månadsarkiv: juni 2014

Det sociala kapitalet växer vid kris

En konsultfloskel inom näringslivet på 1990-talet var att kineserna har samma tecken för orden kris och möjlighet. Efter en check på Google verkar detta vara en sanning med modifikation.  Dessutom går utvecklingen idag så snabbt inom näringslivet att en allvarlig kris sällan leder till något nytt storartat, utan snarare till nedskärningar eller konkurs.

Däremot kan en kris för ett land, region, stad eller by vara startskottet för en genomgående förändring[1]. När människor väl förstår att det är allvar och att man måste hjälpas åt för att övervinna en kris, så är vi både anpassningsbara och empatiska.

Samhällen som upplever en kris, t.ex. att den största arbetsgivaren lägger ned eller flyttar sin verksamhet har en större förmåga att sluta upp kring ett gemensamt mål, lägga eventuella dispyter åt sidan, kavla upp skjortärmarna och börja samverka. Om platsen istället för en sakta tynande tillvaro är det inte ovanligt med avundsjuka mellan grannbyar, politiska strider mellan blocken och ingenting tycks vara för smått för att inte gräla om det. En näringslivschef för en tynande kommun sa en gång att han var avundsjuk på de kommuner som drabbats av en rejäl kris. Det är först då man inser allvaret, små dispyter eller anledningar till irritation slängs överbord och istället arbetar man målinriktat för att rädda skutan.

Ett bra och aktuellt internationellt exempel kommer från Balkan. Efter översvämningarna i våras vittnar folk om solidaritet och att katastrofen har haft en förenande effekt. Grannar har hjälpt varandra, vilket kanske inte är så ovanligt. Men här handlar det om byar som är muslimska eller serbiska och som varit fiender sedan kriget på 1990-talet. De drabbade har inte förväntat sig att grannbyarna skulle ställa upp på det sätt som många gjort. Katastrofen har inneburit att människor sinsemellan överbryggat politiska, nationalistiska eller religiösa hinder. Nöden och empatin människor emellan har helt enkelt fört dem samman och det som hänt kan vara startskottet för försoning.

För en tid sedan var jag på begravning. En vän från högskoletiden gick mycket hastigt och sorgligt bort. Det var en mycket fin begravning med vacker musik, minnestal m.m. Gråten låg nära, men också skrattet när minnestalare och kompisar från högskoletiden berättade anekdoter om honom. Sorg förenar, jag kände att de människor som jag delat de där intensiva studieåren med faktiskt stod mig ganska nära. Och det var tydligen inte bara jag som kände så. Vår gamla klass från högskoletiden ska i höst nu träffas igen efter snart 30 år!

Det kanske är så att kris och sorg ofta förenar människor. Vi tvingas stanna upp ett tag, blir medvetna om sammanhang, att vi kanske behöver varandra och vi börjar också fundera kring vad vi gemensamt kan göra för att det ska bli bättre. Det sociala kapitalet växer – vi visar såväl empati som handlingskraft när det verkligen gäller. Men den stora frågan kvarstår – varför är detta så mycket svårare under normala omständigheter?

 

[1] Vill bara förtydliga att jag inte menar inbördeskrig eller andra kriser där människor ställs mot varandra.

Socialt kapital ett kapitel för sig

Så här skriver företaget Hallgren & Löwenbergs AB om min blogg i sitt nyhetsbrev:

En av tänkarna runt socialt kapital är SKL-medarbetaren Jan Torége. Han har startat en blogg runt ämnet där han samlar intressanta och ibland roliga texter om socialt kapital. Vi kan varmt rekommendera denna blogg om ni är intresserade av ämnet. Jan skriver om det sociala kapitalets betydelse på fler områden än för tillväxten.

Ett litet tips. Vill du ha gymnastik för mungiporna gå in på fliken klurigheter.

Kul med uppmärksamhet!

