Kategoriarkiv: Humor

Sommarens boktips: Björnstad

Jag gillar verkligen Fredrik Backman – mannen bakom världssuccén ”En man som heter Ove”.  Han kombinerar humor och allvar med en stor portion sentimentalitet på ett sätt som åtminstone träffar mig rätt i hjärtat. Det finns en träffsäkerhet i böckerna som berör mig. Jag tycker nästan jag känner igen en del av karaktärerna i böckerna från min egen uppväxt.

Jag har just läst färdigt Fredrik Backmans nya bok ”Björnstad”. Det är en bok om skuld, skam, heder och stolthet i ett samhälle hårt präglat av klientelism och att man ställer upp för ”samhällets bästa”. Men hur långt är man beredd att gå för att skapa en ljus framtid åt den plats man bor på?

Jag har läst några recensioner av boken och en del recensenter menar att boken är feministisk. Det kan jag till viss del hålla med om. Boken beskriver patriarkala strukturer och machokultur – men den visar också på en positiv manlighet och några av de värsta ”bovarna” i boken är kvinnor.  Det som jag tycker är bra med Fredrik Backman är att han inte skildrar människor i odelat gott eller ont. Även i grunden goda människor kan känna sig tvingade att agera ont och till synes usla människor kan när det gäller ”göra det rätta”. Våra handlingar styrs av många saker – vår personlighet, omständigheter, våra värderingar och samhällets normer. Vad är det ett samhälle tillåter och vad är det man uppmuntrar?

”Nästan alla diskussioner om hur människor beter sig mot varandra slutar för eller senare i argument om ”människans natur”. Det har aldrig varit lätt för biologiläraren att förklara: å ena sidan överlevde hela vår art för att vi håll ihop och samarbetade, å andra sidan utvecklades vi för att de starkaste individerna alltid frodades på bekostnad av de svagare. Så i slutänden kommer vi alltid att bråka med varandra om gränsdragningarna. Hur egoistiska får vi vara? Hur mycket är vi skyldiga att bry oss om varandra?”

Boken handlar också i min mening om socialt kapital, eller snarare frånvaron av ett överbryggande socialt kapital och närvaron av ett kvävande och socialt kontrollerande inbundet socialt kapital. Den handlar om den ständigt närvarande konflikten mellan ”vi och dom” och människors paradoxala strävan mot såväl samarbete som individualism.

Det är också en bok full av ”oneliners”: Här följer några som jag skrev upp:

”Här är en person som kan bli kränkt i ett tomt rum”.

”Den enda gången jag backar är när jag tar sats”.

”Hockeyspelare är inte speciellt smarta. De uppfann suspensoaren 70 år innan hjälmen.”

Läs den!

Alla puckon på ett ställe!

”Hjärnforskningen visar att vi nästan bara tar till oss det som bekräftar det som vi redan tror oss veta. Eftersom vi helst umgås med människor som tror sig veta ungefär samma saker som vi själva tror oss veta, så förstärks det som vi tror oss veta så mycket att det vi tror oss veta med tiden faktiskt blir sant. Och när något är sant, så är ju avvikande information per definition osann, det finns då ingen anledning att reflektera, tänka, lyssna eller bearbeta ny information.

Vi ser förundrat och ibland förskräckt på dem som inte vet rätt. De vet ju inte ens hut! Och trots att vi så många gånger talat om för dom att de inget begriper så verkar dom inte ändra sig. Till slut blir man ju arg!”

 alla-puckon-samlade-pa-ett-stalle

 

 

Slow City

”Slow city”, eller ”Cittaslow” som är det ursprungliga italienska namnet, är ett internationellt nätverk av små städer som värnar lokala råvaror samt arbetar för hållbar utveckling. För drygt 10 år sedan var jag och några kollegor på studiebesök till Levanto, en pittoresk liten Cittaslowcertifierad stad som ligger i närheten världsarvet Cinque Terre.

Jag fick en känsla av att Cittaslow var en nationalistisk reaktion mot att många italienska företag fick allt svårare att konkurrera med omvärlden, men samtidigt fanns det en tilltalande filosofi kring detta varumärke.

Sex nyckelområden för Cittaslow

I Sverige är Falköping den enda staden som hittills är certifierad som en ”Slow City” i Sverige. Jag tycker det i grunden är en bra idé. Det har säkert varit bra för Falköping, men vid den mediala lanseringen så blev det nog inte riktigt som kommunen tänkt sig.

I samband med offentliggörandet av Falköpings certifiering gick lokal-TV ut på stan och frågade ett antal personer om vad de tyckte. Den sista personen de intervjuade var en ung kille med kepsen på svaj som på frågan vad han tyckte om att Falköping nu skulle bli certifierad som en ”Slow city” responderade ungefär på följande sätt:

”Va…ska Falköping bli långsammare än den redan är!?”

