Taggarkiv: Patriarkala strukturer

Tystnadskultur

Att läsa och fundera kring socialt kapital gör att jag ibland får lite annorlunda infallsvinklar även på frågor som kanske ligger lite i utanför detta område. I samband med #metoo är det t.ex. många som vittnat om att det rått en tystnadskultur på deras arbetsplatser och att många män som utnyttjat sin makt, betett sig illa eller sexistiskt därför kunnat göra detta utan konsekvenser. Men är denna tystnadskultur enbart en del av de patriarkala strukturerna? Nja, inte enbart –  jag tror det man kallar tystnadskultur också har andra förklaringar.

Kvinnor som inte direkt drabbats kan vara precis lika skyldiga som män till att tysta ned saker. Visst kan det vara så att kvinnor som ”spelar med” i en manschauvinistisk jargong belönas i patriarkala strukturer, men jag tror också det finns evolutionära förklaringar till tystnadskulturen – och jag tänker då inte på eventuella biologiska skillnader mellan könen, utan på något djupt allmänmänskligt. Nämligen att vi skyddar dem som ingår i våra ingrupper. Vi vill skydda gemenskapen i gruppen, men också det rykte eller den status som gruppen har hos andra.

Innerst inne är vi fortfarande stamfolk

Människans ursprungliga sätt att leva var i stammen. Den var vår ingrupp och det värsta som kunde hände var att bli utesluten ur stammen, vilket i många fall innebar en dödsdom. Vi är sociala varelser som styrs av gruppdynamik och vi är beredda att gå väldigt långt för att bli accepterade av ingruppen. Även om vi idag inte riskerar att dödas som en konsekvens av en uteslutning, så är detta ändå förenat med stor skam och bara tanken på att riskera uteslutning får oss att må dåligt. I dagens moderna samhällen så ingår vi dock alla i flera olika sammanhang med ingrupper och utgrupper och allt är därför inte hugget i sten, men vi är fortfarande väldigt känsliga när någon av de grupper vi identifierar oss med utsätts för kritik eller hotas på något sätt.

Människans djupaste instinkter har blivit väldigt blottlagda i samband med #metoo. Jag ser två typer av reaktioner som kan härledas direkt till vårt ursprung som stamfolk. Först och främst skyddar vi dem som ingår i ingruppen. Det är människor som vi har en relation till, där konsekvenser för den människan även kan påverka mig. Vi vill gärna tycka om och försvara dem som ingår i ingruppen och vi blir stressande av att få negativ information om en människa som vi känner och identifierar oss med. Det är då lätt att förminska olämpliga beteenden och t.o.m. agera fientligt mot den eller det som hotar en ”medlem” i ingruppen. En för alla, alla för en!

Vi har olika måttstockar

Ungefär samma princip gäller för fotbollssupportrar. En riktigt ful tackling tycker vi är OK om det egna lagets spelare bjuder på det, medan motsatsen gäller om den fula tacklingen kommer från motståndarlaget. Vi sitter inne med olika måttstockar beroende på om personen finns ”i det egna laget” eller i ”motståndarlaget”. Kommer anklagelsen om t.ex. sexövergrepp utifrån är den därför lättare att vifta bort. Ingruppen tar den egna i försvar, försöker bortförklara det som hänt och ger en negativ bild av den som anklagar. Är det däremot någon från ingruppen som drabbats av en ”stammedlems” trakasserier så blir det naturligtvis svårare att blunda för. Men i de fallen tenderar vi att välja det som får minst sociala konsekvenser för gruppen som helhet och som inte skadar ingruppens rykte. I fallet med #metoo är det ju nästan bara män som är förövare eller som uppträtt olämpligt och det som man kallar patriarkala strukturer är ju i grunden män som ser sig själva som en stor ingrupp och som därför skyddar privilegier för sig själva och andra män. Men det som jag beskriver ovan kan också vara helt könsneutralt – det kan lika gärna vara kvinnor som vill skydda den sociala sammanhållningen i en ingrupp och som väljer att förminska det som skett. Det kanske till och med är vanligare att kvinnor väljer gruppens rykte först eftersom de historiskt ofta varit mer sårbara för uteslutning ur ingruppen