 

 

Rättvisa lärare motverkar politiskt missnöje

Skolans roll i samhället är en het fråga. Stämmer resultaten från PISA-undersökningen,  vad beror de försämrade resultaten på och vad kommer detta att innebära för Sverige på sikt? Frågorna kring skolan är många och svaren varierar beroende på var man står politiskt och vilka upplevelser man själv har haft eller har av skolan.

Örebroforskaren Ali Abdelzadeh lägger i sin doktorsavhandling fram ytterligare ett skäl till varför det är så viktigt med duktiga lärare och att ha en skola av hög kvalitet. Han har undersökt vad det är som orsakar och motverkar politiskt missnöje bland ungdomar.  Han visar bland annat att många ungdomar utvecklar attityder till hela det politiska systemet utifrån sina relationer med lärararna. Studien visar också att ungdomar som redan har en negativ inställning till politiska institutioner oftare upplever att de blir orättvist behandlade av sin lärare.

– Det innebär att samtidigt som lärarna har möjlighet att förändra elevernas attityd till politiken kan de också straffas av elevers förutbestämda idéer om hur samhället fungerar. Idéer som kan komma från föräldrar, kompisar eller media till exempel. Det går åt båda hållen, säger Ali Abdelzadeh.

Det är svårt att bygga tillit och socialt kapital om människor känner sig orättvist behandlade eller kränkta. Jämlika länder eller länder med stor social rörlighet har lättare att bygga socialt kapital än länder där människor inte uppfattar sin levnadsstandard och möjlighet att lyckas som rättvisa. Jag kommer att återkomma till detta ämne i nästkommande inlägg på bloggen.

Länk till artikel

 

Bra skola viktigare än hemvändarkampanjer

Jag arbetar med lokala utvecklingsfrågor på Sveriges Kommuner och Landsting. När jag får frågan om vad en mindre kommun utanför storstäderna kan göra för att bli mer attraktiv och locka till sig nya invånare brukar jag nämna två strategier beroende på hur nära en större stad kommunen ligger.

De kommuner som ligger nära en större stad kan med hjälp av attraktiva boendemiljöer, förbättrad infrastruktur och bra pendlingsmöjligheter koppla upp sig mot den större stadens arbetsmarknad. Kommunen kan locka till sig nya invånare med hjälp av billigt boende kombinerat med möjlighet att pendla in till den större stadens mer diversifierade arbetsmarknad.

Den andra möjligheten är att istället att renodla sin särprägel och anspela på det som gör kommunen unik. I grunden handlar det om företagande och att skapa sysselsättning i kommunen. De kommuner som ligger lite ”off” måste skapa sin attraktion själva. Eftersom möjligheten att pendla är mindre i dessa kommuner måste kommunen skapa sysselsättning av egen kraft. Platsbunden verksamhet som t.ex. gruvnäring, biltestning i vintermiljö, serverhallar i kallt klimat och turism är en väg. Rent generellt gäller dock att företagsklimatet är viktigt för denna typ av kommun, liksom kvaliteten på skolorna samt civilsamhällets förmåga att skapa en positiv anda och samverkan i kommunen.

I veckans nummer av Dagens Samhälle lyfter gästkrönikören Åsa Petersen från Dagens Arena något viktigt som jag inte tänkt på tidigare som kan påverka kommunens möjlighet att locka till sig nya invånare. Något som också har anknytning till tilliten.

Åsa berättar om sin ungdom i en liten kommun. Hon var mobbad under sin mellanstadietid. Men som tur var fanns det en kvinnlig rektor som verkligen lyssnade på henne och tog tag i situationen. Åsa är idag väldigt tacksam mot den personen. Hon visade att denna plats i världen även var till för henne.

Åsa skriver vidare att många svenska kommuner kör hemvändarkampanjer och försöker locka människor att återvända till sin uppväxtstad med hjälp av glassiga utskick, klatschiga hemsidor, goodiebags och gratisevenemang. Men en hemvändarkampanj kan aldrig ersätta en bra skolgång.

