Etikettarkiv: Norden

TV-program om tillit

Plötsligt händer det! Igår (2019-05-22) så sändes det ett tv-program om tillit på svensk TV. Det är en dansk reportageserie där programledaren Chris Pedersen reser ut i världen och talar med forskare och kulturpersonligheter om vad det är som är så speciellt med Norden. Det första programmet i serien handlar om de nordiska ländernas höga tillitsnivåer och varför tillit ibland kallas ”det nordiska guldet”.

Lenin sa en gång att ”Tillit är bra, men kontroll är bättre”. Programledaren kontrar i programmet med ”Kontroll är bra, med tillit är billigare”. Ja, allt blir så mycket enklare och billigare om tillit finns i samhället.

https://www.svt.se/varldens-lyckligaste-land

Tilliten förenar länder med hög social utveckling

När den belgiske forskaren Michel Poulain och hans italienske kollega Gianni Pes upptäckte den höga andelen 100-åringar i de sardinska bergen, ringade de in området med blått. Så föddes begreppet ”blå zoner”. National Geographic har sedan ringat in fler områden där medellivslängden och andelen hundraåringar är ovanligt hög. Okinawaön söder om Japan, grekiska ön Ikaria, södra Sardinien och Nicoya-halvön i Costa Rica är de mest kända exemplen. Men även ett område i delar av Kalmar, Kronoberg och Halland i Södra Sverige brukar ibland definieras som en blå zon.

Framför våra ögon fanns det alltså livs levande exempel på hur befolkningar genom sin livsstil lyckats bli äldst i världen. Och kanske ännu viktigare: de har nått sin höga ålder friskare än oss andra, med mindre hjärtsjukdomar, mindre av flera cancersjukdomar samt färre fall av och senare insjuknande i demens. Varför hade ingen upptäckt eller tänkt på det tidigare? Intresset för de här områdena blev naturligtvis stort inom forskarvärlden och många har sedermera undersökt de blå zonerna för att hitta nycklarna till ett långt liv med god hälsa. Livsstilen avgör förstås inte allt, men mycket. Forskarna menar att skillnaderna i livslängd till ungefär 25 procent kan förklaras av ärvda gener och till ytterligare 25 procent av arvsanlag som vi själva faktiskt kan påverka något. Resten, 50 procent, beror helt på livsstilen.

Det som forskare har kommit fram till är att motion och den mat man äter är väldigt viktigt, men också att det behövs ett socialt nätverk och social delaktighet. Att man är aktiv och att man sätter upp mål för dagen. Att man har något att sträva mot och att man känner att det finns ett syfte, en mening med livet och något att tro på.

Den här forskningen har naturligtvis rönt stort intresse hos både allmänhet och politiker. Vem vill inte leva lite längre med hälsan i behåll? Och krasst sett så är friska och hälsosamma människor med många förvärvsaktiva år naturligtvis mumma för politiker som vill hålla ned de offentliga kostnaderna.

Men varför är inte forskare, politiker och journalister lika intresserade av vad det är som gör länder framgångsrika socialt? Varför ringar vi inte in de länder och de platser som är mest framgångsrika vad gäller hälsa, trygghet, miljö etc. och försöker förstå i grunden vad det är som förenar dem? Precis som vi gjort vad gäller de ”blå zonerna” och nyckeln till ett friskt åldrande?

Social progress imperative är en organisation eller snarare nätverk av organisationer som verkar för social utveckling. De genomför med jämna mellanrum en ranking av världens länder utifrån deras sociala utvecklingsnivå. De tittar på variabler som t.ex. hälsa, tillgång till utbildning, mänskliga rättigheter, trygghet, miljö, personlig frihet och inkludering.

De länder som toppar listan i ordning är: Norge, Sverige, Schweiz, Nya Zeeland, Kanada, Finland, Danmark, Holland, Australien, Storbritannien, Tyskland, Japan och USA.

Vad har då dessa länder gemensamt? Finns det någon geografiskt samhörighet? Har de naturtillgångar? Utgör de finansiella centrum? Är de demokratiskt styrda? Eller är de präglade av samma politiska ideologi?

