Etikettarkiv: Rasism

David Byrne

Idoler är kanske fel ord, men jag har ett antal musiker som jag håller väldigt högt. Det som de har gemensamt är att de är originella, de imiterar inte utan skapar sitt eget universum. Det är David Bowie, Frank Black (The Pixies), Robert Smith (The Cure), Olle Ljungström och inte minst David Byrne som började i bandet Talking Heads. [1]

Jag satt en kväll och tittade på liveframträdanden med Talking Heads och David Byrne på Youtube. Precis som med Bowie kan jag avundsjukt konstatera att han bara blir snyggare med åren. Men förutom det så var det två saker som slog mig. Det ena är att Byrne alltid lyckas kombinera kreativitet och en hög grad av konstnärlighet med både sväng och starka melodier – vilket inte är så lätt att kombinera. Det andra som slår mig är att han alltid har brutit mot normer och schabloner om hur musik ska spelas och om hur musiker ska se ut eller agera på scenen. Musiken är ofta en smältdegel av rock, pop, funk latino och afrikansk musik och banden han omgett sig med under åren är alla en mosaik av olika etniciteter, mest män men också påfallande många kvinnor i bärande musikroller, musiker med olika musikaliska bakgrunder och så David Byrne själv som enligt uppgift ska ha Asperger’s syndrom.

Min sajt är ingen musikblogg, men jag tänkte här göra ett undantag och visa några klipp för att framhäva min poäng. Det första inslaget är från en livespelning i Rom, Italien 1980. Talking heads hade precis släppt ”Remain in light” och åkte på turné med ett utvidgat band av 9 personer. Något som behövdes för att kunna återge den ljudkakafoni som fanns på skivan. ”Remain in light” är den skivan som fick mig att börja lyssna på rytmisk musik. Förutom den rytmiska reggaen var jag helt inne på rock, punk och new wave vid den tidpunkten, men Talking heads och just den skivan fick mig att vidga mina musikaliska vyer. Bandet består här av fem vita musiker, de fyra originalmedlemmar i Talking heads samt den experimentella gitarristen Adrian Belew från King Crimson, tre svarta oerhört skickliga musiker, två kvinnor varav Tina Weymouth på bas samt David Byrne själv. Hur många multikulturella band fanns det 1980? De var långt före sin tid. De enda jag spontant kan komma på är Paul Simon och Ry Cooder som tidigt använde sig av musiker från alla världens hörn.

Det andra klippet är från filmen ”Stop making sense” som anses vara en av de bästa musikfilmer som spelats in. Jag såg faktiskt denna på bio 1983 i Örebro. Trots att allting utspelade sig på en filmduk så är det en av mitt livs bästa konsertupplevelser. Jag har valt ”Burning down the house” som var den stora hiten för Talking Heads just då, men varenda låt är bra eller åtminstone sevärd i filmformatet. Här är Talking Heads förstärka av tre svarta musiker samt två svarta körsångerskor. Det blir en ypperlig mix av Talking Heads ursprungligen ”kritvita” konstnärspop och svart funk.

Sista klippet är från 2015 då David Byrne gav sig ut på turné tillsammans med den lika experimentuella och skickliga St Vincent samt med ett brassband som kunde röra sig fritt på scenen. Här i en av Talking Heads allra största kommersiella succéer. i en brassversion. Jag har aldrig sett någon göra något liknande på scen.

Åter till själva poängen med inlägget, dvs. kopplingen till socialt kapital. Jag menar att allt som överbrygger olika grupperingar, när man utforskar och använder sig av varandras kulturella uttryck och skapar något nytt som kan uppskattas av alla, så är det något som skapar tillit och socialt kapital. Jag kan förstå att minoriteter och folkslag kan reagera på när vita använder symboler från andras kulturer på ett kitschigt eller alltför kommersiellt sätt. Men att generellt slå ned på vita som i sin konst, musik eller uttryck lånar av andra tycker jag snarare skapar rasism än motverkar den. Ju mer vi lånar från varandra, desto bättre är det – åtminstone om det görs med respekt. Det vore ju vansinne att kalla Paul Simon, Peter Gabriel, Ry Cooder och David Byrne för rasister även om de i någon mening exploaterat andra kulturers musik. Jag tror helt enkelt att kulturell appropriering, om den görs på rätt sätt, är en viktig nyckel för att minska diskriminering och rasism. Och varför kan inte minoriteter appropriera ”vit musik”, eller återappropriera kanske man ska säga när det kommer till just rock. Det är gränsgångarna, de som rör sig över olika kulturer och grupperingar, som skapar tillit i samhället – inte de som vill isolera respektive kulturer från varandras.

På tal om återappropriering så kommer till slut ett klipp med TV on the Radio, ett amerikanskt band som består av tre svarta och en vit musiker som spelar rock bättre än de flesta andra.