”Det är inte det som behövs. Vad som krävs är att ni skapar en så bra tillvaro som möjligt för kommunens barn. I skolan, på fritiden, i sporten och kulturen. Om barn känner sig trygga, sedda och respekterade i staden eller kommunen som de växer upp i kommer de att vilja återvända dit. Annars inte.”

Det kan då kanske bli som klurige vänsterpartisten och KS-ordförande Stig Henriksson en gång sa om ungdomarna i Fagersta.

”Förr var de glada för att så snabbt som möjligt komma härifrån, nu är de stolta över att komma härifrån”

Länk till krönikan i Dagens Samhälle

Har tilliten ett pris?

Tillit är på tapeten i samband med att en pedofil avslöjats på en förskola och mycket tyder på att många barn kan ha drabbats. Det är djupt olyckligt varje gång detta händer. Främst går tankarna till barnen och de närstående, men denna typ av brott leder också till ångest hos föräldrar som inte själva har drabbats. Trots att denna typ av brott ytterst sällan inträffar – risken är t.ex. avsevärt större att ett barn skadas i en bilolycka – så menar många att otryggheten ökar med manliga förskolepedagoger.

Den här misstänksamheten riskerar att leda till att allt färre män väljer att arbeta inom barnomsorgen eller stängs ute, vilket vore djupt olyckligt. Barn behöver förebilder av båda könen.

På ledarsidan i Dagens Nyheter den 13/4 2014 tar skribenten upp detta problem och avslutar med följande rader.

”Tilliten har ett pris. Men det har också bristen på tillit. Och den kostar i förlängningen mer.”

Det kanske är så – för att bevara vår höga generella tillit så måste vi acceptera att vi någon gång blir lurade, att någon drar nytta av vår tillit eller i värsta fall gör oss illa.

Tolerans och snällhet kan ibland vara naivt. Det är inte för intet som tyskar har ett uttryck om ”Die dummen schweden” eller att svenska utvandrare sågs som lite korkade när de kom till USA under 1800-talet. Kanske vår historia och de sociala normer vi tog med oss gjorde att vi hade en högre tillit till människor som vi inte kände och därför ibland blev lurade. Tillit, tolerans och snällhet har ett pris. Man kan göra dumma saker och hamna i fruktansvärda situationer genom att lita för mycket på folk.

I en del kulturer anses det därför vara en dygd att inte vara lättlurad. En ”sund” misstänksamhet mot andra människor ses som förnuftigt. Men den som förväntar sig att bli lurad, är också mindre benägen att göra något för samhällets bästa som kräver samarbete eller egna uppoffringar. Om man inte litar på att andra sköter sig, är det ”korkat” att vara den enda som anstränger sig. Om jag tror att alla andra tar emot mutor, varför ska jag då vara den enda som avstår? Om alla andra skräpar ned, varför ska jag vara den enda som tar med mig skräpet?

Vi som bor i Sverige kan vara tacksamma för att en rad ”polletter” faktiskt trillat ned i rätt hål och att vi med hjälp av förnuft och lyckliga omständigheter utvecklat en kultur där de flesta faktiskt litar på andra. Vi må vara naiva i vissas ögon, men vi har lyckats bygga upp ett samhälle som jämfört med många andra länder både är humanistiskt och effektivt.

Det är därför det är så viktigt att mota Olle i grind. Vi får inte falla för dem som förordar försiktighetsprinciper i alla lägen eller i trygghetens namn vill stänga ute människor från det här landet. Visst finns det gränser för hur mycket man kan lita på andra, ibland råkar tillitsfulla människor illa ut och visst kan tilliten ta stryk av för mycket mångfald, men jag är övertygad om att den som får tillit också ger tillit tillbaka. Det är så man skapar ett bra samhälle!