De socialt mest framgångsrika länderna är utspridda över stora delar av världen, även om flertalet finns i Europa. Det rör sig om de nordiska länderna, länder i Mellaneuropa, ett antal anglosaxiska länder som ingår i det Brittiska samväldet samt Japan. Några länder har stora naturtillgångar som t.ex. Norge och USA, medan andra i stort får klara sig utan som t.ex. Danmark, Holland och Japan. Stora finansiella centra finns i t.ex. Schweiz, Japan, Storbritannien och USA, medan t.ex. de nordiska ländernas och Nya Zeelands avtryck på finansmarknaderna är måttliga. Alla dessa länder förenas dock i att de är demokratiska, men å andra sidan finns det många demokratiskt styrda länder som inte alls är särskilt socialt utvecklade. Demokrati ger en bra grund att stå på för social utveckling, men det är inte demokrati som är den avgörande förklaringsfaktorn. Finns det då någon politiskt ideologi som visar sig vara mer framgångsrik än andra? Nej, det är svårt att se något mönster här. De framgångsrika nordiska länderna är högskatteländer med generella välfärdssystem präglade av socialistiska jämlikhetssideal. De mellaneuropeiska länderna Tyskland, Schweiz och Österrike samt Japan är mer konservativa. Det är länder som sätter familjen, auktoriteter och traditioner högre än vad vi gör i Sverige. De anglosaxiska länderna lutar åt den liberala ideologin med fri marknad, individuella rättigheter och skyldigheter samt i de flesta fall också en hög grad av privat finansierad välfärd.

Jag lyssnade på musikern och poeten Emil Jensens vinterpratarprogram i samband med att jag skrev detta inlägg och han sa där att ingen längre ställer frågor, utan att redan själv ha det smartaste svaret. Jag kände mig lite träffad, eftersom jag tycker att jag själv har det smartaste svaret. Enligt min mening är det en hög tillit och ett högt socialt kapital som förenar dessa ekonomiskt och socialt framgångsrika länder – inte geografi, naturtillgångar, eller politisk ideologi.

Det finns en internationell organisation som heter World Values Survey som genomför omfattande undersökningar om vilka normer och värderingar som finns i olika länder. En av frågorna handlar om tillit. ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor?”  Genom att sätta generell tillit på den ena axeln och social utveckling på den andra fick jag fram följande diagram.

Som synes finns det ett väldigt starkt samband mellan tillit och social utveckling. Ju högre tilliten är desto större är den sociala utvecklingen. Men sambandet är avtagande. Störst betydelse för den sociala utvecklingen har tilliten när den ökar från ca 15 procent upp till 50 procent, dvs. upp till en nivå där mer än hälften i befolkningen svarar att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor.

Sambandet är som sagt väldigt starkt, men vilket kommer först? Är det tilliten som skapar en hög social utveckling, eller är det en hög social utveckling som skapar en hög tillit?  Det är förvisso så att t.ex. mänskliga rättigheter och tillgång till utbildning stärker tilliten – utvecklingen sker i ett ömsesidigt växelspel. Men forskningen visar också att tillit i högre grad än social utveckling är den oberoende variabeln. Det är länder som tidigt i historien har haft ett högt socialt kapital som idag uppvisar de högsta nivåerna av social utveckling. Det är nämligen svårt att skapa stabila och rättvisa politiska och juridiska institutionerna, vilka ofta är en förutsättning för social utveckling, om korruption, nepotism och misstro råder.

Nästa steg är att studera hur den höga graden av tillit uppstått i respektive land. Motion, goda kostvanor och social delaktighet är de gemensamma nämnarna för ett friskt och långt liv i de blå zonerna. Vad är det som kan förklara de höga tillitsnivåerna i de mest socialt utvecklade länderna?

Den enkla och självklara förklaringen är att dessa länder tidigt lyckades implementera en väl fungerande byråkrati och meritokrati och kunde därmed tidigt stävja korruption och nepotism. Man övergav stamkulturen där plikter och skyldigheter  främst ligger gentemot stammen till en statskultur där man som individ har att följa nationens lagar och regler. Den andra förklaringen bygger på en hypotes som jag har. Jag tror att flertalet av dessa länder lyckats balansera de delvis motstridiga moraliska värdena frihet, jämlikhet och broderskap (i meningen ett starkt civilsamhälle). Frihet är liberalismens grundpelare, jämlikheten är socialismens, medan broderskapat kan sägas stå för konservatismen. Det har skett på lite olika sätt, men gemensamt är att inget värde – åtminstone inte under någon längre tid – getts för stort utrymme på bekostnad av de andra. Denna balans har utgjort en bra grogrund för tillit i dessa länder. Sverige höll på att få en obalans på 70-talet vad gäller frihet och USA samt Storbritannien har en obalans nu vad gäller jämlikhet. Denna hypotes kräver dock lite längre resonemang så jag tänker återkomma till detta i ett senare blogginlägg.

