Kategoriarkiv: Uncategorized

En man som heter Ove

Varför har boken och filmen om ”En man som heter Ove” blivit så populär i USA? Är inte Ove typisk svensk på många sätt? Kanske inte. Jag tror nämligen att många amerikaner kan relatera till denne ilsket konservativa och fingerpekande konspirationsteoretikern, som varken hänger med i globalisering, modernitet eller kommersiell ytlighet.

Jag tror att det både i Sverige och USA finns många praktiskt lagda män som kanske inte har läst så mycket böcker och inte har så mycket bildning, men som vet hur man backar ett släpp, monterar in en ny spis eller fläkt och som lärt sig att lita på ett handslag. Som tycker att stadsbor” vet så förbannat mycket, men kan så djävulskt lite”. Jag är ju själv en sådan opraktisk person som ”flytt” den lilla orten för stadens puls och e-postläsande arbeten[1].

Den amerikanske journalisten och författaren David Brooks skrev i Dagens Nyheter (2016-09-29) att bagaren inte längre kan baka. Den värdighet som män som Ove tidigare kände av att kunna laga och fixa saker och ting försvinner i takt med digitalisering och robotisering. Arbetarnas ställning minskar i takt med att de inte längre tillverkar produkterna, utan bara servar maskiner och de datorprogram som gör det. Följden av det som skett är att bagarna inte längre vet hur man bakar bröd. Kapitalvaror är så billiga att vi slänger dem, istället för att människor som Ove lagar dem. Och vem behöver backa med släpp, ha lokalsinne eller kunna läsa en karta när bilarna snart kör sig själva.

Den svenske Ove kanske inte är lika reaktionär som Trumps kärnväljare, men jag tror ändå filmen speglar en del av de känslor och den frustration som finns bland såväl män som kvinnor utanför storstäderna i USA. Att inte längre vara behövd, att förlora sin position som någon i samhället och att se sina barn få en sämre uppväxt än den man själv haft. Att gå från att vara en familjeförsörjare och en kugge i lokalsamhället till att vara någon som inte längre är efterfrågad av samhället mer än som ”tjänstehjon”. Samtidigt som de upplever att stadsbor ser ned på deras gammaldags värderingar och sätt att leva.

Jag tycker att historien om Ove är extra aktuell i Trumptider. Ove representerar väldigt mycket ordet tillit. Och i dag blir vi alla rädda för att tilliten håller på att urholkas. Då tror jag det är viktigt att visa hur vacker och stark tilliten kan vara.

Rolf Lassgård, skådespelare, spelar Ove i filmen

Tillit bygger på ömsesidighet. När det blir allt svårare att spegla den egna tilliten i andras tillit, så naggas den egna tilliten i kanten något för varje år som går. Som jag tidigare skrivit i bloggen så har tilliten markant minskat i USA sedan 1960-talet och den nedgången kan troligtvis till stor del hänföras till den amerikanska arbetarklassen utanför storstäderna.

Den ekonomiska nedgången utanför storstäderna i USA tillsammans med en rå marknadsliberal politik har slagit sönder lokalsamhällen. USA har heller inget kommunalt utjämningssystem som i Sverige. Allt fler familjer har blivit dysfunktionella, en del  har drogproblem, ännu fler hälsoproblem och kriminaliteten ökar i takt med utslagningen. Det tidigare så starka civilsamhället i USA har förtvinat på många platser. Andelen personer som tillhör medelklassen har minskat samtidigt som andelen rika (främst i städerna) och andelen fattiga ökat. Den medelklass som ofta burit upp civilsamhället och som varit en länk mellan olika socialgrupper har blivit mindre. Lägg till detta en låg tillit till makten. Något som har historiska förklaringar i USA, men som förstärkts av en markant ökad åsiktspolarisering delvis skapad av en åsiktsuppdelad gammalmedia och klicklogiken i sociala medier.

Jag tror att många amerikaner längtar tillbaka till den här tiden då civilsamhället var starkt. När ett handslag räckte och när det var enkelt att känna vilka man kunde lita på eller inte. Man vill vara tillitsfull, man är liksom Ove uppfostrad till att visa varandra tillit – åtminstone i lokalsamhället. Men när även lokalsamhället sviker, då är det inte så lätt att vidga cirkeln och känna tillit till människor man inte identifierar sig med. Man söker istället det som i forskningen benämns ett inbundet socialt kapital. Man vill ha homogenitet, enkelhet och trygghet och då blir det avvikande hotfullt; människor med annan etnicitet, postmodernistiska värderingar och influenser från andra länder.

Man vill känna tillit till varandra, man vill ha kontroll över sitt eget liv och man vill ha tillbaka den position och status i samhället som man haft tidigare, men man förstår inte vilka de övergripande förändringskrafterna är som satt dem i den situation de är idag och man förmår inte återskapa den tillit som tidigare fanns. Då återstår hatet och offerrollen – att kunna skylla sitt dåliga liv på någon annan. Och hoppet om en stark ledare som kan vrida tillbaka klockan och ”ställa saker till rätta igen” – såsom det en gång varit.