Avstånd och uteslutning om gruppen hotas

Den andra reaktionen är den som händer om ett grovt övertramp blir allmänt känt i media eller om en person gör bort sig till den grad att gruppen riskerar dra på sig allmänhetens skam. Då blir detta ett hot mot hela ingruppen och människor känner sig tvingade att agera. Då sparkas den personen ut och avståndstagandet blir monumentalt. Liknelsen med en stammedlem som blivit utesluten ur stammen och lämnad ensam för rovdjuren på savannen är stor. Det är bland det värsta straff en människa kan få. Det kan inte liknas vid ett fängelsestraff, utan det är ett existentiellt straff även om personen ifråga numera överlever. Och att försvara den uteslutna är förenat med stor risk. En för alla, alla mot en!

Det som förhoppningsvis följer av #metoo är nu att fler män och kvinnor som är i eller som hamnar i ingrupper med en manschauvinistisk och sexistisk jargong och som ogillar eller är obekväma med det nu vågar att säga ifrån. Och de män som betett sig värst vet nu också att de kan få betala ett väldigt högt pris om de fortsätter.  Men för att ta itu med tystnadskulturen (som också kan handla om andra saker än sexism eller det som metoo rörelsen tar fram) krävs också att vi förstår de här inbyggda mänskliga mekanismerna som genom årtusenden ristats in i vårt DNA.

”Problemet är inte onda människor, utan de goda människornas tystnad”

Martin Luther King

Sommarens boktips: Björnstad

Jag gillar verkligen Fredrik Backman – mannen bakom världssuccén ”En man som heter Ove”.  Han kombinerar humor och allvar med en stor portion sentimentalitet på ett sätt som åtminstone träffar mig rätt i hjärtat. Det finns en träffsäkerhet i böckerna som berör mig. Jag tycker nästan jag känner igen en del av karaktärerna i böckerna från min egen uppväxt.

Jag har just läst färdigt Fredrik Backmans nya bok ”Björnstad”. Det är en bok om skuld, skam, heder och stolthet i ett samhälle hårt präglat av klientelism och att man ställer upp för ”samhällets bästa”. Men hur långt är man beredd att gå för att skapa en ljus framtid åt den plats man bor på?

Jag har läst några recensioner av boken och en del recensenter menar att boken är feministisk. Det kan jag till viss del hålla med om. Boken beskriver patriarkala strukturer och machokultur – men den visar också på en positiv manlighet och några av de värsta ”bovarna” i boken är kvinnor.  Det som jag tycker är bra med Fredrik Backman är att han inte skildrar människor i odelat gott eller ont. Även i grunden goda människor kan känna sig tvingade att agera ont och till synes usla människor kan när det gäller ”göra det rätta”. Våra handlingar styrs av många saker – vår personlighet, omständigheter, våra värderingar och samhällets normer. Vad är det ett samhälle tillåter och vad är det man uppmuntrar?

”Nästan alla diskussioner om hur människor beter sig mot varandra slutar för eller senare i argument om ”människans natur”. Det har aldrig varit lätt för biologiläraren att förklara: å ena sidan överlevde hela vår art för att vi håll ihop och samarbetade, å andra sidan utvecklades vi för att de starkaste individerna alltid frodades på bekostnad av de svagare. Så i slutänden kommer vi alltid att bråka med varandra om gränsdragningarna. Hur egoistiska får vi vara? Hur mycket är vi skyldiga att bry oss om varandra?”

Boken handlar också i min mening om socialt kapital, eller snarare frånvaron av ett överbryggande socialt kapital och närvaron av ett kvävande och socialt kontrollerande inbundet socialt kapital. Den handlar om den ständigt närvarande konflikten mellan ”vi och dom” och människors paradoxala strävan mot såväl samarbete som individualism.

Det är också en bok full av ”oneliners”: Här följer några som jag skrev upp:

”Här är en person som kan bli kränkt i ett tomt rum”.

”Den enda gången jag backar är när jag tar sats”.

”Hockeyspelare är inte speciellt smarta. De uppfann suspensoaren 70 år innan hjälmen.”

Läs den!