Etikettarkiv: Samarbete

Hopajola

Jag är uppväxt i Västernärke, i byn Lanna som ligger i Lekebergs kommun. Här talades det en ganska grov närkedialekt när jag var barn. Även om min dialekt med åren blivit mindre tydlig, så brukar inte folk ha några som helst svårigheter att gissa rätt på min härstamning.
Nu tror jag inte närkingska rent ordmässigt skiljer sig åt så mycket från rikssvenskan, åtminstone inte nutid. Det handlar mer om betoningar, det något nasala i-ljudet samt att det låter gnälligt.

Men det var några ord som jag fick sluta att använda när jag flyttade till Stockholm. Bland annat ordet ”jullrig” som betyder instabil eller ranglig och ”Vertja” som egentligen är en förvanskning av ”Vet jag” – det är alltså en fråga som man ställer till sig själv likt ”Jag undrar”. ”Vertja om jag skulle ta en fika nu?”. Folk förstod inte vad jag sa – och då får man givetvis anpassa sig.

Men nu har jag hittat ett ord på närkedialekt som jag vill slå ett slag för, dels för att ordet låter så jäkla bra, dels för att det står för något centralt i uppbyggnaden av tillit – nämligen skötsel av allmänningar. Namnet Hopajola betyder allmänning på gammal närkedialekt, eller ”jorden som vi äger och brukar gemensamt”. Hopa står för allihopa och jola för jorden. Jag fick upp ögonen för detta eminenta ord genom en naturvårdsorganisation i Örebro län som heter just Hopajola.

För att sköta en allmänning krävs två saker – samarbete och tillit

En allmänning är alltså något som ägs och sköts gemensamt – det kan vara skog, betesmark, vatten eller infrastruktur som mindre vägar eller bryggor, men även en gemensam tvättstuga – t.o.m. välfärdsstaten kan i någon mening också definieras som en allmänning. Vi betalar skatt till staten därför att vi tror att andra också gör det och vi litar på att staten i allmänhet investerar klokt för framtiden eller ger tillbaka dessa pengar till befolkningen på det sätt som bestämts genom lagar och politiska beslut. Det fungerar så länge alla sköter sig och också tror att de flesta andra sköter sig.

För att kunna sköta en allmänning krävs två saker – tillit och samarbete. Skötsel av allmänningar är därför något väldigt centralt i forskningen om socialt kapital. Hur kan man få en stor grupp att ta ett kollektiv ansvar, när varje enskild person på kort sikt kan dra nytta av att agera individualistiskt och egoistiskt.

Jag vill verkligen inte återintroducera gamla närkedialektala ord in i det svenska språket, men just det här ordet tycker jag klingar så väl och har så fin innebörd. Vad tycker ni? Visst behöver vi lite mer hopajola i Sverige!

Vad har gett fördelar – samarbete eller att hålla sig väl med överheten?

En av de viktigaste orsakerna till att det sociala kapitalet växt sig starkt i ett land (eller för en plats) är att människor tidigt i historien kunnat skapa bättre förutsättningar för sig själva och andra genom att samarbeta och hjälpa varandra. Dessa länder eller regioner har haft lättare att utvecklas till demokratier med väl fungerande civilsamhällen och institutioner. I länder som är eller har varit beroende av en överhet har i stället fördelar ofta erövrats genom att stå på god fot med överheten, inte genom horisontella samarbeten av civilt slag. Horisontella samarbeten har i stället riskerat att bestraffas, eftersom de kunnat utgöra ett hot mot makten. Man brukar kalla detta beroendeförhållande till en överhet för klientilism.