Jag har skrivit det här inlägget för att jag tror förståelse är viktigt. Jag har försökt förstå varför så många amerikaner känner som de gör. Det är genom förståelse man kan inleda en dialog och det är enbart genom dialogen människor i USA kan skapa någon form av kompromiss och samförstånd kring hur man går vidare. Och även om läget inte är lika allvarligt i Sverige, så finns de här tendenserna även här. Vi måste börja lyssna på varandra istället för lockas in i ekokammare och sandlåderetorik.

[1] Förr sa man pappersvändande arbeten, jag tror e-postläsande arbeten stämmer bättre överens med verkligheten idag.

Tilliten förenar länder med hög social utveckling

När den belgiske forskaren Michel Poulain och hans italienske kollega Gianni Pes upptäckte den höga andelen 100-åringar i de sardinska bergen, ringade de in området med blått. Så föddes begreppet ”blå zoner”. National Geographic har sedan ringat in fler områden där medellivslängden och andelen hundraåringar är ovanligt hög. Okinawaön söder om Japan, grekiska ön Ikaria, södra Sardinien och Nicoya-halvön i Costa Rica är de mest kända exemplen. Men även ett område i delar av Kalmar, Kronoberg och Halland i Södra Sverige brukar ibland definieras som en blå zon.

Framför våra ögon fanns det alltså livs levande exempel på hur befolkningar genom sin livsstil lyckats bli äldst i världen. Och kanske ännu viktigare: de har nått sin höga ålder friskare än oss andra, med mindre hjärtsjukdomar, mindre av flera cancersjukdomar samt färre fall av och senare insjuknande i demens. Varför hade ingen upptäckt eller tänkt på det tidigare? Intresset för de här områdena blev naturligtvis stort inom forskarvärlden och många har sedermera undersökt de blå zonerna för att hitta nycklarna till ett långt liv med god hälsa. Livsstilen avgör förstås inte allt, men mycket. Forskarna menar att skillnaderna i livslängd till ungefär 25 procent kan förklaras av ärvda gener och till ytterligare 25 procent av arvsanlag som vi själva faktiskt kan påverka något. Resten, 50 procent, beror helt på livsstilen.

Det som forskare har kommit fram till är att motion och den mat man äter är väldigt viktigt, men också att det behövs ett socialt nätverk och social delaktighet. Att man är aktiv och att man sätter upp mål för dagen. Att man har något att sträva mot och att man känner att det finns ett syfte, en mening med livet och något att tro på.

Den här forskningen har naturligtvis rönt stort intresse hos både allmänhet och politiker. Vem vill inte leva lite längre med hälsan i behåll? Och krasst sett så är friska och hälsosamma människor med många förvärvsaktiva år naturligtvis mumma för politiker som vill hålla ned de offentliga kostnaderna.

Men varför är inte forskare, politiker och journalister lika intresserade av vad det är som gör länder framgångsrika socialt? Varför ringar vi inte in de länder och de platser som är mest framgångsrika vad gäller hälsa, trygghet, miljö etc. och försöker förstå i grunden vad det är som förenar dem? Precis som vi gjort vad gäller de ”blå zonerna” och nyckeln till ett friskt åldrande?

Social progress imperative är en organisation eller snarare nätverk av organisationer som verkar för social utveckling. De genomför med jämna mellanrum en ranking av världens länder utifrån deras sociala utvecklingsnivå. De tittar på variabler som t.ex. hälsa, tillgång till utbildning, mänskliga rättigheter, trygghet, miljö, personlig frihet och inkludering.

De länder som toppar listan i ordning är: Norge, Sverige, Schweiz, Nya Zeeland, Kanada, Finland, Danmark, Holland, Australien, Storbritannien, Tyskland, Japan och USA.

Vad har då dessa länder gemensamt? Finns det någon geografiskt samhörighet? Har de naturtillgångar? Utgör de finansiella centrum? Är de demokratiskt styrda? Eller är de präglade av samma politiska ideologi?

De socialt mest framgångsrika länderna är utspridda över stora delar av världen, även om flertalet finns i Europa. Det rör sig om de nordiska länderna, länder i Mellaneuropa, ett antal anglosaxiska länder som ingår i det Brittiska samväldet samt Japan. Några länder har stora naturtillgångar som t.ex. Norge och USA, medan andra i stort får klara sig utan som t.ex. Danmark, Holland och Japan. Stora finansiella centra finns i t.ex. Schweiz, Japan, Storbritannien och USA, medan t.ex. de nordiska ländernas och Nya Zeelands avtryck på finansmarknaderna är måttliga. Alla dessa länder förenas dock i att de är demokratiska, men å andra sidan finns det många demokratiskt styrda länder som inte alls är särskilt socialt utvecklade. Demokrati ger en bra grund att stå på för social utveckling, men det är inte demokrati som är den avgörande förklaringsfaktorn. Finns det då någon politiskt ideologi som visar sig vara mer framgångsrik än andra? Nej, det är svårt att se något mönster här. De framgångsrika nordiska länderna är högskatteländer med generella välfärdssystem präglade av socialistiska jämlikhetssideal. De mellaneuropeiska länderna Tyskland, Schweiz och Österrike samt Japan är mer konservativa. Det är länder som sätter familjen, auktoriteter och traditioner högre än vad vi gör i Sverige. De anglosaxiska länderna lutar åt den liberala ideologin med fri marknad, individuella rättigheter och skyldigheter samt i de flesta fall också en hög grad av privat finansierad välfärd.

