Taggarkiv: Leonardo Da Vinci

Kan du använda båda händerna lika bra?

Då är du sannolikt hjärnskadad! Men det kan också vara en superkraft. De två största genierna i historien var troligtvis ambidextriösa (dubbelhänta) – Albert Einstein och Leonardo Da Vinci.

Antalet vänsterhänta och ambidextriösa blir allt fler och en trolig förklaring är att allt fler för tidigt födda barn eller barn med tidiga hjärnskador räddas till livet. Det finns visserligen en ärftlig komponent bakom vänsterhänthet, men för speciellt ambidextriösa finns också samband med hjärnskador som kan ha uppkommit tidigt under graviditeten eller i samband med att barnet fötts för tidigt. Sannolikt finns det två, kanske flera olika sorters vänsterhänthet, beroende på hur hjärnans nätverk är uppkopplade, tror forskarna.

Förklaringen anses vara tidiga så kallade anläggningsskador på hjärnan. Fostret kan också ha haft en liten blödning tidigt under hjärnans utveckling eller skadats på grund av nedsatt syretillförsel i samband med att det fötts för tidigt. Detta behöver dock inte betyda att barn med en tidig hjärnskada kommer att få andra bestående men. Hjärnan har en hög plasticitet, den har en otrolig förmåga att återhämta och omorganisera sig. Men man ska inte heller bagatellisera de här rönen. Det är vanligare att vänsterhänta eller ambidextriösa personer lider av utvecklingsstörningar, eller har kromosomrubbningar.

Frågan om hänthet kan tyckas trivial, men säger mycket om hur hjärnan är organiserad. Sambandet mellan vilken hand vi använder vid precisionsarbete och var någonstans i hjärnan vi har talet, eller språkcentrum, lokaliserat är viktigt. Inte minst vid kirurgiska ingrepp i hjärnan.

Anledningen till att jag skriver om detta är att själv är ambidextriös – jag har ingen dominant hand. Vissa saker kan jag göra lika bra med båda händerna och för de saker som kräver träning verkar slumpen ha avgjort vilken hand jag börjat använda. Jag skriver med vänster, spelar gitarr och trummor som vänsterhänt, men är högerhänt vad gäller racketsporter. I lumpen hade jag svårt för skytte eftersom jag ville skjuta som högerhänt, men titta med vänster öga.

Efter att ha läst om detta för första gången i början av 2000-talet så frågade jag min mamma om min födsel och mycket riktigt bekräftade hon att födseln varit komplicerad och att jag legat i kuvös den första tiden.

Artikel i Dagens Nyheter om vänsterhänthet

För några år sedan hade DN en artikelserie om vänsterhänthet. Jag har tagit en del textstycken från den artikeln till texten ovan och bland annat kunde man i artikeln läsa följande:

Cirka 3 procent använder båda händerna lika gärna. Det finns de som kan skriva med både höger och vänster hand samtidigt och då spegelvänt med vänsterhanden. De har troligen språkfunktionerna fördelade på både höger och vänster hjärnhalva.

Det där är mitt partytrick – att skriva med båda händerna samtidigt och med ena handen spegelvänt. Jag har lätt att tänka i bilder, se mönster som andra inte ser och jag gillar ordlekar (eller pappaskämt som min dotter kallar det).

Men det språkliga har i viss mening varit en utmaning för mig genom åren. Jag passar verkligen in på ”fördomen” om att män inte kan göra två saker samtidigt. Det språkliga tar liksom över hela hjärnan och jag har då svårt att koncentrera mig på något annat. Jag har t.ex. svårt att laga mat och konversera samtidigt (jag kan alltså inte bli någon ny James Oliver) och jag vet inte hur många avfartsvägar jag missat för att jag pratat med passagerarna i bilen. När det blir så här så tycker folk att jag är väldigt disträ, men mina närmaste vet att de ska vara tysta om jag inte riktigt kan vägen.

Jag ska inte gå in på mig själv så mycket. Jag är bra på vissa saker som andra kan ha svårt för och en katastrof vad gäller andra saker som folk normalt har ganska lätt för. Men jag vet numera vad jag ska undvika och var jag har mina styrkor. Anledningen att jag skriver det här inlägget är att denna typ av utvecklingsstörning (som alltså inte behöver innebära några allvarliga men) är så okänd.