Med dom orden klippte sändningen åter till studion där det sitter ett nyhetsankare som har svårt att hålla sig för skratt. Det kanske inte var så Falköping hade tänkt sig lanseringen som en ”Slow City”.

Men jag har full förståelse för att kommuner försöker sätta sitt namn på kartan.  Det är en del i att försöka nå en större attraktivitet i allmänhetens ögon och därmed kunna locka till sig såväl människor som företag. Ibland går det bra, men det kan också vara bortkastade pengar. Journalisten Malin Siwe på Expressen och Timbro-gänget brukar inte vara sena med att lyfta sådana fall. Jag tror man framförallt ska vara försiktig med att lansera sig som något som man inte riktigt är – eller som i det här fallet vad man faktiskt är, fast kanske i fel bemärkelse!

Sällan svart eller vit

“Kan det inte vara positivt med aids?”. Det kommer ingen att tycka. Men istället för att bara säga “nej, det är hemskt”, gräv lite mer i din hjärna och se vad du kommer fram till. Det kan göra dig starkare i din övertygelse än du var innan. Skulle du komma fram till att tvärtemot-argumentet håller i någon fråga, då får du ju byta åsikt. Hela poängen med samhället vi lever i är att ha ett öppet klimat där vi kan samtala om alla frågor, och då är det viktigt att börja med sig själv. Det är väldigt sällan som det är svart eller vitt.”

Soran Ismael, komiker och debattör

Jag önskar att fler kunde resonera som Soran Ismael. Man måste gräva lite och väga synpunkter mot varandra. Ofta är sanningen komplex. Det finns inga enkla lösningar. Även de till synes bästa lösningarna har en baksida, som ibland t.o.m. kan vara kontraproduktiv för det man vill uppnå.

Mitt första jobb efter högskolan var på SCB i Örebro. Där fanns det en duktig utredare som hette Kjell Jansson som gärna vände och vred på argumenten och som gillade att ibland provocera fram en diskussion på kafferasten. Jag lärde mig en hel del av honom kring hur jag skulle tänka för att bli en bra analytiker. Bland annat att sanningen ofta varken är svart eller vit och kanske inte alltid så intressant (åtminstone inte ur medias perspektiv). Å ena sidan, å andra sidan och å tredje sidan……

Jag rusade en gång in till Kjell med vad jag tyckte nya och väldigt intressanta siffror inom ett område. Han tog tabellen ifrån mig, studerande den ett tag, sedan la han huvudet på sned och sa: ”

”Janne, en sak ska du veta – tycker du att en siffra är intressant, då är den med stor sannolikhet fel!”

Och naturligtvis hade han rätt. Jag hade gjort en tankevurpa och den statistik jag tog fram baserades på felaktiga uppgifter. Sanningen var långt ifrån så intressant som jag trodde. Och jag lärde mig att kolla en extra gång om det var en siffra eller någon faktauppgift som var lite ”för bra för att vara sann”.

 

Samverkan genom humor

Humor sägs indikera intelligens och öka chansen att föra sina gener vidare. Men vilken roll spelar humor i andra former av samspel som inte har med kärleksrelationer att göra?

I septembernumret av Modern Pyskologi finns det en artikel som redovisar resultat som forskarna  Oliver Curry och Robin Dunbar vid universitetet i Oxford kommit fram till.

Deras forskning visar att människor som delar vissa gemensamma kulturella drag t.ex. att de gillar samma saker inom litteratur, idrott och musik har lättare att samarbeta. Kanske inte så överraskande, men den allra viktigaste kulturella draget var förmågan att skratta gemensamt. Delad humor stärker samarbeten i mycket högre grad än någon annan kulturell samhörighet och dessutom blir vi mer altruistiska gentemot dem vi delar skrattet med.

Det får mig att fundera kring hur viktigt det är att vi får ta del av humor från andra länder och kulturer. Och att vi kan hitta mötesplatser där invandrade och svenskfödda kan få skratta tillsammans.

För några år sedan såg jag fyra ståuppkomiker med ursprung från Mellanöstern som uppträdde tillsammans under namnet ”Axis of Evil”: två palestinier (Aron Kader och Dean Obeidallah), en egyptier (Ahmed Ahmed) och en iranier (Maz Jobrani). Gruppen driver med sig själva och de stereotyper som finns kring dem. Syftet är också att försöka ändra på de schablonbilder som finns kring olika folkgrupper. I västvärlden ser vi ju i princip bara arga araber i film och på TV, aldrig araber som skrattar. Ursprungligen turnerade de i USA, men deras popularitet har även fört dem till ett flertal länder i Mellanöstern. I klippet nedan framträder Maz Jobrani i Doha, Qatar – inför en publik av araber som gapskrattar!

