Taggarkiv: Robert Putnam

Ny bok från Putnam

Den forskare som betytt mest för att popularisera området socialt kapital är den amerikanske forskaren Robert Putnam. Efter hans två böcker ”Making democracy work” och ”Bowling alone” har han hög status i forskarvärlden. Nyligen kom han ut med en ny bok som fått stor uppmärksamhet. Den handlar om hur det sociala kapitalet utvecklats i USA med utgångspunkt från barnen.

Boken heter just ”Our kids” och nedan följer tre recensioner/artiklar om boken i Göteborgsposten, Svenska Dagbladet och Dagens Samhälle.

Recension i GP
Artikel i SvD
Krönika från Dagens Samhälle

Den amerikanska drömmen tycks vara nåbar för allt färre. På 1950-talet var det självklart att barnen skulle få en ekonomisk standard som översteg föräldrarnas. Idag är det inte alls lika vanligt att barnen når den standard som deras föräldrar haft.

Men vad beror det på att så många amerikaner under så lång tid fått det allt sämre, och konsekvent misslyckas med att klättra på den socioekonomiska stegen?

I Putnams 50-tal var skillnaderna mellan fattiga och rika barn i skolan liten – så pass, skriver han, att många inte visste, eller inte brydde sig, om en klasskompis hade rika eller fattiga föräldrar. Idag lever alltfler familjer i bostadsområden som är ekonomiskt separerade och skolorna har blivit alltmer segregerade. Utvecklingen har inte gått lika långt i Sverige som i USA, men även vi brottas med en ökad inkomstojämlikhet, segregerat boende och större skillnader i skolresultat mellan elever som går i olika skolor. Det är som Mats Edman skriver i sin krönika en risk i att den utveckling man nu ser i USA kan läsas som såväl facit som prognos även för Sverige.

Även om jag inte läst boken själv än, så vill jag ändå rekommendera den till såväl politiker som journalister och andra makthavare. Det är en bok om en möjlig framtid även i Sverige, en framtid som få vill ha.

Jag hör av mig när jag känner mig redo

Artikel i Dagens Nyheter om det minskade antalet föreningsmedlemmar. Det är en lång artikel med flera spår kring vad det minskade intresset för föreningsliv beror på. En del menar att det är förödande för det sociala kapitalet att föreningslivet minskar, medan andra hävdar att vi hittar nya vägar för att engagera oss.

De vanliga förklaringsfaktorerna tas upp i artikeln, som t.ex. den ökande stressen i samhället, svårigheterna att få livspusslet att gå ihop och det ökade utbudet av nöjen och fritidsaktiviteter. Men man resonerar även om den något minskade tilliten bland unga kan ha betydelse och om föreningslivets professionalisering och den ökade administrativa bördan gör att eldsjälar till slut tröttnar.

Länk till artikel DN

För drygt 10 år sedan var jag med och genomförde en undersökning på SKL om medborgarinflytandet i 27 kommuner. Vi använde nedanstående citat som rubrik på rapporten:

”Jag hör av mig när jag känner mig redo”

Det vi fann i undersökningen var att det fanns ett mycket starkt latent engagemang, men just nu hann man inte. I respondenternas kommentarer i enkäten känner jag igen resonemanget från artikeln: Stress, problem att få livspusslet att gå ihop och ett ökat utbud av andra aktiviteter som gör att man inte hinner engagera sig i föreningar eller hjälporganisationer. Detta innebär dock inte att man är oengagerad, men man är inte beredd att ge av sin tid på samma sätt som tidigare. Det krävs då något extra.

Jag har följt kriget i Syrien och den flyktingkris som uppstått. De fruktansvärda bilder som spreds via sociala medier och på nyheterna i veckan som gått har onekligen satt igång något hos många människor. För mig är det självklart att vi måste öppna våra gränser för människor som flyr. Men däremot är jag inte säker på om denna invandring kommer att gynna Sverige. Om integrationen inte fungerar, om landet fylls av enklaver med utanförskap och fattigdom samtidigt som en alltmer röststark främlingsfientlig grupp påverkar den politiska agendan då riskerar det sociala kapitalet att raseras.

Om invandring är bra för ett land beror på oss själva. Sett över en längre period har invandringen varit till godo för Sverige – demografiskt, ekonomiskt och kulturellt. Men detta är inte självklart i framtiden. Integrationen av flyktingar som kommer från länder som kulturellt skiljer sig från Sverige är svårare än den arbetskraftsinvandring som Sverige tidigare haft. Det kräver att vi gör något mer än trycker på like-knappen och delar artiklar i sociala medier som förlöjligar Sverigedemokrater. Därför är det oerhört glädjande att människor nu verkar vilja engagera sig på allvar och alltmer inta en aktiv roll för att på olika sätt stödja och hjälpa de människor som kommer till Sverige.  Folk hör av sig till hjälporganisationer, man tar privata initiativ, det bildas facebookgrupper som organiserar stöd, de kreativa idéerna hur vi kan stödja flyktingar och främja integrationen flödar i sociala medier (idén om att villaägare bygger Attefallshus för flyktingar tycker jag är fantastisk). Dessutom skänker människor pengar på ett sätt som inte setts sedan Tsunamins dagar.

Det får mig att tänka på citatet från rapporten – ”Jag hör av mig när jag känner mig redo”. Det där latenta engagemanget som träder i kraft när det verkligen behövs.

