Kategoriarkiv: Ljud

David Byrne

Idoler är kanske fel ord, men jag har ett antal musiker som jag håller väldigt högt. Det som de har gemensamt är att de är originella, de imiterar inte utan skapar sitt eget universum. Det är David Bowie, Frank Black (The Pixies), Robert Smith (The Cure), Olle Ljungström och inte minst David Byrne som började i bandet Talking Heads. [1]

Jag satt en kväll och tittade på liveframträdanden med Talking Heads och David Byrne på Youtube. Precis som med Bowie kan jag avundsjukt konstatera att han bara blir snyggare med åren. Men förutom det så var det två saker som slog mig. Det ena är att Byrne alltid lyckas kombinera kreativitet och en hög grad av konstnärlighet med både sväng och starka melodier – vilket inte är så lätt att kombinera. Det andra som slår mig är att han alltid har brutit mot normer och schabloner om hur musik ska spelas och om hur musiker ska se ut eller agera på scenen. Musiken är ofta en smältdegel av rock, pop, funk latino och afrikansk musik och banden han omgett sig med under åren är alla en mosaik av olika etniciteter, mest män men också påfallande många kvinnor i bärande musikroller, musiker med olika musikaliska bakgrunder och så David Byrne själv som enligt uppgift ska ha Asperger’s syndrom.

Min sajt är ingen musikblogg, men jag tänkte här göra ett undantag och visa några klipp för att framhäva min poäng. Det första inslaget är från en livespelning i Rom, Italien 1980. Talking heads hade precis släppt ”Remain in light” och åkte på turné med ett utvidgat band av 9 personer. Något som behövdes för att kunna återge den ljudkakafoni som fanns på skivan. ”Remain in light” är den skivan som fick mig att börja lyssna på rytmisk musik. Förutom den rytmiska reggaen var jag helt inne på rock, punk och new wave vid den tidpunkten, men Talking heads och just den skivan fick mig att vidga mina musikaliska vyer. Bandet består här av fem vita musiker, de fyra originalmedlemmar i Talking heads samt den experimentella gitarristen Adrian Belew från King Crimson, tre svarta oerhört skickliga musiker, två kvinnor varav Tina Weymouth på bas samt David Byrne själv. Hur många multikulturella band fanns det 1980? De var långt före sin tid. De enda jag spontant kan komma på är Paul Simon och Ry Cooder som tidigt använde sig av musiker från alla världens hörn.

Det andra klippet är från filmen ”Stop making sense” som anses vara en av de bästa musikfilmer som spelats in. Jag såg faktiskt denna på bio 1983 i Örebro. Trots att allting utspelade sig på en filmduk så är det en av mitt livs bästa konsertupplevelser. Jag har valt ”Burning down the house” som var den stora hiten för Talking Heads just då, men varenda låt är bra eller åtminstone sevärd i filmformatet. Här är Talking Heads förstärka av tre svarta musiker samt två svarta körsångerskor. Det blir en ypperlig mix av Talking Heads ursprungligen ”kritvita” konstnärspop och svart funk.

Sista klippet är från 2015 då David Byrne gav sig ut på turné tillsammans med den lika experimentuella och skickliga St Vincent samt med ett brassband som kunde röra sig fritt på scenen. Här i en av Talking Heads allra största kommersiella succéer. i en brassversion. Jag har aldrig sett någon göra något liknande på scen.

Åter till själva poängen med inlägget, dvs. kopplingen till socialt kapital. Jag menar att allt som överbrygger olika grupperingar, när man utforskar och använder sig av varandras kulturella uttryck och skapar något nytt som kan uppskattas av alla, så är det något som skapar tillit och socialt kapital. Jag kan förstå att minoriteter och folkslag kan reagera på när vita använder symboler från andras kulturer på ett kitschigt eller alltför kommersiellt sätt. Men att generellt slå ned på vita som i sin konst, musik eller uttryck lånar av andra tycker jag snarare skapar rasism än motverkar den. Ju mer vi lånar från varandra, desto bättre är det – åtminstone om det görs med respekt. Det vore ju vansinne att kalla Paul Simon, Peter Gabriel, Ry Cooder och David Byrne för rasister även om de i någon mening exploaterat andra kulturers musik. Jag tror helt enkelt att kulturell appropriering, om den görs på rätt sätt, är en viktig nyckel för att minska diskriminering och rasism. Och varför kan inte minoriteter appropriera ”vit musik”, eller återappropriera kanske man ska säga när det kommer till just rock. Det är gränsgångarna, de som rör sig över olika kulturer och grupperingar, som skapar tillit i samhället – inte de som vill isolera respektive kulturer från varandras.