[1] Nej, jag har inte glömt bort tjejerna. Jag älskar Chrissie Hynde, Patti Smith, First Aid Kit m.fl., men de skapar inte sitt eget universum. Björk och PJ Harvey gör det – och jag tycker de är hur coola som helst, men de är bättre på sound än melodier.

Julia Ceasar

Det mest tillitsraserande en människa kan drabbas av är att bli utesluten från sin egen grupp (de man umgås och identifierar sig med) och att bli orättvist behandlad av människor som i någon form har makt över en. Det kan t.ex. vara polis, domstol, byråkrater, socialsekreterare, läkare, lärare, bankpersonal eller försäkringshandläggare.

För någon månad sedan avslöjade Expressen och Svenska Dagbladet namnet på den nätbloggare och författare som gått under pseudonymen ”Julia Ceasar”. En person som är starkt invandrarfientlig och som genom sin goda skrivförmåga fått ett stort genomslag i den växande nätrörelsen mot invandring. Hennes bok ”Världsmästarna” har blivit en bibel för många Sverigedemokrater och hon är otvivelaktigt en person som blivit väldigt inflytelserik i dessa kretsar.

Jag använder sällan ordet rasist. De flesta är inte främlingsfientliga på grund av att de hatar människor med annan  hudfärg, utan det handlar mer om rädsla för andra kulturer och oro för att en hög invandring medför negativa konsekvenser för Sverige. Men efter att ha läst några av hennes texter, så tvekar jag inte att ta ordet rasist i min mun. Och hon är minst lika hatisk till politiker, ”gammalmedia” och ”kultureliten”.

Jag läste också med intresse de artiklar som då skrevs om avslöjandet. Jag tycker för övrigt att det var helt rätt att avslöja hennes riktiga namn. En person som skapat sig ett så stort inflytande över andra människor kan inte räkna med att få fortsätta att vara anonym. Ett demokratiskt samhälle kräver att makt utövas transparant.

Men vad är det som får en människa att bli så hatisk och konspiratoriskt lagd? Jo, när jag läst artiklarna i Expressen och Svenska Dagbladet slår det mig att hon råkat ut för de två saker som jag nämner i början av artikeln som de mest tillitsraserande som en människa kan råka ut för.

I slutet av 1980-talet fick ”Julia Ceasar” sjukdomen ”oral galvanism”, namnet för de besvär som de drabbade ansåg kom från tandfyllningsmaterialet amalgam. År 1989 publicerade hon en debattartikel i Dagens Nyheter där hon hävdade att 10-20 procent av den vuxna befolkningen var förgiftad och att de som drabbats avfärdades och hånades. Hon menade att det pågår en förgiftningskatastrof som skulle komma att gå till historien som det största någonsin. Hon bedrev också en kamp mot sin kommun i fyra år för att få sin bostad elsanerad. År 1993 förtidspensionerades ”Julia Ceasar”, då endast 49 år gammal.

Jag vet inte vad som är sant vad gäller ”oral galvanism” eller elallergi. Rätta mig om jag har fel, men vad jag förstår så har forskare inte kunnat hittat några samband mellan symptom och elektriska fält eller amalgam. Men många av dem som led alternativt trodde sig lida av dessa sjukdomar fick brottas med en oförstående läkarkår. Många kände sig kränkta, illa bemötta och orättvist behandlade. Ofta slutade många års kamp för att bli trodd med en förtidspension och ett liv i bitterhet mot myndigheter och läkare.

Med tanke på de åsikter hon har och den konspiratoriska läggningen så är det ingen vild gissning att hon också kan ha blivit utstött och kanske t.o.m. mobbad av sina kollegor på DN. Det är svårt att gå emot sin egen grupp, att märka att de åsikter man själv har inte överensstämmer med vad som är ”comme il faut” i den egna gruppen. Känner man sig utfrusen kan detta mycket väl leda till ett hat mot de tidigare kollegorna och de värdringar de står för.

”Julia Ceasar” har sannolikt upplevt de två mest tillitraserande faktorerna som kan hända en människa. Det har gjort henne hatiskt, inte bara mot sina tidigare kollegor, utan också mot deras värderingar och mot myndigheter som hon sannolikt upplever har förstört hennes liv. När man inte har någon tillit till myndigheter, journalister och de som har makt, så är det lätt att tro att det finns konspirationer – att människor har en hemlig agenda. 

Jag länkar inte till artiklarna för mitt syfte är inte att ”hänga ut henne”, utan jag vill öka förståelsen för hur människor kan bli hatiska och att denna förståelse också kan leda till att vi kan bli bättre på att se och bemöta de människor som ligger i riskzonen.

Tillit föder tillit, hat föder hat

Motsatsen mot rasism är inte antirasism, utan en värld som inte är uppdelad i ”vi-och-dom”

Golnaz Hashemzadeh, författare och kolumnist i DN

Håller helt med Golnaz i nedanstående artikeln. Jag är självklart helt emot rasism, men i den antirasistiska rörelsen finns det en retorik som snarare ökar motsättningarna mellan människor än överbryggar dem.

 Länk till artikel i DN