Många människor som fått en diagnos (t.ex. ADHD eller dyslexi) eller fått kunskap om sin personlighetstyp (t.ex. introvert eller högkänslig) vittnar om en lättnad när de får reda på det. De har fått en förklaring på varför de upplevt sig som annorlunda och kanske också fått verktyg för att lyfta sina styrker och hantera sina svagheter. På samma sätt så tror jag mer kunskap om denna utvecklingsstörning/-avvikelse gagnar såväl de 3 procent av oss som är dubbelhänta som samhället i stort. För tänk om några av oss har superkrafter?

Jag tror de här superkrafterna handlar om de enstaka individer som kan kombinera sina hjärnors annorlunda aktiveringsmönster med ett osedvanligt högt IQ, som t.ex. Albert Einstein, Leonardo Da Vinci, Benjamin Franklin och Nikola Tesla. Jag har nog inte själv något särskilt högt IQ, men jag har framförallt i mitt jobb ändå haft nytta av mina lite speciella förmågor och med åren också lärt mig hantera det som jag är mindre bra på.

Om det är någon som är dubbelhänt (ambidextriös) och som känner igen sig i det jag skriver – ta gärna kontakt med mig.

Tid för reflektion

Det kanske är en generationsfråga där äldre är mer bekymrade över utvecklingen än yngre, men jag känner mig rädd för att allt färre har tålamod med det som tar tid, fokus och engagemang. Att bli riktigt klok tar nämligen tid. Flera av mänsklighetens största genier har nämligen en sak gemensamt – de har tagit sig tid eller har haft mycket tid för att tänka och reflektera. Vem har tid idag?

Isaac Newton lade grunden till sitt mest kända litterära verk ”Principia” om gravitationen när pesten stängde universitet han gick på. Han tvingades resa hem och han hade där inte så mycket annat att syssla med än att sitta under ett träd och tänka. Leonardo Da Vinci anklagades som ung för sodomi och var mycket nära att hamna i fängelse. Han lär därför ha dragit sig tillbaka från mycket av det sociala livet och istället fokuserat och lagt sin tid på vetenskapen och konsten. Albert Einstein utvecklade den allmänna relativitetsteorin som ung under den tid han arbetade på Patentverket – en byråkrattjänst som då inte krävde särskilt mycket och som gav honom tid över för experiment och forskningar. Den brittiske kosmologiforskaren Stephen Hawking har all tid i världen att tänka eftersom han lider av en muskelsjukdom som starkt begränsat hans förmåga att göra många andra saker i livet.

”Jag är inte särskilt smart, det är bara att jag stannar vid mina problem lite längre”.

Albert Einstein

Ett sentida exempel på tänkare är Yuvul Noah Harari, författaren till boken ”Sapiens” som tog världen med storm för några år sedan. En 500 sidors halsbrytande kartläggning av mänskligheten fram till i dag. Han mediterar regelbundet och genomför varje år också en tystnadsretreat på 60 dagar, dvs. två hela månader. Yuvul menar att den fått honom att bli bättre på att fokusera. Framförallt att skilja på det som viktigt och mindre viktigt.

Mats Lindgren, VD för Kairos Future, skrev för några år sedan på sin blogg att hans intryck efter 25 års organiserande av tankeaktiviteter är att allt färre orkar tänka om det tar tid, mjölksyreeffekten i hjärnan slår till allt snabbare. Frågan är vem som ska tänka de kloka tankarna i framtiden om den enkla informationen är lättillgänglig och få vill betala för den djuplodande samtidigt som allt färre orkar med att tänka i strukturer och system. Vår hjärna har börjat vänja sig vid att vara i ett stressat och stimulerat tillstånd och den blir snabbt uttråkad av reflektion och ett lägre tempo.

Samtidigt som allt färre tar sig tid att reflektera, så finns det en annan utveckling som oroar ännu mer och som dessutom tenderar att förstärka de konsekvenser som följer av alltför grunda tanker. Folk litar allt mindre på experter, utan lyssnar hellre till dem som bekräftar det man redan tycker sig veta. Risken finns att den minskande tiden för reflektion innebär att det dels blir färre personer som verkligen är kunniga, dels att allt färre vill lyssna till dem som är det.

”Vad är motsatsen till experter? Det är en massa människor som tycker och känner om saker de inte har en aning om.”

Matilda Molander, skribent på Dagens Nyheter

Den yttersta konsekvensen av dessa två utvecklingsspår är kanske Donald Trump. En person med en koncentrationsförmåga jämförbar med ett barns, röstas fram som president i världens mäktigast nation av människor som hellre förlitar sig på Gud och mammon än på forskning och expertkunskaper.