Alla inlägg av admin

Sommarens boktips: Björnstad

Jag gillar verkligen Fredrik Backman – mannen bakom världssuccén ”En man som heter Ove”.  Han kombinerar humor och allvar med en stor portion sentimentalitet på ett sätt som åtminstone träffar mig rätt i hjärtat. Det finns en träffsäkerhet i böckerna som berör mig. Jag tycker nästan jag känner igen en del av karaktärerna i böckerna från min egen uppväxt.

Jag har just läst färdigt Fredrik Backmans nya bok ”Björnstad”. Det är en bok om skuld, skam, heder och stolthet i ett samhälle hårt präglat av klientelism och att man ställer upp för ”samhällets bästa”. Men hur långt är man beredd att gå för att skapa en ljus framtid åt den plats man bor på?

Jag har läst några recensioner av boken och en del recensenter menar att boken är feministisk. Det kan jag till viss del hålla med om. Boken beskriver patriarkala strukturer och machokultur – men den visar också på en positiv manlighet och några av de värsta ”bovarna” i boken är kvinnor.  Det som jag tycker är bra med Fredrik Backman är att han inte skildrar människor i odelat gott eller ont. Även i grunden goda människor kan känna sig tvingade att agera ont och till synes usla människor kan när det gäller ”göra det rätta”. Våra handlingar styrs av många saker – vår personlighet, omständigheter, våra värderingar och samhällets normer. Vad är det ett samhälle tillåter och vad är det man uppmuntrar?

”Nästan alla diskussioner om hur människor beter sig mot varandra slutar för eller senare i argument om ”människans natur”. Det har aldrig varit lätt för biologiläraren att förklara: å ena sidan överlevde hela vår art för att vi håll ihop och samarbetade, å andra sidan utvecklades vi för att de starkaste individerna alltid frodades på bekostnad av de svagare. Så i slutänden kommer vi alltid att bråka med varandra om gränsdragningarna. Hur egoistiska får vi vara? Hur mycket är vi skyldiga att bry oss om varandra?”

Boken handlar också i min mening om socialt kapital, eller snarare frånvaron av ett överbryggande socialt kapital och närvaron av ett kvävande och socialt kontrollerande inbundet socialt kapital. Den handlar om den ständigt närvarande konflikten mellan ”vi och dom” och människors paradoxala strävan mot såväl samarbete som individualism.

Det är också en bok full av ”oneliners”: Här följer några som jag skrev upp:

”Här är en person som kan bli kränkt i ett tomt rum”.

”Den enda gången jag backar är när jag tar sats”.

”Hockeyspelare är inte speciellt smarta. De uppfann suspensoaren 70 år innan hjälmen.”

Läs den!

Tid för reflektion

Det kanske är en generationsfråga där äldre är mer bekymrade över utvecklingen än yngre, men jag känner mig rädd för att allt färre har tålamod med det som tar tid, fokus och engagemang. Att bli riktigt klok tar nämligen tid. Flera av mänsklighetens största genier har nämligen en sak gemensamt – de har tagit sig tid eller har haft mycket tid för att tänka och reflektera. Vem har tid idag?

Isaac Newton lade grunden till sitt mest kända litterära verk ”Principia” om gravitationen när pesten stängde universitet han gick på. Han tvingades resa hem och han hade där inte så mycket annat att syssla med än att sitta under ett träd och tänka. Leonardo Da Vinci anklagades som ung för sodomi och var mycket nära att hamna i fängelse. Han lär därför ha dragit sig tillbaka från mycket av det sociala livet och istället fokuserat och lagt sin tid på vetenskapen och konsten. Albert Einstein utvecklade den allmänna relativitetsteorin som ung under den tid han arbetade på Patentverket – en byråkrattjänst som då inte krävde särskilt mycket och som gav honom tid över för experiment och forskningar. Den brittiske kosmologiforskaren Stephen Hawking har all tid i världen att tänka eftersom han lider av en muskelsjukdom som starkt begränsat hans förmåga att göra många andra saker i livet.

”Jag är inte särskilt smart, det är bara att jag stannar vid mina problem lite längre”.

Albert Einstein

Ett sentida exempel på tänkare är Yuvul Noah Harari, författaren till boken ”Sapiens” som tog världen med storm för några år sedan. En 500 sidors halsbrytande kartläggning av mänskligheten fram till i dag. Han mediterar regelbundet och genomför varje år också en tystnadsretreat på 60 dagar, dvs. två hela månader. Yuvul menar att den fått honom att bli bättre på att fokusera. Framförallt att skilja på det som viktigt och mindre viktigt.