På tal om återappropriering så kommer till slut ett klipp med TV on the Radio, ett amerikanskt band som består av tre svarta och en vit musiker som spelar rock bättre än de flesta andra.

[1] Nej, jag har inte glömt bort tjejerna. Jag älskar Chrissie Hynde, Patti Smith, First Aid Kit m.fl., men de skapar inte sitt eget universum. Björk och PJ Harvey gör det – och jag tycker de är hur coola som helst, men de är bättre på sound än melodier.

Ingen är starkare än sin svagaste länk

Ingen plats, kommun, region eller land är starkare än sin svagaste länk. Därför måste man arbeta väldigt brett med utvecklingsfrågor. Svårast är ofta de mjuka faktorerna som tillit och tolerans, som bygger på tämligen komplicerade historiska, sociala och psykologiska processer.

”…kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder idéer och innovationer, idéer och innovationer tillsammans med riskkapital och ett bra företagsklimat skapar nya företag, nya företag skapar fler arbetstillfällen, arbetstillfällen ger ökade skatteintäkter, ökade skatteintäkter möjliggör en förbättrad offentlig välfärd, bättre infrastruktur och ett minskat skatteuttag. Välfärd, bra infrastruktur och måttliga skatter attraherar högteknologiska företag och utbildade människor, utbildning och väl fungerande och rättssäkra offentliga institutioner som främjar jämlikhet och jämställdhet föder tolerans och tillit, tolerans och tillit stärker kulturen i vid mening, kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder…”

Med fördel kan följande låt spelas i samband med läsningen ovan!

Är ”dom” en förutsättning för ”vi”?

När den numera avlidne polske sociologen Zygmund Bauman var i Sverige för några år sedan höll han ett spännande föredrag där han menade att mänskligheten är fast i ett sorts vacuum. De gamla politiska idéerna hjälper oss inte längre och de nya idéerna har ännu inte fötts.

Människor är i grunden fantastiska på att samarbete, det finns nedärvt i vårt DNA. Från jägar- och samlarperioden då vi umgicks i grupper av ca 20-30 personer har vi lyckats slå oss samman i allt större grupper och omformulera ett allt större ”vi”, en utveckling som hittills lett oss fram till nationalstaten. Men för att förena människor i ett allt större ”vi” har man i historien ofta behövt hänvisa till yttre fiender. Utan ett ”de” att avgränsa sig mot har mänskligheten, enligt Bauman, svårt att definiera ett ”vi”.

Men hur gör vi nu i vår globaliserade och individualiserade värld där nationalstaten och politikernas makt försvagats samtidigt som våra största problem måste lösas genom samarbete mellan nationer och mellan människor som inte identifierar sig med varandra. Nästa ”vi” måste bli ett globalt ”vi”, men vem ska då var ”dom”?

Efter ett antal glas rödvin sent en lördagskväll kollade jag på en amerikansk science-fiction-rulle och det slog mig då – den gemensamma yttre fienden kanske kan utgöras av rymdvarelser som attackerar Jorden. Åtskilliga Hollywoodfilmer har ju speglat detta förlopp där världen räddats från främmande attacker genom mänsklighetens förenade ansträngningar – ofta ledda av en amerikansk president. Den tanken kanske dock är lite för långt utanför (vin)boxen? Och med tanke på vem som nu sitter som president i USA får vi nog hoppas att en rymdinvasion åtminstone dröjer till nästa presidentperiod.

Men kanske kan istället klimathotet eller en allvarlig pandemi bli den yttre fienden? I en akut nödsituation tror jag att mänskligheten är kapabel att gå samman för att rädda världen och sig själva. Men risken är stor att uppvaknandet vad gäller klimathotet kommer för sent och att det istället blir en kamp för överlevnad – en allas kamp mot alla, ett individuellt ”race to the bottom”? Inte heller detta ett ovanligt tema i påkostade Hollywoodproduktioner!

