Etikettarkiv: Privatisering

Tillitsbaserad styrning av den offentliga sektorn

Att styrningen av offentlig verksamhet inte låter så väldigt upphetsande i mångas öron är förståeligt, men den berör i hög grad många av de människor som arbetar i den offentliga sektorn som t.ex. lärare, vårdbiträden, undersköterskor och handläggare. Många som arbetar i den offentliga sektorn vittnar om att deras arbetssituation successivt blivit allt sämre. Kontrollen och detaljstyrningen har ökat, medan tilliten till medarbetarnas yrkesprofessionalitet och kompetens minskat, något som naturligtvis också försämrat arbetsglädjen.

Under 1990-talet introducerades en effektiviseringideologi i styrningen av den offentliga sektorn som ofta går under namnet New Public Management (NPM) Detta tankegods har kommit att i allt högre utsträckning tillåtits dominera den offentliga sektorn under de senaste 30 åren. En styrningsform som med tiden också dragit på sig allt större kritik.

När jag läste om Tillitsdelegationen och tillitsbaserad styrning av den offentliga sektorn för första gången blev jag glad. Att regeringen nu tagit kritiken mot NPM på allvar och att man konkret började agera utifrån den forskning som finns kring socialt kapital och tillit.

Den person som är forskningsledare för tillitsdelegationen heter Louise Bringselius. Jag såg en väldigt bra artikel i Dagens Samhälle där hon på ett mycket pedagogiskt sätt förklarar vad tillitsbaserad styrning i grunden består i och att det snarare handlar om att nå en bra balans än att gå från en ytterlighet till en annan. Hon har också en bloggsida där man kan läsa mer om hennes arbete och tankar kring styrningen av den offentliga sektorn. Jag förstår verkligen varför Ardalan Shekarabi valde just henne som forskningsledare för tillitsdelegationen.

Kraven på kvalitet, effektivitet, styrbarhet och rättssäkerhet i den offentliga sektorn har ökat under senare år och många nya, svårlösta problem har dykt upp. För att möta dessa krav har standardsvaret varit utökade regelverk, mer kontroll och mer dokumentation. En konsekvens av utvecklingen är att förvaltningen har fått en allt tyngre överbyggnad av chefer, strateger och administratörer, samtidigt som den har utarmats i frontlinjen.

Man har rekryterat allt fler strateger, verksamhetsutvecklare, kommunikatörer osv. till centrala lednings- och stödfunktioner. Toppen har expanderat, medan basen har utarmats…I frontlinjen får samtidigt medarbetarna allt fler administrativa uppgifter från denna överbyggnad – uppgifter som tar tid från deras kärnuppdrag. Som ett resultat av utvecklingen – ibland kallad New Public Management – har många verksamheter i dag höga administrativa kostnader, dålig arbetsmiljö och problem att möta brukare med komplexa behov.

Med tillitsbaserad styrning menas att beslutsutrymme flyttas från verksamhetens topp till dess frontlinje, det vill säga till mötet mellan medarbetaren och brukaren. Kopplat till detta finns en strävan efter att flytta resurser i samma riktning, att stimulera samverkan och helhetssyn och att minska administration och detaljstyrning… Tanken är att de medarbetare som möter medborgare i sin professionella vardag därmed ska få större utrymme att utforma lösningar anpassade till medborgarens behov. Den tillitsbaserade styrningen innebär inte att vi ska kastas från cynism till naivitet i vår syn på medarbetare. Den innebär inte heller att en lösning fungerar för alla. Strävan är i stället att skapa en balans där medarbetarinflytandet och brukarinflytandet är ändamålsenligt för det specifika sammanhanget.

Den tillitsbaserade styrningen omfattar många relationer, till exempel relationen mellan politik och utförare, mellan verksamheter, mellan beslutsnivåer, mellan utförare och kontrollinstanser samt mellan medarbetare och brukare. Tillitsreformen innebär således ett ganska omfattande kulturskifte i förvaltningen. Pedagogiskt innebär den också en viss utmaning, eftersom det är en modell som förespråkar balans i flera hänseenden, snarare än att ta sikte på en ny ytterlighet.