Jag lyssnade på musikern och poeten Emil Jensens vinterpratarprogram i samband med att jag skrev detta inlägg och han sa där att ingen längre ställer frågor, utan att redan själv ha det smartaste svaret. Jag kände mig lite träffad, eftersom jag tycker att jag själv har det smartaste svaret. Enligt min mening är det en hög tillit och ett högt socialt kapital som förenar dessa ekonomiskt och socialt framgångsrika länder – inte geografi, naturtillgångar, eller politisk ideologi.

Det finns en internationell organisation som heter World Values Survey som genomför omfattande undersökningar om vilka normer och värderingar som finns i olika länder. En av frågorna handlar om tillit. ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor?”  Genom att sätta generell tillit på den ena axeln och social utveckling på den andra fick jag fram följande diagram.

Som synes finns det ett väldigt starkt samband mellan tillit och social utveckling. Ju högre tilliten är desto större är den sociala utvecklingen. Men sambandet är avtagande. Störst betydelse för den sociala utvecklingen har tilliten när den ökar från ca 15 procent upp till 50 procent, dvs. upp till en nivå där mer än hälften i befolkningen svarar att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor.

Sambandet är som sagt väldigt starkt, men vilket kommer först? Är det tilliten som skapar en hög social utveckling, eller är det en hög social utveckling som skapar en hög tillit?  Det är förvisso så att t.ex. mänskliga rättigheter och tillgång till utbildning stärker tilliten – utvecklingen sker i ett ömsesidigt växelspel. Men forskningen visar också att tillit i högre grad än social utveckling är den oberoende variabeln. Det är länder som tidigt i historien har haft ett högt socialt kapital som idag uppvisar de högsta nivåerna av social utveckling. Det är nämligen svårt att skapa stabila och rättvisa politiska och juridiska institutionerna, vilka ofta är en förutsättning för social utveckling, om korruption, nepotism och misstro råder.

Nästa steg är att studera hur den höga graden av tillit uppstått i respektive land. Motion, goda kostvanor och social delaktighet är de gemensamma nämnarna för ett friskt och långt liv i de blå zonerna. Vad är det som kan förklara de höga tillitsnivåerna i de mest socialt utvecklade länderna?

Den enkla och självklara förklaringen är att dessa länder tidigt lyckades implementera en väl fungerande byråkrati och meritokrati och kunde därmed tidigt stävja korruption och nepotism. Man övergav stamkulturen där plikter och skyldigheter  främst ligger gentemot stammen till en statskultur där man som individ har att följa nationens lagar och regler. Den andra förklaringen bygger på en hypotes som jag har. Jag tror att flertalet av dessa länder lyckats balansera de delvis motstridiga moraliska värdena frihet, jämlikhet och broderskap (i meningen ett starkt civilsamhälle). Frihet är liberalismens grundpelare, jämlikheten är socialismens, medan broderskapat kan sägas stå för konservatismen. Det har skett på lite olika sätt, men gemensamt är att inget värde – åtminstone inte under någon längre tid – getts för stort utrymme på bekostnad av de andra. Denna balans har utgjort en bra grogrund för tillit i dessa länder. Sverige höll på att få en obalans på 70-talet vad gäller frihet och USA samt Storbritannien har en obalans nu vad gäller jämlikhet. Denna hypotes kräver dock lite längre resonemang så jag tänker återkomma till detta i ett senare blogginlägg.

 

Ungas tillit sjunker

I november förra året offentliggjorde Folkhälsomyndigheten årets resultat från den nationella folkhälsoenkäten som visar statistik om hälsa, levnadsvanor och livsvillkor. Syftet med undersökningen är att visa hur befolkningen mår och följa förändringar i hälsa över tid.

Ett område handlar om sociala relationer. Det har visat sig vara en viktig förklaringsfaktor för människors hälsa. En av frågorna inom det området handlar om generell tillit där frågan lyder. ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta människor?”

Jag kommer i ett antal inlägg visa hur den generella tilliten ser ut i Sverige fördelat på kön, ålder, län, utbildning och födelseland. Jag börjar med kön och ålder.

Tabell 1: Andel med generell tillit, uppdelat på kön, 2005-2016
Kön 2005 2007 2009 2011 2013 2015 2016 Förändring 05-16
Kvinnor 74 71 74 73 72 72 72 -2
Män 73 74 73 72 73 72 72 -1
Totalt 74 72 74 73 73 72 72 -2

 

Vad gäller kön finns det ingen skillnad vad gäller tillit. Män och kvinnor uppvisar nästan exakt samma nivå av generell tillit såväl år 2016 som sett över tiden. Däremot är skillnaderna desto större när det kommer till ålder.

