Månadsarkiv: september 2015

Storytelling om tillit

Idag skriver jag inte själv, utan hämtar ett Facebook inlägg från min kollega och vän Fredrik Berglund (som givetvis gett mig tillstånd till detta).

Jag har varit med om tre rätt läckra internetköp den senaste tiden. 
Först sålde jag ett depåstöd på blocket. Det ringde en kille som ville köpa dem men hade ingen möjlighet att komma och hämta dem. Det slutade med att han swishade över 1000 kr och att han skulle försöka få tag på någon som skulle kunna komma förbi och hämta den senare. Han skickade pengarna utan att veta att jag hade stöden eller att jag inte skulle sälja stöden till någon annan.

I somras satt jag i tältet i Kroatien och får syn på att en kille säljer ett avgassystem i ett forum på Facebook. Jag skickar ett meddelande till honom och frågade om han hade rören kvar. Jag swishade 1500 kr till en helt okänd kille och sa att jag kommer förbi och hämtar dem när jag kommer hem från semestern. Jag hämtade rören förra veckan. Hur smidigt som helst.

Men det bästa var nog förra veckan. På samma Facebook forum så frågade jag om någon hade en styrenhet till insprutningen till min hoj. En kille sa att han hade en som jag kunde få köpa. Jag frågade vad han ville ha. Då svarade han att jag skulle sätta in det jag tyckte var rimligt på barncancerfonden! Jag frågade om han tyckte 1500 kr var rimligt. Det gjorde han, jag skickade in 1500 kr på barncancerfonden, skickade en bild på kvittot och han körde hem styrenheten hem till mig.

Härligt när man litar på varandra fast man inte känner varandra! Undrar om knuttar är speciella eller om det är så här alla gör?

Vi pratade om Fredriks inlägg på lunchen idag. Han var inte säker på att han skulle swischat över så mycket pengar till en okänd person om inte den första killen som köpte depåstödet visat en sådan tillit till Fredrik. Så är det – tillit föder tillit! Det gör livet så mycket enklare och vi mår så mycket bättre av tillit. Men det bygger på ömsesidighet, det är väldigt lätt att bryta ett positivt mönster – det räcker att bli lurad en gång, då kan istället en negativ spiral sättas igång där misstro föder misstro.

Jag hör av mig när jag känner mig redo

Artikel i Dagens Nyheter om det minskade antalet föreningsmedlemmar. Det är en lång artikel med flera spår kring vad det minskade intresset för föreningsliv beror på. En del menar att det är förödande för det sociala kapitalet att föreningslivet minskar, medan andra hävdar att vi hittar nya vägar för att engagera oss.

De vanliga förklaringsfaktorerna tas upp i artikeln, som t.ex. den ökande stressen i samhället, svårigheterna att få livspusslet att gå ihop och det ökade utbudet av nöjen och fritidsaktiviteter. Men man resonerar även om den något minskade tilliten bland unga kan ha betydelse och om föreningslivets professionalisering och den ökade administrativa bördan gör att eldsjälar till slut tröttnar.

Länk till artikel DN

För drygt 10 år sedan var jag med och genomförde en undersökning på SKL om medborgarinflytandet i 27 kommuner. Vi använde nedanstående citat som rubrik på rapporten:

”Jag hör av mig när jag känner mig redo”

Det vi fann i undersökningen var att det fanns ett mycket starkt latent engagemang, men just nu hann man inte. I respondenternas kommentarer i enkäten känner jag igen resonemanget från artikeln: Stress, problem att få livspusslet att gå ihop och ett ökat utbud av andra aktiviteter som gör att man inte hinner engagera sig i föreningar eller hjälporganisationer. Detta innebär dock inte att man är oengagerad, men man är inte beredd att ge av sin tid på samma sätt som tidigare. Det krävs då något extra.

Jag har följt kriget i Syrien och den flyktingkris som uppstått. De fruktansvärda bilder som spreds via sociala medier och på nyheterna i veckan som gått har onekligen satt igång något hos många människor. För mig är det självklart att vi måste öppna våra gränser för människor som flyr. Men däremot är jag inte säker på om denna invandring kommer att gynna Sverige. Om integrationen inte fungerar, om landet fylls av enklaver med utanförskap och fattigdom samtidigt som en alltmer röststark främlingsfientlig grupp påverkar den politiska agendan då riskerar det sociala kapitalet att raseras.

Om invandring är bra för ett land beror på oss själva. Sett över en längre period har invandringen varit till godo för Sverige – demografiskt, ekonomiskt och kulturellt. Men detta är inte självklart i framtiden. Integrationen av flyktingar som kommer från länder som kulturellt skiljer sig från Sverige är svårare än den arbetskraftsinvandring som Sverige tidigare haft. Det kräver att vi gör något mer än trycker på like-knappen och delar artiklar i sociala medier som förlöjligar Sverigedemokrater. Därför är det oerhört glädjande att människor nu verkar vilja engagera sig på allvar och alltmer inta en aktiv roll för att på olika sätt stödja och hjälpa de människor som kommer till Sverige.  Folk hör av sig till hjälporganisationer, man tar privata initiativ, det bildas facebookgrupper som organiserar stöd, de kreativa idéerna hur vi kan stödja flyktingar och främja integrationen flödar i sociala medier (idén om att villaägare bygger Attefallshus för flyktingar tycker jag är fantastisk). Dessutom skänker människor pengar på ett sätt som inte setts sedan Tsunamins dagar.

Det får mig att tänka på citatet från rapporten – ”Jag hör av mig när jag känner mig redo”. Det där latenta engagemanget som träder i kraft när det verkligen behövs.

Vi är många som är redo nu!