Taggarkiv: Diskriminering

David Byrne

Idoler är kanske fel ord, men jag har ett antal musiker som jag håller väldigt högt. Det som de har gemensamt är att de är originella, de imiterar inte utan skapar sitt eget universum. Det är David Bowie, Frank Black (The Pixies), Robert Smith (The Cure), Olle Ljungström och inte minst David Byrne som började i bandet Talking Heads. [1]

Jag satt en kväll och tittade på liveframträdanden med Talking Heads och David Byrne på Youtube. Precis som med Bowie kan jag avundsjukt konstatera att han bara blir snyggare med åren. Men förutom det så var det två saker som slog mig. Det ena är att Byrne alltid lyckas kombinera kreativitet och en hög grad av konstnärlighet med både sväng och starka melodier – vilket inte är så lätt att kombinera. Det andra som slår mig är att han alltid har brutit mot normer och schabloner om hur musik ska spelas och om hur musiker ska se ut eller agera på scenen. Musiken är ofta en smältdegel av rock, pop, funk latino och afrikansk musik och banden han omgett sig med under åren är alla en mosaik av olika etniciteter, mest män men också påfallande många kvinnor i bärande musikroller, musiker med olika musikaliska bakgrunder och så David Byrne själv som enligt uppgift ska ha Asperger’s syndrom.

Min sajt är ingen musikblogg, men jag tänkte här göra ett undantag och visa några klipp för att framhäva min poäng. Det första inslaget är från en livespelning i Rom, Italien 1980. Talking heads hade precis släppt ”Remain in light” och åkte på turné med ett utvidgat band av 9 personer. Något som behövdes för att kunna återge den ljudkakafoni som fanns på skivan. ”Remain in light” är den skivan som fick mig att börja lyssna på rytmisk musik. Förutom den rytmiska reggaen var jag helt inne på rock, punk och new wave vid den tidpunkten, men Talking heads och just den skivan fick mig att vidga mina musikaliska vyer. Bandet består här av fem vita musiker, de fyra originalmedlemmar i Talking heads samt den experimentella gitarristen Adrian Belew från King Crimson, tre svarta oerhört skickliga musiker, två kvinnor varav Tina Weymouth på bas samt David Byrne själv. Hur många multikulturella band fanns det 1980? De var långt före sin tid. De enda jag spontant kan komma på är Paul Simon och Ry Cooder som tidigt använde sig av musiker från alla världens hörn.

Det andra klippet är från filmen ”Stop making sense” som anses vara en av de bästa musikfilmer som spelats in. Jag såg faktiskt denna på bio 1983 i Örebro. Trots att allting utspelade sig på en filmduk så är det en av mitt livs bästa konsertupplevelser. Jag har valt ”Burning down the house” som var den stora hiten för Talking Heads just då, men varenda låt är bra eller åtminstone sevärd i filmformatet. Här är Talking Heads förstärka av tre svarta musiker samt två svarta körsångerskor. Det blir en ypperlig mix av Talking Heads ursprungligen ”kritvita” konstnärspop och svart funk.

Sista klippet är från 2015 då David Byrne gav sig ut på turné tillsammans med den lika experimentuella och skickliga St Vincent samt med ett brassband som kunde röra sig fritt på scenen. Här i en av Talking Heads allra största kommersiella succéer. i en brassversion. Jag har aldrig sett någon göra något liknande på scen.

Åter till själva poängen med inlägget, dvs. kopplingen till socialt kapital. Jag menar att allt som överbrygger olika grupperingar, när man utforskar och använder sig av varandras kulturella uttryck och skapar något nytt som kan uppskattas av alla, så är det något som skapar tillit och socialt kapital. Jag kan förstå att minoriteter och folkslag kan reagera på när vita använder symboler från andras kulturer på ett kitschigt eller alltför kommersiellt sätt. Men att generellt slå ned på vita som i sin konst, musik eller uttryck lånar av andra tycker jag snarare skapar rasism än motverkar den. Ju mer vi lånar från varandra, desto bättre är det – åtminstone om det görs med respekt. Det vore ju vansinne att kalla Paul Simon, Peter Gabriel, Ry Cooder och David Byrne för rasister även om de i någon mening exploaterat andra kulturers musik. Jag tror helt enkelt att kulturell appropriering, om den görs på rätt sätt, är en viktig nyckel för att minska diskriminering och rasism. Och varför kan inte minoriteter appropriera ”vit musik”, eller återappropriera kanske man ska säga när det kommer till just rock. Det är gränsgångarna, de som rör sig över olika kulturer och grupperingar, som skapar tillit i samhället – inte de som vill isolera respektive kulturer från varandras.

På tal om återappropriering så kommer till slut ett klipp med TV on the Radio, ett amerikanskt band som består av tre svarta och en vit musiker som spelar rock bättre än de flesta andra.

[1] Nej, jag har inte glömt bort tjejerna. Jag älskar Chrissie Hynde, Patti Smith, First Aid Kit m.fl., men de skapar inte sitt eget universum. Björk och PJ Harvey gör det – och jag tycker de är hur coola som helst, men de är bättre på sound än melodier.

Landet som raserat sitt sociala kapital

Det finns naturligtvis en rad olika faktorer både i historien och i modernare tid som kan förklara storleken på ett lands sociala kapital. Tre faktorer som forskare dock menar har extra stor betydelse är följande:

  1. Att människor litar och kan lita på samhällets institutioner (politiker, domstol, polis, media etc.).
  2. Att levnadsvillkoren är förhållandevis jämlika (att människor i allmänhet tycker att de skillnader i löner och levnadsförhållanden som finns kan rättfärdigas).
  3. Att människor generellt har en hög bildningsnivå (kan tolka information, ser igenom konspirationsteorier, kan sätta sig in i andras perspektiv etc.).

I början av på 60-talet hade USA ett socialt kapital som var i nivå med de nordiska länderna. Idag ligger man på ungefär samma nivå som Estland, Thailand och Sydkorea, med stora skillnader inom landet. Sannolikt finns det fortfarande en ganska stor grupp av så kallade högtillitare i USA, men gruppen lågtillitare har vuxit markant i takt med ökad ojämlikhet, sämre utbildning och dagens extrema åsiktspolarisering.

Polariseringen av åsikter och de filterbubblor som sociala medier skapat har gjort att den allvarligaste diskrimineringen i det amerikanska samhället idag inte är riktad mot människor av annan hudfärg, kön och sexuell läggning, utan mot dem som inte delar våra politiska åsikter (på individnivå är diskriminering utifrån hudfärg eller sexuell läggning sannolikt värre, men här pratar jag om betydelsen för samhället i stort). Människor är mer toleranta till olika livsstilar och mer intoleranta till värderingar som kommer av vår politiska identiteter. År 1960 uppgav ca 5 procent i USA att de skulle misstycka om deras barn gifte sig med någon från det andra partiet. År 2010 sade 49 procent av republikanerna och 33 procent av demokraterna att de var emot ett sådant äktenskap. Människor värderas efter sina politiska åsikter som får avgöra om man ska anställa dem, låt dem gifta in sig i familjen, lita på dem eller diskriminera dem.

Detta är förödande för USA:s sociala kapital och därmed också för den amerikanska ekonomin och samhällsutvecklingen. Frågan är hur det ser ut i Sverige?