Länk till artikel i Dagens Samhälle

Kund, brukare eller medlem?

Kunden har alltid rätt brukar det heta, men har du samma rätt om du är medlem? Något jag funderat över är hur förvirrat och ologiskt begreppen kund, medlem och medborgare numera används.

Företagen vill idag helst göra oss kunder till medlemmar. Det är förståeligt. Jag har som kund inga skyldigheter gentemot ett företag mer än att betala för varan. Men som medlem får jag en annan relation till företaget. Jag blir en del av en föreställd gemenskap och kanske får jag positiva känslor för företaget. Om jag visar mig köplojal mot företaget kan jag också få en del erbjudanden och rabatter, men i det beroendeförhållande som byggs upp försvagas i någon mening också mina rättigheter som kund. Genom att få rabatter och uppmärksamhet från företaget kan jag t.o.m. känna lite skuld om jag på något sätt ”sviker”, t.ex. genom att klaga eller handla hos en konkurrent.

Genom medlemskapet ger vi också företaget information om oss själva som kan användas för att rikta reklam till oss och på aggregerad nivå också användas för att få kunskap om konsumtionsmönster inom olika kundkategorier. Ja, just, det – kundkategorier! Ur företagens perspektiv är vi ju inte medlemmar, utan mycket entydigt kunder.

I relationen till ideella föreningar så börjar vi istället alltmer se oss som kunder istället för medlemmar. Kanske en konsekvens av att företagen börjat definiera oss som medlemmar? Många förstår inte att ett medlemskap innebär skyldigheter, inte bara rättigheter. Till exempel rätten att delta i föreningens verksamhet och att utöva medlemsinflytande genom att rösta på föreningens årsmöte, men också skyldighet att betala medlemsavgifter och att följa föreningens stadgar och bestämmelser. En mycket stor majoritet av alla människor som jobbar för en förening gör det också helt ideellt.

Men många som betalat en medlemsavgift tror att de har köpt en tjänst. De ställer då samma höga krav på effektivitet och service på de ideellt arbetande medlemmarna som på ett företag samt kräver att ”tjänsten” anpassas till deras omedelbara behov eller vilja, t.ex. att sonen Albin alltid ska spela som forward i knattelaget. Inte underligt att det ideella engagemanget hos många som konfronteras av kravställande egocentriska människor efterhand då tynar bort.

Sist men inte minst har vi den offentliga sektorns välfärdsfunktioner. Där blir vi som brukare eller medborgare numera kallade kunder av privata vårdföretag och skolor. Men det är ett missförstånd att det t.ex. är elever eller vårdbehövande äldre som här är kunder, det är istället kommunen som är kund eftersom det är de som köper tjänsten av företagen. Brukaren ges visserligen möjlighet att välja, men det är kommunen (eller andra offentliga institutioner) som är kunden.

En ytterligare infallsvinkel kring frågan kring privat eller offentlig utförare är lämpligheten i att privatisera myndighetsutövning, som t.ex. betygssättning eller bilprovning.  Centralt för myndighetsutövning är att den ska vara rättssäker. Det får inte finnas incitament hos den som ska sköta utövningen att inte följa en byråkratisk ordning med generella regler och stark objektivitet.

Man är en kund till företag, inte en medlem. Man är en brukare eller medborgare i förhållandet till det offentliga, inte en kund. Och man är en medlem i ideella föreningar vilket inbegriper både rättigheter och skyldigheter – inte en kund som köpt sig fri från skyldigheterna genom att betala en medlemsavgift. Så enkelt är det, men så i hopblandat i dagens samhälle.

Varför skriver jag då om detta i min blogg? Jo, jag tror att den här sammanblandningen kan skada tilliten i samhället. Jag återkommer till det i ett senare inlägg.