Men det kanske finns ett annat sätt? Bauman talade under föreläsningen länge och väl om dialogens konst, den är nyckeln till förståelsen av ”den andre”. Vi kanske inte behöver en yttre fiende? I dialogen kan vi upptäcka att vi alla har flera olika identiteter, både de som förenar oss och de som splittrar oss. Med dialogkompetens, så kan vi bygga vidare på det vi har gemensamt, och åtminstone tillfälligt låta det som splittrar oss läggas åt sidan.

Jag brukar reagera negativt på politiker som använder krigsretorik och som utmålar politiska motståndare som fiender eller onda. Jo, jag kan sträcka mig till att det finns onda ideologier och onda tolkningar av religioner, som nazism, kommunism och radikal islamism. Och visst finns den en del empatilösa psykopater som agerar strikt egoistiskt. Men jag tror inte att alla Sverigedemokrater är nazister eller i grunden onda människor – lika lite som alla feminister är manshatare. Om vi använder krigsretoriken, att vi ska bekämpa motståndarna, attackera deras åsikter och vrida vapnen ur händerna på dem, så återstår frågan: Om vi nu vinner slaget, vad ska vi göra med förlorarna?

Den här reklamfilmen för Heineken gör mig genuint glad. Människor som möts förutsättningslöst utan fördomar om varandra har alla möjligheter att nå till varandras hjärtan även om de tycker diametralt olika om vissa saker. Syftet med dialogen är att människor ska kunna mötas, och trots varandras olikheter och skilda värderingar, ändå kunna förstå varandra och nå ett samarbete. Alla människor har fler än en identitet. Så även om vi inte kan nå varandra på alla sätt, går det nästan alltid att hitta några gemensamma referensramar och bygga vidare på när man möts öga mot öga. Genom dialogen uppstår det win-win situationer, även om båda parter kanske måste göra avsteg från vissa principer och kompromissa kring några av sina värderingar.

Häxprocess

Igår upptäckte jag Kjell Höglunds låt ”Häxprocess” från 1973. Kanske inget musikaliskt mästerverk, men texten är fantastisk och känns påfallande aktuell år 2016. Nedan är första versen i den hela 15 minuter långa låten.

”Det är så lätt att hitta syndabockar om man vill
och fastän häxprocesser hörde gångna tider till
så har vi inte glömt principen, den är alltför bra
den kommer väl till pass när det är något vi vill ha
och eftersom ju ännu inte allt är perfekt
så behövs det då och då ett passande objekt
på vilket vi kan avreagera vår affekt
och därigenom återfå en smula självrespekt
vi behöver sällan någon lysande ursäkt
det räcker många gånger med en påhittad defekt
sen samlas alla rättvisans vänner till process
som pågår bakom lyckta dörrar vanligtvis till dess
att dom i målet fallit efter fastställt formulär
efteråt förklarar vi vårt handlingssätt så här:
”allting går ju ännu inte riktigt som vi vill
så då brände vi för säkerhets skull en häxa till”

Where the hell is Matt?

År 2003 fick Matt Harding en briljant idé när han och kompisen backpackade i Asien. Varför inte dansa lite löjligt framför sevärdheterna och lägga upp filmerna på Youtube så att vännerna kunde se var han och reskompisen varit. Filmerna fick så mycket uppmärksamhet, så att Matt en dag kontaktades av ett företag som sålde tuggummi. De ville att Matt skulle åka Jorden runt och spela in en ny film som bolaget kunde använda i reklamsyfte. Företaget betalade rubbet!

”It’s important to travel. It helps us learn what we’re capable of, that the path laid in front of us isn’t the only one we can choose, and that we don’t need to be so afraid of each other all the time.”

Men det blev ytterligare två filmer.  Matt hade under den andra resan upptäckt att det absolut bästa inslaget kom från Rwanda där det inte fanns någon storslagen sevärdhet. Istället åkte han till en liten by och dansade med en grupp barn. Det fångade något nytt, människor som dansade, skrattade och hade roligt tillsammans. Matt fick än en gång åka på bolagets bekostnad och nu exploderade fenomenet i sociala medier. Den fjärde filmen har Matt bekostat själv och den kom 2012.