Mats Lindgren, VD för Kairos Future, skrev för några år sedan på sin blogg att hans intryck efter 25 års organiserande av tankeaktiviteter är att allt färre orkar tänka om det tar tid, mjölksyreeffekten i hjärnan slår till allt snabbare. Frågan är vem som ska tänka de kloka tankarna i framtiden om den enkla informationen är lättillgänglig och få vill betala för den djuplodande samtidigt som allt färre orkar med att tänka i strukturer och system. Vår hjärna har börjat vänja sig vid att vara i ett stressat och stimulerat tillstånd och den blir snabbt uttråkad av reflektion och ett lägre tempo.

Samtidigt som allt färre tar sig tid att reflektera, så finns det en annan utveckling som oroar ännu mer och som dessutom tenderar att förstärka de konsekvenser som följer av alltför grunda tanker. Folk litar allt mindre på experter, utan lyssnar hellre till dem som bekräftar det man redan tycker sig veta. Risken finns att den minskande tiden för reflektion innebär att det dels blir färre personer som verkligen är kunniga, dels att allt färre vill lyssna till dem som är det.

”Vad är motsatsen till experter? Det är en massa människor som tycker och känner om saker de inte har en aning om.”

Matilda Molander, skribent på Dagens Nyheter

Den yttersta konsekvensen av dessa två utvecklingsspår är kanske Donald Trump. En person med en koncentrationsförmåga jämförbar med ett barns, röstas fram som president i världens mäktigast nation av människor som hellre förlitar sig på Gud och mammon än på forskning och expertkunskaper.

En man som heter Ove

Varför har boken och filmen om ”En man som heter Ove” blivit så populär i USA? Är inte Ove typisk svensk på många sätt? Kanske inte. Jag tror nämligen att många amerikaner kan relatera till denne ilsket konservativa och fingerpekande konspirationsteoretikern, som varken hänger med i globalisering, modernitet eller kommersiell ytlighet.

Jag tror att det både i Sverige och USA finns många praktiskt lagda män som kanske inte har läst så mycket böcker och inte har så mycket bildning, men som vet hur man backar ett släpp, monterar in en ny spis eller fläkt och som lärt sig att lita på ett handslag. Som tycker att stadsbor” vet så förbannat mycket, men kan så djävulskt lite”. Jag är ju själv en sådan opraktisk person som ”flytt” den lilla orten för stadens puls och e-postläsande arbeten[1].

Den amerikanske journalisten och författaren David Brooks skrev i Dagens Nyheter (2016-09-29) att bagaren inte längre kan baka. Den värdighet som män som Ove tidigare kände av att kunna laga och fixa saker och ting försvinner i takt med digitalisering och robotisering. Arbetarnas ställning minskar i takt med att de inte längre tillverkar produkterna, utan bara servar maskiner och de datorprogram som gör det. Följden av det som skett är att bagarna inte längre vet hur man bakar bröd. Kapitalvaror är så billiga att vi slänger dem, istället för att människor som Ove lagar dem. Och vem behöver backa med släpp, ha lokalsinne eller kunna läsa en karta när bilarna snart kör sig själva.

Den svenske Ove kanske inte är lika reaktionär som Trumps kärnväljare, men jag tror ändå filmen speglar en del av de känslor och den frustration som finns bland såväl män som kvinnor utanför storstäderna i USA. Att inte längre vara behövd, att förlora sin position som någon i samhället och att se sina barn få en sämre uppväxt än den man själv haft. Att gå från att vara en familjeförsörjare och en kugge i lokalsamhället till att vara någon som inte längre är efterfrågad av samhället mer än som ”tjänstehjon”. Samtidigt som de upplever att stadsbor ser ned på deras gammaldags värderingar och sätt att leva.

Jag tycker att historien om Ove är extra aktuell i Trumptider. Ove representerar väldigt mycket ordet tillit. Och i dag blir vi alla rädda för att tilliten håller på att urholkas. Då tror jag det är viktigt att visa hur vacker och stark tilliten kan vara.

Rolf Lassgård, skådespelare, spelar Ove i filmen

Tillit bygger på ömsesidighet. När det blir allt svårare att spegla den egna tilliten i andras tillit, så naggas den egna tilliten i kanten något för varje år som går. Som jag tidigare skrivit i bloggen så har tilliten markant minskat i USA sedan 1960-talet och den nedgången kan troligtvis till stor del hänföras till den amerikanska arbetarklassen utanför storstäderna.