 

Tillit ger högre lycka

En tidskrift jag verkligen kan rekommendera är Modern Psykologi. Jag lär mig massor samtidigt som det i nästan varje nummer finns någon artikel som har koppling till det sociala kapitalet. I det senaste numret av tidningen (nr 8, år 2015) finns en artikel om lyckoforskningen där ett lands sociala kapital framhävs som en av de viktigaste förklaringsfaktorerna bakom olika befolkningars lyckonivåer. Så här kommer några väldigt bra argument för att vi borde lära oss lite mer om tillitens mekanismer.

”På lång sikt har mänskligheten blivit lyckligare. Vi lever ett längre och friskare liv i mindre korrumperade samhällen. Men våra förväntningar förändras också”

John Helliwell, en av redaktörerna för World Happiness Report (om inte annat anges är det John som citeras)

”Nordvästra Europas sekulära och protestantiska länder ligger i regel i topp i alla dessa mätningar. Det kan inte bara förklaras av vår rikedom, politiska stabilitet eller välfärd. Jag tror att det förklaras av vår unika kombination av individualism och tillit. Vi har en relativt stor frihet att leva de liv vi vill, oavsett till exempel släktens vilja. Dessutom litar vi både på varandra och på våra myndigheter. Detta är ohyggligt svårt att bygga upp, men väldigt lätt att riva ner. Vår lycka är därför något att värna om. Stora klyftor i samhället hotar tilliten och solidariteten – och därmed lyckan.”

Bengt Brülde, professor i filosofi och Sveriges ledande lyckoforskare.

Mätningen visar att Island och Irland snarare stärkte sina lyckonivåer efter den finansiella krisen, medan Spanien, Italien och speciellt Grekland kraftigt minskade sina lyckonivåer. Enligt författarna av rapporten förklarar länders underliggande förutsättningar i form av tillit och institutionell styrka hur ett samhälle hanterar en ekonomisk eller social kris. Dessa faktorer påverkar om ett samhälle i kris utlöser konfrontativa eller stödjande handlingar. Detta förklarar att Grekland och andra sydeuropeiska länder med låg tillit tappade så mycket i lycka – medan Island och Irland, som också drabbades hårt av den ekonomiska krisen, inte förlorade så mycket.

”Det handlar om socialt kapital. Motståndskraftiga samhällen kan växa av kriser. Det handlar kort sagt om graden av optimism och tillit. När krisen eller katastrofen inträffar så rusar man ut och hjälper varandra. Och det gör alla lyckligare. För vi blir faktiskt lyckliga av att få hjälpa till, och vi blir förstås lyckliga av grannar och vänner när vi behöver stöd. Så samarbete gör oss lyckliga, men vi måste lita på varandra från början – annars blir det bara värre än tidigare.”

Det land man lever i påverkar välbefinnandet långt mer än kön och ålder. Men överlag verkar kvinnor lite, lite nöjdare med livet än män. Detta gäller speciellt i Mellanöstern.

”Vi blev förstås förvånade, med tanke på hur mycket man läser om kvinnoförtrycket i den delen av världen. Men svaret är helt enkelt att männen där har det ännu värre. Många unga män är arbetslösa, arga och finns på gatan. Kvinnorna har i regel bättre nätverk och stöd, vilket är viktigt för lyckan. En annan slutsats är att även män mår dåligt i samhällen med könssegregation och kvinnoförtryck.”

Familjen, skolan och jobbet

Jag håller på att läsa boken ”Den svala svenska tilliten” av Lars Trädgård m.fl.[1] I ett av kapitlen försöker författarna ge svar på vilken roll familjen, utbildningen och arbetsplatsen historiskt spelat för att skapa den internationellt sett höga generella tilliten i Sverige. Texten nedan sammanfattar kortfattat det viktigaste ur bokens text om detta ämne plus några egna reflektioner.

Familjen

Eftersom den generella tilliten i hög grad grundläggs under barndomen är relationen föräldrar-barn av speciellt intresse. Familjekulturen och hur barnen uppfostras påverkar tilliten på olika sätt. Föräldrar från de nordiska länderna betonar i hög grad dygder som oberoende, ansvarsfullhet, fantasi samt tolerans och respekt. Däremot är de nordiska föräldrarna mindre intresserade av att deras barn ska acceptera sina platser i traditionella hierarkier: vi prioriterar inte lydnad och religiös tro – inte heller tycker vi att hårt arbete är någon viktig dygd.

Svenskar skiljer sig från flertalet andra länder genom vår starka betoning på individualistiska värden. I nästan alla andra länder är ”familjevärden” mycket starkare än i Sverige. Det ömsesidiga beroendet mellan medlemmar i en familj anses i dessa länder vara kärlekens kärna. Det är familjen som utgör den sociala enheten. I Sverige är utgångspunkten annorlunda: Det är först då man är självständig, speciellt i ekonomisk och juridisk mening, som man kan lita på att man är älskad av sin partner. Relationen är frivillig och ingen part är satt i en beroendesituation. Svenska föräldrar förmedlar därför andra mer individualistiska värden som t.ex. oberoende och tolerans än lydnad och religiös tro till sina barn.