”I used to think were either good at something or bad at something and there wasn’t much you could do to change it. I wished I’d learned sooner that you can get better at most things just by doing them over and over again. It really is that simple.”

Jag blev själv fascinerad av dessa filmer när de kom. Jag blir glad av dem och precis som Matt själv säger i det första citatet: De bidrar till att människor blir mindre rädda för varandra! Dessutom dansar han som jag gör!

De tre filmerna nedan är den första egenproducerade amatörfilmen, den tredje som fick oerhört stor uppmärksamhet samt den fjärde avslutande som Matt själv producerat tillsammans med sin fru Melissa.

 

 

 

 

Bi Puranen Sommar i P1

Jag lyssnade på Bi Puranen som sommarpratare. En kvinna som hunnit med mycket under sitt liv och som med sin gedigna forskarbakgrund och sitt arbete med projektet World Values Survey  (WVS) har en hel del intressant att berätta.

Länk till artikel samt podcastversion av sommarpratet

Bi Puranen och forskarna som är knutna till WVS kan med hjälp av de frågor som ställs i undersökningen visa att andelen våld i världen markant minskat under lång tid. Visserligen har terrorismen ökat, men den utgör en bråkdel av allt våld som sker. Terrorism och krig ger dock starka rubriker. Den långsiktiga kontinuerliga och långsamma nedgången av våld i världen är däremot inte medialt intressant.

”Parallellt med de blixtbelysta bilderna pågår en långsam process som sakta men obändigt, trots periodvisa bakslag, leder mot fred och frihet.”

Bi Puranen menar att förändringen dels beror på att allt fler länder går från att vara diktaturer till demokratier. Demokratier krigar nästan aldrig mot varandra. Men det minskade våldet har i högsta grad också att göra med kulturella förändringar som är knutna till en modernisering. Det har skett en form av social och kognitiv revolution. Utbildningsnivån och humankapitalet växer. Toleransen för ”outgroups”, som t.ex. homosexuella eller minoritetsgrupper, har tvärtemot mediabilden ökat i flertalet länder.

Jag tror att de toleranta värdegrunderna sprids i länder där människor känner att det går åt rätt håll – utbildningsnivån ökar, människor får det bättre och har framtidstro. Många länder i Syd- och Mellanamerika, i Asien och Afrika har gått från diktaturer till mer eller mindre bra fungerande demokratier, de har höga tillväxtsiffror och bättre välfärd. Något som inte minst statistikern och professorn i internationell hälsa Hans Rosling visar med sina bubblor över världens utveckling. I dessa länder sprids freds- och frihetsbejakande värdegrunder som tolerans, jämställdhet och minskad auktoritetstro, visserligen från en ibland låg nivå men med en tydlig riktning åt rätt håll. Sedan finns det naturligtvis en hel del undantag; Ryssland, oroligheterna i arabvärlden, konflikten mellan Israel och Palestina, länder i Europa som i krisens fotspår tagit ett steg åt det politiskt bruna som t.ex. Grekland och Ungern. Men de utgör, tvärtemot vad många tror, undantag från den i huvudsak positiva bilden.

Länk till Hans Roslings föredrag

.

 

Filosofiska rummet om tillit

Filosofiska rummet: Tillit

Andreas Bergh, Dilsa Demirbag Sten och Lars Trägårdh om tillit: Ett fungerande samhälle tycks kräva ett visst mått av tillit mellan individer och av medborgarna gentemot samhällets institutioner. Åsikten förs ibland fram att tilliten minskar ju större sociala skillnader och etnisk mångfald som finns i ett samhälle.

Detta är ett bra och intressant  samtal om tillit och en bra ingång för dem som inte tidigare kommit i kontakt med denna fråga.

Det finns forskning som visar att etnisk mångfald skapar en något lägre tillit – och det är egentligen inte så konstigt eftersom de flesta har lättare att lita på människor som man identifierar sig med, speciellt om man också bor i ett socialt priviligierat område. Detta har bland annat Sverigedemokraterna tagit som intäkt för att hävda att invandring raserar det sociala kapitalet.

Jag kommer att återkomma till detta.  Sverigedemokraterna har en pytteliten poäng, men missar en mycket viktig aspekt kring detta med socialt kapital – och det är toleransen. Men det får bli ett senare inlägg.