Den ekonomiska nedgången utanför storstäderna i USA tillsammans med en rå marknadsliberal politik har slagit sönder lokalsamhällen. USA har heller inget kommunalt utjämningssystem som i Sverige. Allt fler familjer har blivit dysfunktionella, en del  har drogproblem, ännu fler hälsoproblem och kriminaliteten ökar i takt med utslagningen. Det tidigare så starka civilsamhället i USA har förtvinat på många platser. Andelen personer som tillhör medelklassen har minskat samtidigt som andelen rika (främst i städerna) och andelen fattiga ökat. Den medelklass som ofta burit upp civilsamhället och som varit en länk mellan olika socialgrupper har blivit mindre. Lägg till detta en låg tillit till makten. Något som har historiska förklaringar i USA, men som förstärkts av en markant ökad åsiktspolarisering delvis skapad av en åsiktsuppdelad gammalmedia och klicklogiken i sociala medier.

Jag tror att många amerikaner längtar tillbaka till den här tiden då civilsamhället var starkt. När ett handslag räckte och när det var enkelt att känna vilka man kunde lita på eller inte. Man vill vara tillitsfull, man är liksom Ove uppfostrad till att visa varandra tillit – åtminstone i lokalsamhället. Men när även lokalsamhället sviker, då är det inte så lätt att vidga cirkeln och känna tillit till människor man inte identifierar sig med. Man söker istället det som i forskningen benämns ett inbundet socialt kapital. Man vill ha homogenitet, enkelhet och trygghet och då blir det avvikande hotfullt; människor med annan etnicitet, postmodernistiska värderingar och influenser från andra länder.

Man vill känna tillit till varandra, man vill ha kontroll över sitt eget liv och man vill ha tillbaka den position och status i samhället som man haft tidigare, men man förstår inte vilka de övergripande förändringskrafterna är som satt dem i den situation de är idag och man förmår inte återskapa den tillit som tidigare fanns. Då återstår hatet och offerrollen – att kunna skylla sitt dåliga liv på någon annan. Och hoppet om en stark ledare som kan vrida tillbaka klockan och ”ställa saker till rätta igen” – såsom det en gång varit.

Jag har skrivit det här inlägget för att jag tror förståelse är viktigt. Jag har försökt förstå varför så många amerikaner känner som de gör. Det är genom förståelse man kan inleda en dialog och det är enbart genom dialogen människor i USA kan skapa någon form av kompromiss och samförstånd kring hur man går vidare. Och även om läget inte är lika allvarligt i Sverige, så finns de här tendenserna även här. Vi måste börja lyssna på varandra istället för lockas in i ekokammare och sandlåderetorik.

[1] Förr sa man pappersvändande arbeten, jag tror e-postläsande arbeten stämmer bättre överens med verkligheten idag.

Vi är röde, vi är hvite

Jag är mycket förtjust i den här reklamfilmen från Danmark som säkert många av er redan har sett. Den utgör ett skolexempel på vad överbryggande socialt kapital handlar om. Att se att vi har fler identiteter än en. Det är inte bara könet, etniciteten, sexualiteten eller något annat som ska identifiera oss. Jag har förståelse för att identitet är viktigt för många, att man känner en större trygghet ihop med likasinnade och att det gör världen lite enklare när våra fördomar blir bekräftade. Men jag vill hävda att vi människor är så mycket mer än de stereotyper som både högern och vänstern identitetsideologier vill sätta på oss. Och ska vi trots våra olikheter kunna leva ihop så måste vi våga mötas över gränserna och framförallt våga tänka annorlunda, vara annorlunda och ha andra intressen än vad som förväntas av oss utifrån våra kön, var vi kommer ifrån eller vilka politiska ideologier vi har. Det är brobyggarna, överbryggarna, som är hjältarna i mina ögon. Det är de som bryter mönster och umgås över gränserna som skapar tillit och socialt kapital i samhället.

Åsiktspolariseringen skapar stamkulturer

Två saker som jag ofta skrivit om på min blogg är hur den tilltagande åsiktspolariseringen riskerar att rasera tilliten i samhället och hur viktigt det är att länder lyckas skapa stabila och rättvisa offentliga institutioner som uppfattas som legitima av medborgarna.

I början av 2017 publicerade Dagens Nyheter en artikel signerad av Anders Ekström, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, där han på ett mycket bra sätt sammanfattar precis de farhågor jag har om framtiden och även lyfter just försvaret av starka offentliga institutioner som ett av våra viktigaste verktyg för att motverka den utveckling som vi idag ser med polarisering, främlingsfientlighet, otrygghet, hat etc.