Stora skillnader i tillit mellan södra och norra Italien

Ett bra exempel på detta är förhållandena i Italien och de stora skillnader i socialt kapital som föreligger mellan de norra och södra delarna av landet. I början av 1970-talet genomfördes en decentraliseringsreform i Italien. Från att staten hade haft ansvaret för en rad verksamheter som näringspolitik, skola, vård och omsorg gav reformen en hög grad av regionalt självstyre över dessa områden. År 1993 skrev Robert Putnam den numera klassiska boken ”Den fungerade demokratin” där han under en 20-årsperiod följde utvecklingen i Italien och kunde konstatera att det fanns väldigt stora skillnader mellan hur regioner i norra respektive södra Italien lyckats hantera det ansvar som givets dem. I norra Italien fungerade den demokratiska processen mycket bättre än i de södra regionerna och man kunde på ett bra sätt hantera ansvaret för verksamheterna. Dessutom var och är fortfarande den ekonomiska tillväxten mycket högre i norr. Putnam visade att skillnaderna till mycket stor del berodde på att det sociala kapitalet var bättre utvecklat i norra Italien. Orsaken till olikheterna kan härledas från regionernas historia. I södra Italien har utländska krafter dominerat i åtskilliga generationer. De utländska feodalherrarna sågs som inkräktare och lyckades aldrig upprätthålla någon lag eller ordning, vilket skapade misstro såväl mot makten som människor emellan. Storgodsägare har också haft en dominerande ställning och fattiga bönder har tävlat med varandra om deras gunst. Det skapades inga horisontella band mellan bönderna, tvärtom odlades vertikala band med överheten. Senare kom maffian och den organiserade brottsligheten att fungera på så sätt att favörer endast kunde erhållas längs vertikala relationer. Rättsstaten klarade i det läget inte att skydda utsatta medborgare. I norra Italien växte däremot en för medeltiden hög grad av självstyre fram i städerna. Det folkliga deltagandet i offentliga angelägenheter var stort. Hantverkare och köpmän bildade skrån. Med tiden grundades också en rad föreningar med kyrkan som bas samt starka kooperativ med rötter i arbetarrörelsen. Tidigt byggdes starka horisontella band mellan invånarna.

Klientilismen i Brasilien

Ett annat bra exempel är Brasilien där klientilismen har sina rötter i de patriarkala band som fanns mellan slaver och slavägare. Det gällde att hålla sig väl med ägaren, då kunde man få vissa mindre förmåner. Även efter att slavhandeln förbjudits så levde denna relation kvar på landsbygden. De tidigare slavägarna var stora jordägare och hade ofta den politiska makten i området. Det gällde att hålla sig väl med honom, att ha någon som kunde försvara en om man fick problem eller blev sjuk. Samma system har sen förts vidare till städerna där politiker ”hjälper” vissa områden med mindre investeringar. Ofta köps lokala intressegrupper upp, genom att man köper upp ledarskapet, så försvåras all verklig organisation i de fattiga områdena. Det kan i en del fall röra sig om rent röstköp, du röstar på mig om du får en ny skjorta. Men i bakgrunden finns alltid tanken på att man behöver ha stöd av en mäktig man1.

Tittar man på World Values Survey så tillhör Brasilien de länder (som inte är krigshärjade) som har lägst tillitsnivåer i världen – endast sex procent av befolkningen anser att man i allmänhet kan lita människor2. För att Brasilien ska kunna utvecklas socialt och även ekonomiskt måste detta system av klientilism upphöra.

Där slotten ligger är tilliten lägre

Närvaron eller frånvaron av en överhet i historien och den tillit som då byggts upp eller raserats påverkar människor ännu idag. Man kan t.ex. se att de regioner i Europa där många slott och herresäten är lokaliserade ofta har ett lägre socialt kapital än de områden där människor i högre utsträckning kunnat bygga sig ett bättre liv genom horisontella samarbeten sinsemellan och inte genom att fjäska för den lokala överheten. I Sverige är t.ex. den generella tilliten som lägst i slottstäta Skåne och Mälardalsregionen samt i bruksorterna i Bergslagen där befolkningen haft ett beroendeförhållande till en dominerande arbetsgivare.

Jag vill dock poängtera att händelser och strukturer i modern tid också spelar stor roll för tilliten. Jag gör här en historiskt odyssé över tillitens tillväxt och mekanismer, men jag vill inte att man ska tolka det som om det sociala kapitalet på något sätt är ödesbestämt utifrån ett lands historia. Jag kommer så småningom till de faktorer som påverkar tilliten i nutid.

1 Källan är Lennart Kjörling som är journalist och författare som bott många år i Brasilien. Jag hittar dock inte den aktuella artikeln som jag hämtat texten ifrån.