Föräldrarnas kommunikation med barnet om omvärlden är också viktig i sammanhanget. I den studie som författarna genomfört visar resultaten att det finns ett starkt samband mellan de signaler som föräldrarna ger under sina barns uppväxt och nivån på generell tillit som dessa barn får som vuxna. Svenska föräldrar borde ha mindre att oroa sig för än föräldrar i många andra länder – ofta återfinns Sverige i toppen på de listor som mäter barns välbefinnande. Men hur farlig omvärlden upplevs vara tycks snarare grunda sig på medierapporteringen och känslor än på fakta. Risken finns att fler föräldrar i högre grad förmedlar att omvärlden är farlig och att man inte ska lita på okända människor än man gjorde förr.

En egen reflektion är hur ”curlade” barns tillit påverkas – känner sig barnet tryggt av att ständigt skyddas från faror eller leder det till räddhågsna och försiktiga barn? Utan att jag kan leda det i bevis, så tror jag att barn som i tidig ålder tillåts pröva saker själv och som rör sig fritt i sin närmiljö dels blir tryggare som individer, dels känner större tillit till andra människor när de blir äldre. Givetvis vore det fruktansvärt om det hände ens barn något, men jag tror att vi gör barnen en otjänst om vi är alltför överbeskyddande i vår uppfostran.

Skolan

En av de viktigaste förklaringsfaktorerna varför vissa länder har ett högre socialt kapital än andra är en allmänt hög utbildningsnivå. Utbildning vidgar sociala horisonter och ger kunskap om ”de andra”. Man faller inte heller lika lätt för konspirationsteorier eller paranoida föreställningar om sakernas tillstånd med en högre utbildning.

Trots att Sverige var mycket fattigt under 1800-talet var läs- och skrivkunnigheten förvånansvärt hög. Det berodde dels på den protestantiska teologins krav på att alla skulle kunna läsa och recitera religiösa texter, dels att Sverige tidigt införde allmän folkskola för alla barn år 1842. Efter andra världskriget blev allmän tillgång till högre studier en prioriterad fråga för socialdemokraterna. Det har funnits en bildningstradition hos såväl socialdemokrater som liberaler och vi har historiskt haft en mycket utbildad arbetarklass i Sverige. Författarna framhäver Sveriges enhetliga skolsystem, tillgång till högre utbildning samt rätt till studielån som bidragande orsaker till de höga tillitsnivåerna i Sverige.

Mot bakgrund av detta är PISA-resultaten för den svenska skolan oroväckande. Inte enbart för att resultaten sjunker, utan också för att skillnaderna mellan olika skolor ökar. I matematik är nedgången lika stor bland låg- och högpresterande elever. I läsförståelse och naturvetenskap är det däremot främst de lågpresterande eleverna som tappat mest. Skolverket skriver på sin webbplats att svenska skolan inte längre klarar av att erbjuda en likvärdig utbildning till alla elever oavsett social bakgrund och ekonomiska möjligheter. Jag tror visserligen inte att vi ska måla fan på vägen vad gäller elevers kunskapsnivåer, men det är uppenbart att det svenska skolsystemet inte är så enhetligt längre.

Jobbet

Svenska, och även nordiska, arbetsplatser kännetecknas av få konflikter beroende på hög facklig anslutning och starka trepartsrelationer mellan stat, fack och arbetsgivare. Vidare är en stor andel av kvinnorna förvärvsarbetande. Arbetsplatserna är mindre hierarkiskt organiserade och arbetstagarna är i högre grad än i andra länder betrodda att organisera sina egna arbetsuppgifter och arbetstider Arbetsgivarna visar tillit till sina anställda, vilket i sin tur skapar en hög tillit mellan kollegorna.

Saltsjöbadsavtalet mellan LO och Svenska Arbetargivarföreningen (SAF) år 1938 brukar lyftas fram som särskilt viktig för den generella tilliten i Sverige. Liknande avtal slöts även i de andra nordiska länderna. Avtalet stadsfäste regler för kollektivavtalsförhandlingar, stridsåtgärder liksom mekanismer för att undvika konflikter. Avtalet skrevs i en anda av kompromiss och dialog. Denna samarbetsanda mellan arbetsmarknadens partner och även mellan staten och civilsamhället är ett väsentligt drag i de nordiska länderna. Klassbaserade motsättningar har därmed kunnat dämpas och man har kunnat skapa en bred samsyn om behovet av att bevara välfärdsstaten och undvika social ojämlikhet.