Tabell 2: Andel med generell tillit, uppdelat på åldersklasser, 2005-2016
Ålder 2005 2007 2009 2011 2013 2015 2016 Förändring 05-16
16-29 år 63 61 62 60 59 59 56 -7
30-44 år 74 75 75 73 75 70 72 -2
45-64 år 78 75 76 76 75 77 76 -2
65-84 år 78 77 80 80 80 78 80 2
16-84 år 74 72 74 73 73 72 72 -2

De som är unga idag har alltså lägre generell tillit till andra människor än vad äldre har. Det beror delvis på att yngre rent generellt har en lägre tillit än de som är 30 år och äldre. De flesta får en högre tillit i takt med att de får större erfarenhet av livet. Men det finns också en generationseffekt som innebär att de som är födda efter cirka 1980 i genomsnitt har en lägre generell tillit till andra än de som är födda tidigare, även vid samma ålder.

Många unga saknar i dag både arbete och egen bostad. Det gör att de lätt tappar tilliten till sig själva och hela samhället.

Med tanke på att tilliten sjunkit dramatiskt i USA och Storbritannien och vad detta inneburit för dessa länder måste den här begynnande minskningen i Sverige tas på allvar. Totalt sett har den generella tilliten minskat med två enheter sedan år 2005 – inte särskilt farligt. Men i åldersklassen 18-29 år har minskningen varit hela 7 procentenheter. Kommer den nedgången i tillit att bestå även när de blir äldre och därmed sprida sig i de äldre åldersklasserna och kommer tilliten hos dem som idag är tonåringar att fortsätta minska? Den lilla ökning av tilliten bland äldre, som delvis kompenserar för de yngres minskande tillit, beror sannolikt på att de yngre pensionärerna är mer välutbildade än de äldre som avlidit under mätperioden.

Vad beror den här minskningen på? Och vad ska man göra för att bryta denna trend?

I dag har vi en segregerad skola där en del barn går i friskolor, medan andra hamnar i kommunala skolor. Den allmänna värnplikten är skrotad och medievärlden är allt mer segregerad så man inte längre behöver ta del av andra åsikter än de man redan är bekväm med.

Jag tror inte det finns en eller ett fåtal förklaringar till att tilliten minskar bland unga. Citaten ovan kommer från historikern Lars Trägårdh. Han nämner några viktiga anledningar, men det finns fler.  Alla vill naturligtvis att det ska satsas mer pengar och att man måste öka kunskapen i samhället om just det eller de områden man själv arbetar med eller är intresserad av. Tidigare har jag dock trott att tilliten är hyfsad stabil. I utvecklade demokratier har den historiskt varit det. Men mycket tyder på att denna stabilitet upphört och vi behöver därför få mer kunskap och hitta strategier för att bryta denna negativa trend.  Det behövs mer forskning inom området. Jag tror att tillit kan jämföras med klimatet. Precis som med ett varmare klimat är risken stor att vi inte kommer att märka av en lägre tillit förrän det är för sent eller åtminstone väldigt svårt att vända utvecklingen.

Skadas samarbetet av tävling?

I boken ”Spela roll” skrev jag 2005 om samarbetets centrala roll för att skapa lokal utveckling. Jag tog tillsammans med Arena för Tillväxt fram en modell för lokal utveckling där jag placerade människors förmåga att samarbeta och vår kapacitet att ständigt förändra oss och anpassa oss efter vår omgivning som centralt för denna utveckling.

Jag minns att modellen blev uppskattad. Den visade på något som många i kommunerna kände igen sig i och kunde relatera till och som också kunde vara en inspirationskälla. Vi visade med rapporten och modellen att en plats utveckling inte bara beror på dess strukturella förutsättningar. Allt handlar inte om infrastruktur, tillgång till kapital och storleken på arbetsmarknadsregionen, utan också om de förmågor och drivkrafter som människor som bor där har.

För en tid sidan läste jag en artikel i Dagens Nyheter signerad Eva-Lotta Hultén som också betonade vikten av samarbete. Hon har skrivit en bok som heter ”Klara, färdiga, gå! – en bok om konkurrism. I artikeln skriver hon om att konkurrens gör våra liv sämre och att vi skulle må så mycket bättre om vi samarbetade för att nå utveckling istället för att konkurrera med varandra.

”Konkurrensen gör något med vårt sätt att förhålla oss till oss själva och varandra, vare sig vi omfamnar den eller ej. I ett samhälle där individualistisk konkurrens är norm blir det viktigare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd. Vi blir varumärken och lär oss att skryta för att marknadsföra oss själva. Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör att vi reducerar medmänniskor till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi vill boosta vår självkänsla. Många av oss blir mer angelägna om att imponera än om att skapa nära och goda relationer… Vi alieneras från oss själva och varandra och förleds också att tro att världen är rättvis – alla har fått vad de förtjänar, i ädel kamp mot varandra. De som misslyckas skuldbeläggs. Konkurrismen urholkar våra liv och gör oss mer sårbara för känslor av värdelöshet och existentiell ensamhet.”