2 Ett annat intressant resultat från World Values Survey är att länder i Latinamerika som t.ex. Brasilien, Chile och Uruguay samt länder i Södra Europa som t.ex. Spanien, Italien och Frankrike överpresterar vad gäller den sociala utvecklingen utifrån befolkningens tillitsnivåer. En viktig förklaring till detta är att befolkningen i Latinamerika och södra Europa är avsevärt mer toleranta gentemot andra människor oavsett deras etnicitet, religion eller sexualitet än vad länder med låg tillit är i Östeuropa, Asien och Afrika. Den förhållandevis höga toleransen bidrar till en bättre social utveckling än vad som kan förväntas utifrån deras tillitsnivåer.

Monsieur Trudeaulutt och herr Trumpet

I två stora länder som gränsade till varandra fanns det en gång två dirigenter som ledde varsin stor orkester. Det var den yngre maestron monsieur Trudeaulutt och den äldre herr Trumpet.

Herr Trumpet hade tagit över orkestern med löften om att göra ”The music great again” och ”att ingen skulle behöva spela andra fiolen” i hans orkester. Herr Trumpet uppskattade musiker som kunde spela högt och han gillade långa solon. Alla musiker försökte därför överrösta varandra och ställa sig främst i orkestern. Blåsarna fick också snart en rad fördelar av herr Trumpet, vilket genast skapade missämja mellan stråksektionen och blåssektionen. Det är bra med konkurrens menade Herr Trumpet. Det tar fram det bästa i musikerna. Och den som är bäst ska naturligtvis höras mest.

De musiker som höll sig i bakgrunden, spelade enkelt, höll takten och såg till att det svängde fick aldrig någon uppmärksamhet av herr Trumpet. ”De som inte märks, räknas inte heller”, menade herr Trumpet.  Men musiken lät hemsk – en högljudd kakafoni av gällt solospel framför en allt mer rödbrusig herr Trumpet som frenetiskt viftade med armarna.

I dirigent Trudeaulutts orkester var musikerna däremot väldigt måna av att såväl lyssna in varandra som att följa monsieur Trudeaulutts musikaliska intentioner. Samspelet var fantastiskt och när det fanns musikaliskt utrymme så lämnades även plats för improvisationer och solospel. Med tiden kom nya och för den klassiska musiken ovanliga instrument med i orkestern. Det kom banjospelare, sitarspelare, asiatiska flöjter, dragspelare och t.o.m. en Kazoo. Jo, ni får plats också! En del av de äldre violinisterna tyckte att det hade gått för långt när orkestern tog in en säckpipa. Men monsieur Trudeaulutt stod på sig – ”Alla behövs i min orkester!”. Det lät inte som man varit van vid. Men det uppstod ny musik som tidigare aldrig hörts. Musikerna började själva uppskatta det nya och frågade varandra nyfiket om varandras instrument och hur man spelade på dem. Det lät allt bättre och nästan alla ville lyssna till dem!

Detta retade herr Trumpet mycket, men istället för att låta fler instrument vara med i orkestern så menade herr Trumpet att det istället fanns onödiga instrument i orkestern som inte tillförde något. Där låg problemet, menade herr Trumpet.  Bara man gjorde sig av med dessa skulle det låta bra. ”Det är viktigt att sätta upp gränser”, menade herr Trumpet. ”Hur skulle det se ut om det smög sig in en sitar eller bongotrummor i orkestern”, skrockade han belåtet för att i nästa mening tala uppskattande om balalajkor.

Han pratade ilsket och fördomsfullt om ”The Fagotts”, men de fick på nåder vara kvar eftersom det var traditionella instrument. Först åkte instrument som var i kraftig minoritet ut som xylofonen och harpsichorden, sedan de instrument som herr Trumpet menade var alltför feminina och kraftlösa som piccolaflöjten, harpan och triangeln. Herr Trumpet hävdade att han egentligen älskade dessa instrument och att röra vid dem.  ”Om man bara är tillräckligt känd kan man få spela på vilket instrument som helst, menade herr Trumpet. Men de passade inte in i orkestern. Vissa ljud passar helt enkelt ihop. Så är det, menade herr Trumpet.

