Månadsarkiv: januari 2014

Filosofiska rummet om tillit

Filosofiska rummet: Tillit

Andreas Bergh, Dilsa Demirbag Sten och Lars Trägårdh om tillit: Ett fungerande samhälle tycks kräva ett visst mått av tillit mellan individer och av medborgarna gentemot samhällets institutioner. Åsikten förs ibland fram att tilliten minskar ju större sociala skillnader och etnisk mångfald som finns i ett samhälle.

Detta är ett bra och intressant  samtal om tillit och en bra ingång för dem som inte tidigare kommit i kontakt med denna fråga.

Det finns forskning som visar att etnisk mångfald skapar en något lägre tillit – och det är egentligen inte så konstigt eftersom de flesta har lättare att lita på människor som man identifierar sig med, speciellt om man också bor i ett socialt priviligierat område. Detta har bland annat Sverigedemokraterna tagit som intäkt för att hävda att invandring raserar det sociala kapitalet.

Jag kommer att återkomma till detta.  Sverigedemokraterna har en pytteliten poäng, men missar en mycket viktig aspekt kring detta med socialt kapital – och det är toleransen. Men det får bli ett senare inlägg.

 

Så vaknade intresset

Första gången jag hörde talas om socialt kapital var i samband med Framtidsprojektet – en storsatsning från Sveriges Kommuner och Landsting i början av 2000-talet där förbundet bjöd in 100 politiker och tjänstemän för att vid sex tillfällen à två dagar diskutera utmaningar för kommunerna i framtiden. Egentligen hörde jag inte talas om socialt kapital förrän efter framtidsstudien var klar, men under arbetet växte ett annat begrepp fram. Medskaparanda – skulle Sverige år 2015 vara präglat av medskaparanda eller av medföljaranda? Orden kom till när vi försökte hitta ett samlande begrepp för faktorer som vi tyckte var viktiga för att skapa ett gott samhälle som t.ex. delaktighet, samhällsansvar, eget ansvar, samverkan, dialog och tillit.

Orden medskapare och medskaparanda fick ett stort genomslag bland politiker och tjänstemän under denna tid. Många gillade begreppet och använde det flitigt, men det ansågs också som flummigt – något som var lätt att säga, men desto svårare att jobba för och förverkliga i politiken.

Men vi hade kanske kommit på något som man inom forskningen redan satt namn på?  Det var först när vi var färdiga med Framtidsprojektet som jag uppmärksammade Robert Putnams bok ”Den ensamme bowlaren”. Denna kioskvältare inom området socialt kapital hade kommit ut i Sverige år 2000 och vårt arbete avslutades först år 2002. Redan efter några kapitel slog det mig att det vi lite famlande hade försökt beskriva med begreppet medskaparanda egentligen var det sociala kapitalet. Medskaparandan beskrev ett samhälle där människor hade en generell tillit till varandra – det som man inom forskningen brukar kalla ett överbryggande socialt kapital. Medan medföljarandan definierade ett samhälle med ett lågt eller inbundet socialt kapital, dvs. där man främst litar till sin närmaste omgivning, har låg tillit till främlingar och misstror makthavare som t.ex. politiker. Så här definierade vi begreppen i Framtidsprojektet slutrapport ”Hur långt är ett snöre?”:

”En medskapare ser sig själv i ett större sammanhang och tycker det är viktigt att rösta, delta i föreningsliv och engagera sig i samhällsfrågor, medan en medföljare sällan engagerar i frågor som inte rör den egna sociala sfären och närmiljön. Medskaparen förmår bryta negativa mönster genom egen drivkraft eller i samverkan med andra medan medföljaren anpassar sig till befintliga system och rådande kulturer. Såväl medskaparen som medföljaren kan måna om familj och vänner. Medföljaren tänker dock ofta i termer av ”vi och dom”, medan medskaparen inte ser något motsatsförhållande.”

På den vägen är det! Intresset för det sociala kapitalet har hållit i sig och nu tänker jag börja blogga om detta viktiga ämne!

Vem skapade begreppet socialt kapital?

Begreppet socialt kapital användes för första gången för nästan 100 år sedan (1916). Det var ingen akademiker eller högt uppsatt person som först definierade begreppet på det sätt som det är känt idag. Lyda Judson Hanifan var skolinspektör och skolreformatör i West Virginia, USA. Han var en praktiker och djupt engagerad i stadens skolfrågor, men bekymrad. Många skolor behövde rustas upp. För detta krävdes inte bara pengar, utan även ett folkligt intresse för saken. Många kände till bristerna, men det var svårt att få folk engagerade. Utan ett folkligt engagemang skulle han aldrig få stadens politiker och affärsmän med sig, men hur skulle det gå till?

Hanifans svar på den frågan var att skapa en gemenskap hos människor. Han ville få folk att förstå vad som händer när människor börjar lära känna varandra, får förtroende för varandra, blir sympatiskt inställda till varandra och därför bestämmer sig för att börja samarbeta. Allt detta benämner han som socialt kapital och det som bygger det sociala kapitalet är den goda viljan, gemenskapen, sympatin, medkänslan och samarbetet.

För att skapa en gemenskap, menar Hanifan, måste det till en ackumulering av socialt kapital innan den riktigt kan verka och vara till nytta för såväl den enskilde som för gruppen som helhet. Den enskilda individen är socialt sett hjälplös om hon lämnas helt åt sitt öde. Men, fortsätter Hanifan, om hon kommer i kontakt med sina grannar och de i sin tur kommer i kontakt med sina grannar blir det en ackumulering av socialt kapital som kan komma att användas dels för att tillfredsställa den enskilda individens egna behov och dels för att förbättra lokala levnadsförhållanden. Grannskapet kommer som helhet att dra nytta av samarbetet mellan dess delar. När människorna i grannskapet har börjat lära känna varandra på ett otvunget sätt och tagit för vana att träffas och umgås, då har tillräckligt med socialt kapital skapats för att det, tillsammans med ett bra ledarskap, kan användas för det allmännas bästa, som t.ex. att rusta upp skolorna i området.

Det har spekulerats i varför Hanifan valde att använda begreppet socialt kapital. Var det ett pedagogiskt trick? Berodde det på att han vill komma till tals med de mer hårdhudade och svårflörtade makthavarna som i regel var affärsmän? Kanske tänkte han att de skulle lyssna mer på honom om han använde ett språk och terminologi som de var vana vid, som kapital, istället för ett mjukare språk som kanske de skulle uppfatta som flummigt[1].

Tyvärr hamnade begreppet i malpåse under lång tid. Hanifan hade ingen position i den akademiska världen och var inte heller intresserad av att lansera begreppet, utan ville ha uppmärksamhet för skolfrågorna. Men Hanifan hade tamejfan rätt!



[1] Den engelska sociologen David Halpern nämner den teorin i sin bok ”Social capital” (2005)