”I ett samhällshistoriskt perspektiv, sett över de 150–200 år som det tagit för de moderna demokratierna i Europa att formas, kännetecknas de senaste decenniernas utveckling framför allt av en accelererande och alltmer explosiv polarisering. Den äger samtidigt rum på tre olika nivåer – ekonomiskt, kulturellt och medialt – vilka i sin tur driver på och strukturellt förstärker varandra. En av polariseringens förbisedda och på sikt mest oroande följder är ett försvagat samhällsmedvetande.”

”Vi måste påminna oss om att det moderna samhällets historia främst är en historia om den mödosamma etableringen av gemensamma institutioner. Ekonomiska och tekniska framsteg är sekundära i förhållande till människors förmåga att utveckla bärande sociala och kollektiva strukturer. Insikten om polariseringens risker – eller med den tidens språk: att ojämlikhet är en samhällsfara – var helt central i det tidiga samhällsbyggandets historia, från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget, och utgjorde grunden för skapandet av en stark offentlig sfär i samhällets mitt.”

”Skapandet av offentligheten vilade tidigt på två genomgripande erfarenheter. Det ena var att en gemensam sfär var det bästa skyddet mot våld och otrygghet både för den som hade mycket och för den som hade lite. Det andra var att individens känsla av delaktighet i och tillgång till gemensamma institutioner var en förutsättning både för en fungerande samhällsanda och för modern politisk maktutövning.”

”Polariseringen sätter därför vid en viss punkt själva samhället på spel. Två grundläggande aspekter av offentlighetens kultur måste återupptäckas och utvecklas i nya former. Det första är dess funktion att vara grupp- och gränsöverskridande. Det andra är dess uppgift att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten.”

”Efter en period i Europas historia som präglats av ett vårdslöst förhållningssätt till de offentliga institutionerna, och en tilltagande brist på förståelse för deras funktion att överbrygga och institutionellt garantera olikheter i samhället, måste en ny gemensamhetspolitik formuleras. Men det kan inte ske på nationell, etnisk eller identitetspolitisk grund. Historien lär oss att detta driver på polariseringen, ökar våldet och sluter samhällen till döds.”

Länk till artikel i DN

I förståelsen för detta resonemang ligger också behovet av att värna det sociala kapitalet och att upprätta kunskap om mekanismerna bakom tilliten. Anders Ekström pekar på vikten av offentliga institutioners funktion som grupp- och gränsöverskridande och att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten. Den nyligen avlidne sociologen Zygmunt Bauman är inne på samma spår. Han menar att vi måste utveckla vår dialogförmåga för att överbrygga olikheter i samhället. Han pekar på tre fundament för dialogen: 1) Informalitet – det går inte att bestämma reglerna för dialogen i förväg, de måste uppstå efter hand. 2) Öppenhet – man måste gå in i dialogen med attityden att man kan ha fel. Jag har rätt och du är dum skapar inget bra samtalsklimat. 3) Samarbete – efter dialogen bör det inte finnas någon vinnare eller förlorare. Alla bör gå ut ur dialogen berikade. Syftet är att berika våra erfarenheter, vidga horisonter och vår smala repertoar att ta itu med livets svårigheter och utmaningar.

Tyvärr är mekanismerna för att sålla in oss i fållor kring vilka vi är och vilka åsikter vi har idag väldigt starka. Och det blir allt färre mötesplatser där vi ser varandra i ögonen när vi uttalar våra åsikter. Det är sannerligen inte så ofta vi sitter runt lägerelden längre, vilket faktiskt är människans första och mest naturliga mötesplats för dialog.

Jag tycker den här artikeln slår huvudet på spiken vad som är vårt största samhällsproblem idag. Men jag är inte säker på att jag förstått vad den här artikeln velat säga för 15 år sedan, innan jag började intressera mig för det sociala kapitalet. Jag undrar därför hur många som överhuvudtaget kan ta till sig det här resonemanget. Problemet med ökad polarisering är lätt att ta till sig, men det finns liksom ingen försvarare av institutionerna i samhället. Det finns ingen som står på barrikaderna för en fungerande och rättvis byråkrati och meritokrati – lika lite som någon hejar på domaren i fotboll.