Herr Trumpet hade utlovat den bästa musiken, de ljudligaste trumpeterna, de snabbaste violinisterna. Men till Herr Trumpets ilska så glesnade köerna utanför konserthallen allteftersom kakafonin tilltog. Herr Trumpet skyllde på instrumenttillverkarna, på akustiken, på att violinisterna var omöjliga att samarbeta med, på recensenterna och på publiken. ”Ingen är så orättvist behandlad i musikhistorien som jag”, twittrade han.

Herr Trumpet satt till slut själv i sin loge. Alla musiker hade till slut övergivit honom. Han blåste ilsket i sin Trumpet. Ingen hade tidigare hört honom spela, men han hade själv alltid hävdat sin virtuositet. Det kom bara väsande missljud och saliv ur trumpeten…

Skadas samarbetet av tävling?

I boken ”Spela roll” skrev jag 2005 om samarbetets centrala roll för att skapa lokal utveckling. Jag tog tillsammans med Arena för Tillväxt fram en modell för lokal utveckling där jag placerade människors förmåga att samarbeta och vår kapacitet att ständigt förändra oss och anpassa oss efter vår omgivning som centralt för denna utveckling.

Jag minns att modellen blev uppskattad. Den visade på något som många i kommunerna kände igen sig i och kunde relatera till och som också kunde vara en inspirationskälla. Vi visade med rapporten och modellen att en plats utveckling inte bara beror på dess strukturella förutsättningar. Allt handlar inte om infrastruktur, tillgång till kapital och storleken på arbetsmarknadsregionen, utan också om de förmågor och drivkrafter som människor som bor där har.

För en tid sidan läste jag en artikel i Dagens Nyheter signerad Eva-Lotta Hultén som också betonade vikten av samarbete. Hon har skrivit en bok som heter ”Klara, färdiga, gå! – en bok om konkurrism. I artikeln skriver hon om att konkurrens gör våra liv sämre och att vi skulle må så mycket bättre om vi samarbetade för att nå utveckling istället för att konkurrera med varandra.

”Konkurrensen gör något med vårt sätt att förhålla oss till oss själva och varandra, vare sig vi omfamnar den eller ej. I ett samhälle där individualistisk konkurrens är norm blir det viktigare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd. Vi blir varumärken och lär oss att skryta för att marknadsföra oss själva. Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör att vi reducerar medmänniskor till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi vill boosta vår självkänsla. Många av oss blir mer angelägna om att imponera än om att skapa nära och goda relationer… Vi alieneras från oss själva och varandra och förleds också att tro att världen är rättvis – alla har fått vad de förtjänar, i ädel kamp mot varandra. De som misslyckas skuldbeläggs. Konkurrismen urholkar våra liv och gör oss mer sårbara för känslor av värdelöshet och existentiell ensamhet.”

”Vi måste också göra oss av med föreställningen att vi människor är naturligt tävlingsinriktade. När vi möter någon som är duktigare än vi är inte den självklara reaktionen ”Henne vill jag klå” utan kan lika gärna vara ”Henne vill jag samarbeta med”. Det är ett val vi gör… Vi samarbetar för att det är naturligt för oss och för att vi är sociala varelser som mår bra av att arbeta tillsammans och hjälpa varandra. Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.”

Eva-Lotta Hulténs artikel i Dagens Nyheter

Jag tycker det Eva-Lotta skriver är mycket intressant och jag ska definitivt läsa hennes bok. Jag håller i mångt och mycket med, men jag har ett par invändningar. Men inte mot betydelsen av samarbete. Ett av de viktigaste syftena med socialt kapital är att vi genom denna resurs blir bättre på att just samarbeta. Tillit är fundamentet för att etablera samarbeten och toleransen gör att människor med olika erfarenheter eller från olika kulturer har lättare att samarbeta med varandra.

