofta en stor fördel med mångfald. Men det gäller att vara inkluderande. Det är skillnad att få komma till alla fester, istället för att med nåder bli bjudna till några. Det är självklart att lagen blir bättre om alla får möjlighet att delta. Att ha med alla de bästa, istället för att plocka de bästa ur en selekterad grupp av privilegierade.

Men som Erik Niva skriver i sin bok, mångfald kräver mer av alla. Det finns inte så många hemligheter kvar i dagens idrott. I elitfotbollen känner alla varandras spelmodeller, alla har tillgång till ungefär samma scoutingnät och de flesta har kommit långt vad gäller individuell träning och kost. Återstår gruppkemin och att vara så inkluderande som möjligt.  Det viktigaste är hur man får ihop olika typer av talanger och personligheter, utan att det uppstår missförstånd, bråk och konflikter. Inom elitfotbollen måste djupt religiösa afrikaner, reserverade skandinaver och temperamentsfyllda sydeuropéer kunna samsas. Östersund FK:s tidigare tränare Graham Potter har förstått detta. Ett fotbollslag som gått från division 2 till framgångar i Europa League. De blandar in teater, dans och musik för att skapa mod, självkänsla och gruppkemi i ett lag präglat av mångfald. Att bli framgångsrik i en lagidrott handlar idag helt enkelt om att bygga tillit och psykologisk trygghet mellan människor som på många sätt kan vara väldigt olika.

Och det är i grunden vad ett överbryggande socialt kapital handlar om.