Vi är många som är redo nu!

 

 

 

 

 

 

Mångfald och socialt kapital

Sverigedemokraterna använder ibland det sociala kapitalet som argument för sin kritik mot invandring, eftersom tilliten ofta försämras i  områden med etnisk mångfald. Den här artikeln tycker jag reder ut begreppen på ett bra sätt, bl.a. så kommenterar den mest kända forskaren inom området, Robert Putnam, för- och nackdelar med invandring och etnisk mångfald.

”Huvudpoängen i våra forskningsresultat är att mångfald ger betydande fördelar. Vi säger visserligen att invandring och etnisk mångfald skapar svårigheter på kort sikt. Det är svårt att leva med etnisk mångfald. Och jag tror att vi progressiva som gillar invandring gör samhället en otjänst om vi försöker påstå att den är problemfri. Men vår forskning visar att en framgångsrik invandringsnation kan hantera motsättningarna och dra fördelar av dem.”

Länk till artikel

Putnam nämner vidare fyra områden – vid sidan av kulturliv och matvanor – där invandring och mångfald ger positiva bidrag:

  • Högre kreativitet –  första generationens invandrare har fått 3-4 gånger fler Nobelpris och Oscars än USA-födda.
  • Snabbare ekonomisk tillväxt och högre BNP.
  • En föryngring av arbetskraften i länder med åldrande befolkning (anm: något som är en stark bidragande orsak till att tillväxten ökar).
  • En resursöverföring till de fattiga hemländerna som är större än dagens u-hjälp, skuldnedskrivningar och frihandelsavtal.

Samtidigt poängterar han att invandring och etnisk mångfald kan skapa svårigheter på kort sikt. Jag har själv svårt för den retorik som speciellt vänstern i Sverige för, där man ofta är föraktfull och nästan demoniserar människor som är oroliga över en stor invandring och snabba förändringar i samhället. Det är faktiskt inget konstigt att önska sig ett homogent samhälle där man lätt kan identifiera sig med andra människor. Det är samma instinkt som när hipsters bosätter sig på Södermalm eller HBTQ-personer i Bagarmossen – man vill umgås med människor som har ungefär samma värderingar och intressen som man själv har. Men vi som tror på ett öppet, tolerant och pluralistiskt samhälle måste bli bättre på att peka på de fördelar som nämns i denna artikel – och även kunna prata om och hitta lösningar till de negativa effekter som faktiskt kan uppstå på kort sikt.

Så vaknade intresset

Första gången jag hörde talas om socialt kapital var i samband med Framtidsprojektet – en storsatsning från Sveriges Kommuner och Landsting i början av 2000-talet där förbundet bjöd in 100 politiker och tjänstemän för att vid sex tillfällen à två dagar diskutera utmaningar för kommunerna i framtiden. Egentligen hörde jag inte talas om socialt kapital förrän efter framtidsstudien var klar, men under arbetet växte ett annat begrepp fram. Medskaparanda – skulle Sverige år 2015 vara präglat av medskaparanda eller av medföljaranda? Orden kom till när vi försökte hitta ett samlande begrepp för faktorer som vi tyckte var viktiga för att skapa ett gott samhälle som t.ex. delaktighet, samhällsansvar, eget ansvar, samverkan, dialog och tillit.

Orden medskapare och medskaparanda fick ett stort genomslag bland politiker och tjänstemän under denna tid. Många gillade begreppet och använde det flitigt, men det ansågs också som flummigt – något som var lätt att säga, men desto svårare att jobba för och förverkliga i politiken.

Men vi hade kanske kommit på något som man inom forskningen redan satt namn på?  Det var först när vi var färdiga med Framtidsprojektet som jag uppmärksammade Robert Putnams bok ”Den ensamme bowlaren”. Denna kioskvältare inom området socialt kapital hade kommit ut i Sverige år 2000 och vårt arbete avslutades först år 2002. Redan efter några kapitel slog det mig att det vi lite famlande hade försökt beskriva med begreppet medskaparanda egentligen var det sociala kapitalet. Medskaparandan beskrev ett samhälle där människor hade en generell tillit till varandra – det som man inom forskningen brukar kalla ett överbryggande socialt kapital. Medan medföljarandan definierade ett samhälle med ett lågt eller inbundet socialt kapital, dvs. där man främst litar till sin närmaste omgivning, har låg tillit till främlingar och misstror makthavare som t.ex. politiker. Så här definierade vi begreppen i Framtidsprojektet slutrapport ”Hur långt är ett snöre?”:

”En medskapare ser sig själv i ett större sammanhang och tycker det är viktigt att rösta, delta i föreningsliv och engagera sig i samhällsfrågor, medan en medföljare sällan engagerar i frågor som inte rör den egna sociala sfären och närmiljön. Medskaparen förmår bryta negativa mönster genom egen drivkraft eller i samverkan med andra medan medföljaren anpassar sig till befintliga system och rådande kulturer. Såväl medskaparen som medföljaren kan måna om familj och vänner. Medföljaren tänker dock ofta i termer av ”vi och dom”, medan medskaparen inte ser något motsatsförhållande.”

På den vägen är det! Intresset för det sociala kapitalet har hållit i sig och nu tänker jag börja blogga om detta viktiga ämne!