Jag inser att en syn på varandra som konkurrenter knappast underlättar samarbeten, men jag tror å andra sidan inte att människor är skapta för eller blir lyckliga av att leva i samhällen där konkurrens inte existerar. Evolutionärt och biologiskt finns det t.ex. en väldigt stark koppling mellan konkurrens och sexualitet. Så sannolikt går konkurrens inte helt att ta bort utan tvångsåtgärder som undertrycker våra instinkter. Ett sådant samhälle är sannolikt inte möjligt och kanske inte heller önskvärt – tvång för att uppnå högre syften brukar inte sluta bra. Jag förespråkar istället balans. Konkurrismen har genom nyliberal politik, ny teknik och sociala medier fått för stort inflyttande, det har skapar polarisering och skadat vår förmåga och våra möjligheter till samarbete. Dessutom är det, som Eva-Lotta skriver, många som tar skada och inte mår bra av jagandet av status eller de ständiga jämförelserna med dem som anses vara snyggare och mer lyckade.  Men jag tror å andra sidan inte heller att människor generellt skulle må bra i samhällen där konkurrensen är på undantag. Vi har i historien haft sådana samhällen – de kommunistiskt styrda. Och de mest olyckliga samhällen som funnits i modern tid är enligt lyckoforskningen de kommunistiska[1].

Magnus Bergendahl visar i sin doktorsavhandling[2] att individuell konkurrens visserligen ofta begränsar kreativiteten, men när företag och organisationer kan kombinera tävlingsmoment med samarbete så genererar medarbetarna de bästa idéerna. Människor mår sannolikt som bäst och presterar också som bäst när man kan balansera konkurrens och samarbete på ett bra sätt.

Eva-Lotta skriver också om tävlingsidrotten och att den göder konkurrismen. Men där håller jag inte riktigt med – framförallt inte vad gäller lagidrott där just förmågan att kunna samverka och förstå varandras egenheter och roller är centralt för att nå framgång. Det finns en glädje i att prestera något bra ihop med andra. Journalisten Erik Niva formulerar detta bra i sin senaste bok ”Känner ni vibbarna?” som handlar om fotboll som integrationsverktyg.

Vad är det som får det ena laget att växa sig starkare och det andra att falla isär? Resursfrågan är allt mer avgörande, men det finns i övrigt få hemligheter kvar i dagens elitfotboll. Alla känner varandras spelmodeller, alla har tillgång till ungefär samma scoutingnät och de flesta har kommit långt vad gäller individuell träning och kost. Återstår gör gruppkemin. Och det viktigaste – hur får man ihop olika typer av talanger och personligheter: Djupt religiösa afrikaner, reserverade finländare och storskrävlare från Storbritannien?

Alla som håller på med lagidrott vet att detta är en utmaning. Att få människor med olika personligheter, bakgrund och identiteter, ibland från världens alla hörn, att få ut sitt bästa som individer samtidigt som de genom samarbetet blir bättre som en kollektiv enhet. Det är något som egentligen alla kan studera och lära sig av. Det är ingen slump att den kunskap som idrottsledare, som t.ex. Lars Lagerbäck, har om gruppkemi är attraktivt för såväl företag som organisationer. Spelarna måste visa förståelse för varandras egenheter och de måste lita på varandra – att de inte bara spelar för sin egen skull, utan för lagets.

Något som det sociala kapitalet lärt mig är att balans är viktigt. Det kan vara mellan tillit och tolerans, mellan frihet och jämlikhet, mellan individualism och kollektivism – och mellan konkurrens och samarbete. Driver man något för långt i en viss riktning riskerar man att tappa något annat eftersom viktiga värden delvis kan stå mot varandra. Dessutom kommer det ofta en motreaktion från människor som inte gillar den riktning som tagits, och om den motkraften blir tillräckligt stor kan utvecklingen i förlängningen drivas åt rakt motsatt håll från det man själv önskar. Jag tror därför att det är de idrottslag, företag, organisationer och samhällen som på ett bra sätt lyckas balansera de delvis motstridiga mänskliga drivkrafterna konkurrens och samarbete som också blir de mest framgångsrika.

[1] Ronald Inglehart & Hans-Dieter Klingemann, ”Genes, culture, democracy, and happiness”, E Diener & M Suh (red), Culture and subjective well-being (Cambridge: MIT Press, 2000), sid 171.

[2] Magnus Bergendahl, Collaboration and ”Competition in Firm-Internal Ideation Management”, 2016.