Det är först när domaren är uppenbart mutad, korrupt eller påtagligt okvalificerad för rollen som vi reagerar, men oftast bara om det är till det egna lagets nackdel. Det är väldigt svårt att på ett rättvist sätt genomföra en match om domaren inte är att lita på. Och det är väldigt svårt att skapa rättvisa förhållanden och utveckling i ett land om institutioner som t.ex. polis, domstol, skatteverk, lantmäteri eller kommunernas tillståndsgivning inte går att lita på. När chefer, handläggare och andra anställda ger fördelar till den egna gruppen och medveten (eller omedvetet) väljer bort, underkänner  eller ger negativa besked till personer som tillhör ”fel grupp”. I klaner, i sekter, i det identitetspolitiska tänket och i patriarkala strukturer så finns det krafter som mer eller mindre drar åt ett sådant håll – och de krafterna måste vi vara på vakt inför. De skadar samhället hårt.

Ny Facebooksida om tillit

Jag har nu skapat en Facebooksida som komplement till denna blogg. Jag har där tänkt att göra lite kortare inlägg, tipsa om filmsnuttar, artiklar och evenemang kring tillit och socialt kapital. Jag vill också skapa någon form av ”community” för alla som är intresserade av detta område, så får vi se vart det leder.

Länk till Facebooksidan Tillit

Jag skrev följande introduktionstext till sidan:

En fråga som allt fler ställer sig är hur sjutton vi ska kunna leva tillsammans när vi tycks vara så oense om så många saker och kanske inte ens delar grundläggande värderingar. Mitt svar på denna fråga är att vi måste börja förstå betydelsen av det sociala kapitalet.

Socialt kapital och dess beståndsdelar tillit och tolerans är nämligen en resurs som forskare menar har en avgörande inverkan på såväl människors trygghet, hälsa och välmående som på länders effektivitet, ekonomi och utveckling. Det ligger därför i vårt intresse att förstå mekanismerna bakom tillit.

Den här sidan är till för dig som delar min tro på tillitens betydelse och som vill följa med i vad som händer inom området. Här kan vi tipsa varandra om artiklar, filmer, böcker, evenemang m.m.

Mitt mål är bland annat att skapa en lista på 100 saker vi kan göra för att öka tilliten och toleransen i samhället. Och jag vill att du är med och skapar denna lista! Mitt mål är också att pröva dem IRL!

Jag har en blogg om socialt kapital – www.socialtkapital.nu.

Där skriver jag främst lite längre inlägg. Här tänker jag mig kortare inlägg, tips och förhoppningsvis en dialog mellan sidans medlemmar.

Emmanuel Todd

Jag skrev tidigare att jag i i samband med en trendspaningsövning i början på 2000-talet förutspådde att en djupt konservativ republikan skulle segra i det amerikanska valet 2016. Det var naturligtvis en gissning, men bakgrunden var mitt då stora intresse för demografi som prognosinstrument samt ett föredrag av den franske statsvetaren och demografen Emmanuel Todd.

Emmanuel Todd har nämligen prickat in flera stora världshändelser under de senaste 30 åren. Han blev uppmärksammad när han redan på 70-talet förutspådde Sovjetunionens fall nästan med exakt datum. Han har även förutspått finanskrisen 2007 och Eurons kris. Jag var och lyssnade på honom på Kulturhuset i Stockholm i början av 2000-talet. Han pratade då om det som skulle bli den arabiska våren. Demografin i Mellanöstern och Nordafrika talade för att det skulle bli någon form av revolution (allt fler unga med en utbildning som klart överstiger sin föräldrageneration, fast utan makt och med problem att få arbete). Han hade rätt om detta, men konsekvenserna av den arabiska våren kunde han dock inte förutspå.

Han pratade också om ett USA som skulle tappa sin position som supermakt och falla sönder fram mot 2040. Om jag minns rätt pratade han om en allt större latinamerikansk befolkning som skapar egna enklaver och som dominerar vissa stater, en frustrerad konservativ, lågt utbildad och bakåtsträvande vit arbetarklass i mittenstaterna samt ett antal fortsatt välmående stater i nordöstra och västra USA där såväl kompetensen som kapitalet söker sig. Ett USA som, enligt min tolkning av Todd, slits sönder inifrån av svaga institutioner, anti-intellektualism, ojämlikhet och rasism. Ska han få rätt igen?

Jag tror ändå att det finns en grundtillit samt tillräckligt många anständiga och kloka människor i USA för att detta inte ska hända, men man vet aldrig.  Läs bifogad artikel om Kalifornien – en stat som redan nu börjar planera och verka för att bli ett eget land.

Länk till artikel i DN