”Vi måste också göra oss av med föreställningen att vi människor är naturligt tävlingsinriktade. När vi möter någon som är duktigare än vi är inte den självklara reaktionen ”Henne vill jag klå” utan kan lika gärna vara ”Henne vill jag samarbeta med”. Det är ett val vi gör… Vi samarbetar för att det är naturligt för oss och för att vi är sociala varelser som mår bra av att arbeta tillsammans och hjälpa varandra. Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.”

Eva-Lotta Hulténs artikel i Dagens Nyheter

Jag tycker det Eva-Lotta skriver är mycket intressant och jag ska definitivt läsa hennes bok. Jag håller i mångt och mycket med, men jag har ett par invändningar. Men inte mot betydelsen av samarbete. Ett av de viktigaste syftena med socialt kapital är att vi genom denna resurs blir bättre på att just samarbeta. Tillit är fundamentet för att etablera samarbeten och toleransen gör att människor med olika erfarenheter eller från olika kulturer har lättare att samarbeta med varandra.

Jag inser att en syn på varandra som konkurrenter knappast underlättar samarbeten, men jag tror å andra sidan inte att människor är skapta för eller blir lyckliga av att leva i samhällen där konkurrens inte existerar. Evolutionärt och biologiskt finns det t.ex. en väldigt stark koppling mellan konkurrens och sexualitet. Så sannolikt går konkurrens inte helt att ta bort utan tvångsåtgärder som undertrycker våra instinkter. Ett sådant samhälle är sannolikt inte möjligt och kanske inte heller önskvärt – tvång för att uppnå högre syften brukar inte sluta bra. Jag förespråkar istället balans. Konkurrismen har genom nyliberal politik, ny teknik och sociala medier fått för stort inflyttande, det har skapar polarisering och skadat vår förmåga och våra möjligheter till samarbete. Dessutom är det, som Eva-Lotta skriver, många som tar skada och inte mår bra av jagandet av status eller de ständiga jämförelserna med dem som anses vara snyggare och mer lyckade.  Men jag tror å andra sidan inte heller att människor generellt skulle må bra i samhällen där konkurrensen är på undantag. Vi har i historien haft sådana samhällen – de kommunistiskt styrda. Och de mest olyckliga samhällen som funnits i modern tid är enligt lyckoforskningen de kommunistiska[1].

Magnus Bergendahl visar i sin doktorsavhandling[2] att individuell konkurrens visserligen ofta begränsar kreativiteten, men när företag och organisationer kan kombinera tävlingsmoment med samarbete så genererar medarbetarna de bästa idéerna. Människor mår sannolikt som bäst och presterar också som bäst när man kan balansera konkurrens och samarbete på ett bra sätt.

Eva-Lotta skriver också om tävlingsidrotten och att den göder konkurrismen. Men där håller jag inte riktigt med – framförallt inte vad gäller lagidrott där just förmågan att kunna samverka och förstå varandras egenheter och roller är centralt för att nå framgång. Det finns en glädje i att prestera något bra ihop med andra. Journalisten Erik Niva formulerar detta bra i sin senaste bok ”Känner ni vibbarna?” som handlar om fotboll som integrationsverktyg.

Vad är det som får det ena laget att växa sig starkare och det andra att falla isär? Resursfrågan är allt mer avgörande, men det finns i övrigt få hemligheter kvar i dagens elitfotboll. Alla känner varandras spelmodeller, alla har tillgång till ungefär samma scoutingnät och de flesta har kommit långt vad gäller individuell träning och kost. Återstår gör gruppkemin. Och det viktigaste – hur får man ihop olika typer av talanger och personligheter: Djupt religiösa afrikaner, reserverade finländare och storskrävlare från Storbritannien?

Alla som håller på med lagidrott vet att detta är en utmaning. Att få människor med olika personligheter, bakgrund och identiteter, ibland från världens alla hörn, att få ut sitt bästa som individer samtidigt som de genom samarbetet blir bättre som en kollektiv enhet. Det är något som egentligen alla kan studera och lära sig av. Det är ingen slump att den kunskap som idrottsledare, som t.ex. Lars Lagerbäck, har om gruppkemi är attraktivt för såväl företag som organisationer. Spelarna måste visa förståelse för varandras egenheter och de måste lita på varandra – att de inte bara spelar för sin egen skull, utan för lagets.

Något som det sociala kapitalet lärt mig är att balans är viktigt. Det kan vara mellan tillit och tolerans, mellan frihet och jämlikhet, mellan individualism och kollektivism – och mellan konkurrens och samarbete. Driver man något för långt i en viss riktning riskerar man att tappa något annat eftersom viktiga värden delvis kan stå mot varandra. Dessutom kommer det ofta en motreaktion från människor som inte gillar den riktning som tagits, och om den motkraften blir tillräckligt stor kan utvecklingen i förlängningen drivas åt rakt motsatt håll från det man själv önskar. Jag tror därför att det är de idrottslag, företag, organisationer och samhällen som på ett bra sätt lyckas balansera de delvis motstridiga mänskliga drivkrafterna konkurrens och samarbete som också blir de mest framgångsrika.