En egen reflektion jag har kring arbetets betydelse för det sociala kapitalet är att arbetsmarknaden utbildningsmässigt blivit mer uppdelad. Akademiker och icke-akademiker har i mindre utsträckning samma arbetsgivare.  Företag och ibland även offentliga organisationer lägger ofta ut administrativa arbeten samt funktioner som städning, vaktmästeri och växel på entreprenad. De som arbetar med dessa tjänster ingår inte i arbetsgemenskapen på samma sätt som tidigare.

Många assistenter, sekreterare och annan administrativ personal blev också bortrationaliserade under och efter krisen på 1990-talet. Dels berodde detta på teknisk utveckling, men arbetsgivare tog också chansen att göra sig av med personal som de såg som mindre produktiva. På en del arbetsplatser fanns det också en idé om att skapa en större flexibilitet genom att anställda snarare skulle vara generalister istället för experter.

Sammantaget innebar detta att färre anställda nu arbetar som administratörer trots att många menar att den administrativa bördan i vissa avseenden ökat och att de som fortfarande har den yrkesrollen ofta är knutna till bemanningsföretag eller att den typen av tjänster utförs på entreprenad.

Det är knappast effektivt att akademiker med hög lön utför arbetsuppgifter som andra utan akademisk utbildning skulle kunna utföra. Inte minst läkare och poliser vittnar om att de jobbar alldeles för mycket med administrativa uppgifter, som istället skulle kunna utföras av läkarsekreterare och polisassistenter. Men det finns också en uppenbar risk att denna utveckling påverkar den generella tilliten i samhället negativt. Arbetsplatser fungerade tidigare som mötesplatser för människor från olika socialgrupper och med olika bakgrund och utbildningsnivåer. Det gör de inte längre, vilket ökar avståndet mellan olika grupper i samhället.  Jag tror också att socialt blandade arbetsplatser tidigare uppmuntrade många med arbetarbakgrund att vidareutbilda sig. Man såg med egna ögon att det jobb som akademikerna utförde kanske inte var så märkvärdigt och om man var duktig kanske man blev uppmuntrad av kollegorna att vidareutbilda sig. Kontakten med akademiker på arbetet gjorde att tröskeln att skaffa sig en högre utbildning minskade för icke-akademiker.

Summering

Familjen, skolan och jobbet är tre oerhört viktiga institutioner i samhället. Den generella tilliten förmedlas och skapas under olika skeenden i livet. Familjekulturen och hur barnen uppfostras påverkar tilliten, bildning främjar tilliten genom att vidga sociala horisonter och ge kunskap om andra människor och genom att ge anställda stor frihet att själv organisera sitt arbeta skapas tillit såväl mellan arbetsgivare och arbetstagare som mellan kollegor. Men det finns ett par saker som jag tror går i fel riktning och som kan påverka den generella tilliten negativt. Vi tror att omvärlden blivit farligare, fastän fakta snarare tyder på motsatsen. Den svenska skolan klarar inte längre av att ge alla en likvärdig utbildning, de lågpresterande får allt sämre resultat. Och arbetsplatserna fungerar i allt mindre grad som mötesplatser för människor med olika bakgrunder. Något att tänka på inför framtiden!



[1] ”Den svala svenska tilliten” av Lars Trädgårdh, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollebaek och Lars Svedberg.

Svenskarna tror att korruptionen ökar

Det har gjorts en EU-kartläggning av korruptionen inom EU. Korruptionen kostar länderna i EU ofattbara 1 000 miljarder kronor varje år. Tänk vad mycket bra saker vi skulle kunna göra med de pengarna! Vi kan dock vara tacksamma för att Sverige tillhör de länder som har minst problem. I en del länder som Grekland, Italien, Spanien, Litauen och Tjeckien tror nästan 100 procent av befolkningen att korruptionen är utbredd.

Men siffrorna oroar ändå för Sveriges del. 44 procent av svenskarna tror att korruptionen är utbredd, vilket är betydligt högre än i Danmark med 20 procent och Finland med 29 procent. Norge är inte med i studien men jag kan tänka mig att deras siffra är något liknande. Dessutom hävdar hela 18 procent av svenskarna att de känner någon som har mutats.

Att tro att korruptionen är utbredd är inte samma sak som att den faktiskt är det. Men om många människor under en längre tid tror att korruption är vanligt förekommande, så ökar risken att fler faktiskt agerar korrupt. Så denna rapport är lite illavarslande.

EU-kartläggning av korruptionen