Månadsarkiv: mars 2017

En man som heter Ove

Varför har boken och filmen om ”En man som heter Ove” blivit så populär i USA? Är inte Ove typisk svensk på många sätt? Kanske inte. Jag tror nämligen att många amerikaner kan relatera till denne ilsket konservativa och fingerpekande konspirationsteoretikern, som varken hänger med i globalisering, modernitet eller kommersiell ytlighet.

Jag tror att det både i Sverige och USA finns många praktiskt lagda män som kanske inte har läst så mycket böcker och inte har så mycket bildning, men som vet hur man backar ett släpp, monterar in en ny spis eller fläkt och som lärt sig att lita på ett handslag. Som tycker att stadsbor” vet så förbannat mycket, men kan så djävulskt lite”. Jag är ju själv en sådan opraktisk person som ”flytt” den lilla orten för stadens puls och e-postläsande arbeten[1].

Den amerikanske journalisten och författaren David Brooks skrev i Dagens Nyheter (2016-09-29) att bagaren inte längre kan baka. Den värdighet som män som Ove tidigare kände av att kunna laga och fixa saker och ting försvinner i takt med digitalisering och robotisering. Arbetarnas ställning minskar i takt med att de inte längre tillverkar produkterna, utan bara servar maskiner och de datorprogram som gör det. Följden av det som skett är att bagarna inte längre vet hur man bakar bröd. Kapitalvaror är så billiga att vi slänger dem, istället för att människor som Ove lagar dem. Och vem behöver backa med släpp, ha lokalsinne eller kunna läsa en karta när bilarna snart kör sig själva.

Den svenske Ove kanske inte är lika reaktionär som Trumps kärnväljare, men jag tror ändå filmen speglar en del av de känslor och den frustration som finns bland såväl män som kvinnor utanför storstäderna i USA. Att inte längre vara behövd, att förlora sin position som någon i samhället och att se sina barn få en sämre uppväxt än den man själv haft. Att gå från att vara en familjeförsörjare och en kugge i lokalsamhället till att vara någon som inte längre är efterfrågad av samhället mer än som ”tjänstehjon”. Samtidigt som de upplever att stadsbor ser ned på deras gammaldags värderingar och sätt att leva.

Jag tycker att historien om Ove är extra aktuell i Trumptider. Ove representerar väldigt mycket ordet tillit. Och i dag blir vi alla rädda för att tilliten håller på att urholkas. Då tror jag det är viktigt att visa hur vacker och stark tilliten kan vara.

Rolf Lassgård, skådespelare, spelar Ove i filmen

Tillit bygger på ömsesidighet. När det blir allt svårare att spegla den egna tilliten i andras tillit, så naggas den egna tilliten i kanten något för varje år som går. Som jag tidigare skrivit i bloggen så har tilliten markant minskat i USA sedan 1960-talet och den nedgången kan troligtvis till stor del hänföras till den amerikanska arbetarklassen utanför storstäderna.

Den ekonomiska nedgången utanför storstäderna i USA tillsammans med en rå marknadsliberal politik har slagit sönder lokalsamhällen. USA har heller inget kommunalt utjämningssystem som i Sverige. Allt fler familjer har blivit dysfunktionella, en del  har drogproblem, ännu fler hälsoproblem och kriminaliteten ökar i takt med utslagningen. Det tidigare så starka civilsamhället i USA har förtvinat på många platser. Andelen personer som tillhör medelklassen har minskat samtidigt som andelen rika (främst i städerna) och andelen fattiga ökat. Den medelklass som ofta burit upp civilsamhället och som varit en länk mellan olika socialgrupper har blivit mindre. Lägg till detta en låg tillit till makten. Något som har historiska förklaringar i USA, men som förstärkts av en markant ökad åsiktspolarisering delvis skapad av en åsiktsuppdelad gammalmedia och klicklogiken i sociala medier.

Jag tror att många amerikaner längtar tillbaka till den här tiden då civilsamhället var starkt. När ett handslag räckte och när det var enkelt att känna vilka man kunde lita på eller inte. Man vill vara tillitsfull, man är liksom Ove uppfostrad till att visa varandra tillit – åtminstone i lokalsamhället. Men när även lokalsamhället sviker, då är det inte så lätt att vidga cirkeln och känna tillit till människor man inte identifierar sig med. Man söker istället det som i forskningen benämns ett inbundet socialt kapital. Man vill ha homogenitet, enkelhet och trygghet och då blir det avvikande hotfullt; människor med annan etnicitet, postmodernistiska värderingar och influenser från andra länder.

Man vill känna tillit till varandra, man vill ha kontroll över sitt eget liv och man vill ha tillbaka den position och status i samhället som man haft tidigare, men man förstår inte vilka de övergripande förändringskrafterna är som satt dem i den situation de är idag och man förmår inte återskapa den tillit som tidigare fanns. Då återstår hatet och offerrollen – att kunna skylla sitt dåliga liv på någon annan. Och hoppet om en stark ledare som kan vrida tillbaka klockan och ”ställa saker till rätta igen” – såsom det en gång varit.

Jag har skrivit det här inlägget för att jag tror förståelse är viktigt. Jag har försökt förstå varför så många amerikaner känner som de gör. Det är genom förståelse man kan inleda en dialog och det är enbart genom dialogen människor i USA kan skapa någon form av kompromiss och samförstånd kring hur man går vidare. Och även om läget inte är lika allvarligt i Sverige, så finns de här tendenserna även här. Vi måste börja lyssna på varandra istället för lockas in i ekokammare och sandlåderetorik.

[1] Förr sa man pappersvändande arbeten, jag tror e-postläsande arbeten stämmer bättre överens med verkligheten idag.