[1] Ronald Inglehart & Hans-Dieter Klingemann, ”Genes, culture, democracy, and happiness”, E Diener & M Suh (red), Culture and subjective well-being (Cambridge: MIT Press, 2000), sid 171.

[2] Magnus Bergendahl, Collaboration and ”Competition in Firm-Internal Ideation Management”, 2016.

Vi måste börja ta hänsyn till ”fuzzy stuff” som tillit

Året pris i ekonomisk vetenskap till Nobels minne gick till professorerna Bengt Holmström och Oliver Hart. Deras forskning rör kontrakt, vilket låter knastertorrt. Men det handlar om förhandlingar, om spelteori och till syvende och sist om mänskligt beteende.

Oliver Hart blev igår intervjuad i Svenska Dagbladet. Tidningen berättar att Oliver Hart tidigare i veckan hade blivit inbjuden till Advokatfirman Lindahl för att tala om nya typer av kontrakt.

Det går ett sus i publiken när ekonomipristagaren Hart plötsligt berättar om sina sömnlösa nätter och om när han insåg att han haft fel. Han hade utgått från att människor är rationella. Nu talar han om vi måste ta hänsyn till luddiga saker, ”fuzzy stuff”.

”Det handlar om tillit, relationer och om uppfattad rättvisa. Människor som uppfattar att de inte har behandlats rättvist presterar sämre.”

Jag har hört många omskrivningar för tillit och socialt kapital, men aldrig ”fuzzy stuff”!

År 2002 förutspådde jag Trump som president

I början av 2000-talet var jag en del i Framtidsprojektet på dåvarande Svenska Kommunförbundet. 100 politiker och tjänstemän träffades vid 6 tillfällen för att diskutera trender, scenarior och kommunernas utmaningar fram emot år 2015. Ett fantastisk roligt projekt som bland annat satte mig på spåret vad gäller socialt kapital.

Jag hittade nyligen detta dokument på min dator. Vi hade tydligen spånat helt fritt kring vad vi trodde skulle hända varje år fram till år 2015.  En del förutsägelser är med glimten i ögat och jag blandar högt med lågt. Men jag tycker faktiskt att jag förutsåg (eller snarare gissade rätt) på en hel del, bland annat jobbskatteavdraget och Euro-krisen. Fast jag hoppas verkligen inte att jag får rätt i min sista förutsägelse!

År 2003

För att visa på fördelen med mångfald i arbetslivet och peka på det resursslöseri som arbetslöshet bland utbildade invandrare innebär drar regeringen igång en jättekampanj i samarbete med en mängd organisationer. Kampanjen ger resultat och andelen invandrare som står utanför arbetskraften minskar kraftigt.

Det visar sig att Enron inte är det enda företaget i USA som genom ”kreativa” bokslut kraftigt överskattat företagens ekonomiska situation. Den amerikanska lågkonjunkturen förlängs ytterligare ett år och börsen börjar inte gå upp förrän i augusti 2003.

År 2004

Under slutet av 1980-talet var det mäklaren som skildrades på film, i början av 1990-talet var det läkarna. I slutet på detta decennium blev det advokaterna som Hollywood inriktade sig på och i början av 2000-talet var det poliser och brandmän som var hjältarna. Nu kommer istället forskarna. Redan i början av 2000-talet började böcker skrivas om de stora upptäckterna och de största uppfinningarna, nu börjar filmerna göras. Bioteknik är framtidsbranschen och de naturvetenskapliga ämnena börjar bli allt mer populära.

Underhållningsbranschens andel av BNP har under tre år ökat från en procent till tre procent. Fler amerikanska storfilmer görs varje i år med bas i Trollhättan. Svensk film säljer bra utomlands. Lukas Modysson är geniförklarad i utländsk press. För första gången ligger tre svenska artister på tio i topp på den engelska listan samtidigt.

År 2005

De låga födelsetalen gör att regeringen sätter in krafttag för att öka nativiteten. Barnbidragen höjs kraftigt, speciellt flerbarnstillägget. Regeringen tar också krafttag mot diskriminering av mammor på arbetsmarknaden. Föräldraledigheten delas mellan föräldrarna.

Det blir allt vanligare att företag istället för ökad lön erbjuder hemservice av olika slag. Företagen satsar också mycket pengar på förebyggande hälsovård. Gympa på arbetstid, ”powernaping”, massage, gratis frukt etc.

Britney Spears tillkännager att hon inte längre är oskuld. Denna information räcker dock inte för att rädda de rekordlåga försäljningssiffrorna av det nya albumet.

År 2006

Nativiteten ökar från rekordlåga 1,5 till 1,7. De ökade barnbidragen m.m. ger resultat, men det är dock ett visst antal i framförallt storstäderna bland både män och kvinnor som väljer bort barn och detta verkar inte vara en tillfällig trend.