Länk till klipp med Maz Jobrani

 

Marshmallowstestet

Socialt kapital handlar mycket om människors beteenden och som en konsekvens av mitt intresse för detta ämne har jag börjat läsa böcker om beteendevetenskap, evolutionspsykologi och hjärnforskning. Flera böcker jag läst skriver om ”The Marshmallow Test”, ett test där man lämnat fyraåringar ensamma med en marshmallow och instruktionen “Om du kan vänta i en kvart med att äta den får du två till när jag kommer tillbaka”. De barn som lyckades vänta och skjuta upp sin behovstillfredsställelse klarade sig senare i livet avsevärt bättre både i skolan och i arbetslivet.

Under en middag så pratade vi om detta test och både min tjej Karina och min dotter Ida hade bra invändningar mot de resultat som tagits fram. Karina menade att man kanske också tappar något i livet om man är bra på att skjuta upp sin behovstillfredsställelse. Att det är den typen av människor som på dödsbädden ångrar att de inte levt fullt ut, utan jobbat hårt och haft svårt att leva i nuet. Hjärnforskningen visar att intelligenta människor lyckas bättre i livet, men trots detta finns det inget klart samband mellan lycka och intelligens på individnivå. Karinas invändning kanske är ett viktigt skäl till varför forskningen inte hittat något sådant samband.

Idas fundering var ännu bättre:

”Det måste ha varit mycket lättare för de barn som inte tyckte om marshmallows”

Jag hoppas verkligen att de som utförde studien tänkte på detta!

Humankapital versus socialt kapital

Eftersom reformen var ett stort misslyckande och det hela tystats ned känner få till det, men år 1827 genomfördes en konsonant- och vokalutbytesreformen mellan Danmark och Polen. Polen fick då alla konsonanter och Danmark samtliga vokaler i alfabetet. Det som förutspåddes förenkla språkutvecklingen i de båda länderna har med tiden utvecklats till en lingvistisk katastrof. Såväl danskar som polacker har svårigheter att förstå sina egna språk. Det är inte ovanligt att polackerna börjar sina ord med fyra och t.o.m. fem konsonanter, medan danskarna visserligen fortfarande använder konsonanter i skrift men dessa är till fullo bortrationaliserade i det talade språket.

Nåväl, någon konsonant- och vokalutbytesreform har naturligtvis aldrig genomförts. Men såväl polskan som danskan anses vara bland de svåraste språken att lära sig. En stor tvärspråklig studie som jämfört ordförståelsen hos 8–15 månader gamla barn som har 18 olika germanska, romanska, slaviska och semitiska språk som modersmål visar att Danska ettåringar förstår markant färre ord än jämnåriga med andra modersmål och när barnen är tre år är skillnaderna ännu större. Danska barn har svårt att uppfatta vad föräldrarna säger. Därför är de långsammare att lära sig tala än andra barn.

Länk till artikel i Språktidningen

Dessa fakta har också anammats av ett norskt komikergäng som på ett mycket roligt sätt driver med danskarna.

Länk till filmklipp på Youtube

Men trots ”språkproblemen” tycks danskarna gör en hel del rätt. Enligt FN är danskarna världens lyckligaste folk och hamnar ofta före Sverige när det sociala kapitalet mäts.[1]

Men det var inte Danmark jag tänkte skriva om utan Polen. Jag läste i en artikel i DN från 2012 (går inte att hitta längre på DN:s hemsida) om Polens utveckling där en professor vid namn Janusz Czapinski är pessimistisk angående Polens framtid och det har inte med språkutvecklingen att göra. Den pessimistiska tonen överraskade mig eftersom jag efter flera besök i Polen har en ganska positiv syn på landets utveckling.

Han menar att Polens relativa framgång sedan kommunismens fall beror på att människor skaffat sig en bra utbildning och att de jobbar hårt för att få ett bättre liv. Att polska ungdomar anstränger sig bekräftas av resultaten från PISA-undersökningen som visar att de polska resultaten förbättrats mer än något annat land sedan början av 2000-talet.

På grund av sin historia lider de dock av brist på socialt kapital (vilket de delar med många andra länder i Östeuropa). Enligt Czapinski litar polacker i ganska låg grad på andra människor, de har liten tilltro till politiken och få engagerar sig för det gemensamma i föreningar eller i andra grupper. Endast nio procent ser något samband mellan sina liv och politiska beslut – en internationellt sett extremt låg siffra.

Det som jag tycker är mest intressant i artikeln är att han studerat olika länders utveckling kopplat till humankapitalet och det sociala kapitalet. Han menar att utbildningsnivån, dvs. humankapitalet, är den viktigaste utvecklingsfaktorn för fattigare länder och att detta är den viktigaste förklaringen till att Polen hittills utvecklats på ett bra sätt. Men när ett land passerat en viss nivå i ekonomisk utveckling övergår det sociala kapitalet till att bli den viktigaste utvecklingsfaktorn. Man når bara en viss nivå med hjälp av utbildning, individualism i egoistisk mening och hårt arbete. Han har t.o.m. satt ett årtal då han menar att Polen når taket om inte det sociala kapitalet stärks – och det är 2019.

 

[1] Källor: FN ”World Happiness Report”, World Value Study, Transparency International