Nivån på dokusåporna har hela tiden trissats upp och Aschberg och anhang drar sig inte för att ta med porrstjärnor, alkoholister och psykopater för att krydda tillställningarna. På hösten 2005 tar dock en dokusåpadeltagare livet av sig och en kraftig debatt skakar hela programidén. De 9 dokusåpaprogram som nu sänds slutar sända med omedelbar verkan.

År 2007

Ett nytt skattesystem införs. Marginaleffekterna för familjer med låga löner är ett allvarligt problem, inte minst med tanke på att det råder arbetskraftsbrist i landet. För att minska marginaleffekterna sänks skattenivåerna för människor som tjänar från 150 000 kr till 250 000 kr. Grundavdraget tas helt bort eftersom det främst gynnar deltidsarbetande, feriearbetande ungdomar och personer som inte varit hela året i landet. Förmögenhetsskatten tas också bort eftersom den anses vara tillväxthämmande. Däremot höjs fastighetsskatten.

För första gången sker en sammanslagning av två kommuner på grund av vikande befolkningsunderlag. I många mindre kommuner har det dock redan skett ett visst samgående i form av regionalförbund. Många kommuner har stora problem med vikande befolkningsunderlag och en åldrande befolkning. En växande turism har gjort att en del kommuner har klarat sig bättre. Några glesbygdskommuner har också lyckats nischa sig inom någon bransch. För ca 30-40 kommuner är dock läget allvarligt. Stockholm är fortfarande Sveriges tillväxtmotor, men de kvarstående boendeproblemen har inneburit att det främst är huvudstadens omgivningar som växer. Exempelvis Uppsala, hela Mälarregionen samt Norrköping/Linköping. Även Köpenhamn/Malmö/Lund har en hög tillväxt och EU:s statistikbyrå rankar området som nummer 4 i fråga om tillväxtpotential i Europa.

År 2008

Kalle Anka slutar sändas på julafton. Samtidigt tackar Arne Weise för sig. Ett litet steg för världen – ett stort steg för det svenska folket. Karl-Bertil Jonsson fortsätter dock att sändas 68 år till.

En femtedel av alla styrelsemedlemmar i börsnoterade företag är kvinnor och andelen ökar varje år. Mångfald inom näringslivet är högsta mode och det gamla patriarkatet med Wallenbergarna i spetsen har tvingats retirera eftersom deras förmåga som företagsledare allt oftare ifrågasätts, även i de egna leden.

År 2009

En medicin som påtagligt dämpar demenssjukdomar är nu ute på marknaden. Medicinen är till en början så dyr att den enbart används för yngre patienter, men med tiden minskar priset och andra alternativa mediciner upptäcks. Vård- och omsorgskostnaderna minskar på fem år med otroliga 50 procent. Pengar frigörs till kvalitetsförbättringar inom såväl vård som skola.

År 2010

Ett pensionärsparti bildas året innan och får vid valet 2010 nästan 10 procent av rösterna.

Sverige har under en lång period haft en ganska bra tillväxt, men den ökade arbetskraftsbristen, en ökade inflationen och en internationell konjunkturnedgång påverkar även Sveriges situation.

År 2011

Detta år uppstår en motreaktion bland ungdomar och antalet nya medlemmar i de politiska partierna ökar med 30 procent. Efter det att stora delar av 40-talistgenerationen gått i pension har det blivit lättare att arbeta med politik. Fler ungdomar har blivit intresserade, media speglar det ökade intresset som positivt vilket ger en positiv spiral.

Motsvarande utveckling sker inom kommunerna. Under stora delar av 00-talet har kommunerna haft stora problem att hitta viss typ av arbetskraft, framförallt inom vård- och omsorg. 40-talistgenerationens pensionering innebär dock att det är lätt att få arbete inom kommunen och de kommunala arbetsplatserna föryngras kraftigt. Eftersom kommunen som arbetsgivare inte kan locka med höga löner, så har man satsat hårt på en mängd trivselåtgärder och förebyggande hälsovård. Man har också med hjälp av reklam försökt nå den mycket stora 90-talistgenerationen som nu börjar komma upp i förvärvsaktiv ålder. Ungdomarna trivs i kommunen och det som många trodde skulle bli ett jätteproblem kunde lösas ganska smidigt.

40-talistgenerationen utträde innebär också att utflyttningen från gles- och landsbygden dämpas något. Ungdomarna stannar i större utsträckning kvar när de kan erbjudas arbete inom den offentliga sektorn.

År 2012

Valutasamarbetet knackar i fogarna. Italien, Grekland, Spanien och Tyskland har svåra ekonomiska problem, medan Irland, Storbritannien och Finland har högkonjunktur. Sveriges befinner sig också i lågkonjunktur, men har långt ifrån lika allvarliga problem som en del andra länder.

År 2014

I Asien växer sig två länder allt starkare: Kina och Indien. Kina börjar dock redan känna av demografiska problem på grund av ettbarnspolitiken. Investerare flyttar sitt fokus till Indien istället där en allt större och välutbildad medelklass borgar för den lång period av hög tillväxt. Indien är också lättare för företag att verka i eftersom engelska talas över hela landet.

År 2015

En ultrakonservativ representant för den vita högern blir president i USA. En stor grupp av vita väljare har skrämts av statistik om hur Svarta, Asiater och Latinamerikaner kommer att vara i majoritet i USA om 15 år. Reglerna för invandring till USA skärps avsevärt. ”Big mistake” av USA som inte inser att invandringen under 200 år varit USA viktigaste framgångsfaktor.

Tillit baklänges blir också tillit

Tillit är en palindrom, det blir samma ord även om man läser det baklänges. Det är väldigt passande eftersom tillit bygger på ömsesidighet. Tillit baseras på ömsesidiga förtroenden mellan människor – det är individen i samspel med andra människor som avgör graden av tillit i ett samhälle. Problemet är att det inte går att vara tillitsfull om omgivningen är full av misstro. Det är inte rationellt eftersom man då riskerar att bli lurad och sviken. Har man blivit det tillräckligt många gånger så ökar misstron även hos den mest tillitsfulle. Detta är en viktig orsak till att tillit är så svårt att bygga upp och så lätt att rasera.

Tolerans påverkas också av den sociala kontexten, men den är lättare att bygga upp eftersom den i högre grad är ett individuellt ställningstagande. Jag kan agera tolerant mot andra människor även om andra i omgivningen är intoleranta.

Tillit och tolerans spelar stor roll för ett lands utveckling. Tillit till andra människor gör livet enklare: det är lättare att få stöd och hjälp när man behöver det, och med ett bra socialt nätverk öppnas fler dörrar i livet. De sociala friktionerna i samhället minskar. Utan tillit är det svårt att samverka med människor som man inte är nära förtrogen med. Samhällets transaktionskostnader minskar dessutom av tillit. Det blir mindre kostsamt att ingå avtal med andra, eftersom en handskakning kan räcka. Behovet av att skydda sig eller agera mot bedrägliga beteenden minskar, vilket markant ökar den ekonomiska aktiviteten.

Tolerans ökar möjligheterna för de bäst lämpade att få bra positioner och jobb i samhället oavsett grupptillhörighet. Den ökar också förståelsen för omvärlden och gör den mindre hotfull, vilket dels kan ge nya perspektiv och idéer, dels stimulera till handling. Den amerikanska professorn Richard Florida menar att de mest framgångsrika städerna i världen präglas av tolerans. Toleransen skapar kreativa och dynamiska miljöer, vilket gör dessa platser attraktiva för såväl människor som företag (Florida, 2005).

Att som land ha höga nivåer av tillit kombinerat med hög tolerans ger idag en stor konkurrensfördel. Teknik och kompetens har blivit allt mer lättrörligt och konkurrensen från andra länder är stor. De ger inte samma stora fördelar som de en gång gav. Det sociala kapitalet i form av tillit och tolerans är däremot platsbundet – det går inte att flytta på. I en allt mer globaliserad värld där teknik, information och kunskap är lättrörligt har det sociala kapitalet därför blivit en allt viktigare konkurrensfaktor.

”Om vi inte börjar bli mer rädda om varandra, så kommer vi att bli mer rädda för varandra”

Tillit och tolerans verkar ge färdigheter hos människor som skapar fördelar i en allt mer globaliserad och komplex värld. En förmåga att förstå olika perspektiv, hantera olikheter och en vana att leva med förändring. Det är egenskaper som behövs för att motverka populism, näthat, åsiktskorridorer och en snuttifierad media. För om vi inte börjar bli mer rädda om varandra, så kommer vi att bli mer rädda för varandra!

 

 

Nya knappar för social media

De tidigare funktionerna för delning som jag hade fungerade inte så bra. Jag fick dem t.ex. aldrig att fungera på Iphone och Ipad. Så nu har jag efter mycket möda fått ett nytt tillägg för sociala medier installerat som verkar funka precis som jag vill. Tyvärr försvann flertalet av tidigare likes och delningar, så ni får gärna fylla på med lite ”likes”. Det ser lite tomt annars!

OBS! Följa knappen sitter längst ned till höger på bloggens sidor!

Alla puckon på ett ställe!

”Hjärnforskningen visar att vi nästan bara tar till oss det som bekräftar det som vi redan tror oss veta. Eftersom vi helst umgås med människor som tror sig veta ungefär samma saker som vi själva tror oss veta, så förstärks det som vi tror oss veta så mycket att det vi tror oss veta med tiden faktiskt blir sant. Och när något är sant, så är ju avvikande information per definition osann, det finns då ingen anledning att reflektera, tänka, lyssna eller bearbeta ny information.

Vi ser förundrat och ibland förskräckt på dem som inte vet rätt. De vet ju inte ens hut! Och trots att vi så många gånger talat om för dom att de inget begriper så verkar dom inte ändra sig. Till slut blir man ju arg!”

 alla-puckon-samlade-pa-ett-stalle