Etikettarkiv: Samverkan

Varannan svensk jobbar ideellt

Svenska Dagbladet kör en artikelserie om ”Att ge och få”. I nedanstående artikel avhandlas svenskarnas höga ideella engagemang. Drygt hälften av alla svenska medborgare arbetar ideellt och fyra av 10 hävdar t.o.m. att det är en moralisk skyldighet att göra frivilliga insatser.

– Vi har en infrastruktur av föreningsliv som är helt extraordinär. Drygt 50 procent av befolkningen gör minst en ideell obetald insats under ett år och en grupp gör ofantligt stora insatser. Engagemanget är stabilt högt, säger Lars Svedberg, professor i socialt arbete vid Ersta Sköndal högskola.

Vanligast är att arbeta ideellt inom idrottsföreningar. På andra plats kommer att engagera sig i organisationer som utför socialt arbete, till exempel Röda korset eller Bris. Fler män (57 %) än kvinnor (50 %), har utfört något ideellt arbete under det senaste året.

I texten läser jag bland annat att Norge, Holland, Sverige och USA är de länder i världen där högst andel människor engagerar sig ideellt. De tre första länderna är också de som enligt World Value Survey hamnar främst vad gäller människors generella tillit till varandra. USA hade nästan samma tillitsnivåer som Holland och de nordiska länderna i början av 1960-talet, men där har tilliten dramatiskt minskat sedan dess. Fortfarande är det ideella engagemanget starkt, men faktorer som kraftigt ökad ojämlikhet, boendesegregering och låg social rörlighet har minskat det sociala kapitalet i USA.

 

Artikel från SvD

Bollen är rund!

Naturkapitalet är fotbollsplanen. Det fysiska kapitalet är läktare, omklädningsrum och de finansiella möjligheterna att köpa de bästa spelarna. Humankapitalet är hur skickliga spelarna är tekniskt, vilken fysik de har, hur vältränade de är och hur skickliga de är på taktik och på att förstå tränarens instruktioner.

Men hur kan mindre klubbar med gropig fotbollsplan, dålig ekonomi och mediokra fotbollsspelare ändå ibland vinna över storklubbar med de allra bästa förutsättningarna. Bollen är rund säger en del, allting kan hända på en fotbollsplan! Visst kan turen spela in, men det som glöms bort är lagets sociala kapital. Att spelarna litar på varandra, att de gör sitt bästa, att de uppträder som ett lag, att nya spelare lätt kommer in i laget oavsett var de kommer ifrån och att spelarna trivs ihop både på och utanför planen. Det är kvaliteter som är svåra att skapa oavsett hur mycket pengar och goda förutsättningar klubben har.

På samma sätt kan kommuner eller orter som inte har de bästa förutsättningarna klara sig bättre än vad som kan förväntas av dem. En kommun kan ligga långt från allfartsvägarna med bristfällig infrastruktur och med en försvinnande liten andel akademiker. Men företagsklimatet rankas ändå högt, skoleleverna har bra betyg, inflyttare känner sig välkomna och föreningslivet blomstrar. Folk trivs och är stolta över att bo i eller komma från kommunen!

På samma sätt som ett på papperet sämre fotbollslag ibland kan slå det bästa laget, kan en kommun med sämre förutsättningar ändå utvecklas ganska bra. Det sämre fotbollslaget eller den lilla bruksorten kan inte konkurrera med resurser som man inte har, men klubbkänsla eller samhällsanda är inte förbehållet storklubben eller storstaden. Mjuka värden kan locka såväl människor som företag till en kommun, dvs. ett högt socialt kapital kan stärka såväl humankapitalet som det fysiska kapitalet. Eller om vi ska prata fotbollsspråk: Ge fler nyförvärv och sponsorer!

 

Where the hell is Matt?

År 2003 fick Matt Harding en briljant idé när han och kompisen backpackade i Asien. Varför inte dansa lite löjligt framför sevärdheterna och lägga upp filmerna på Youtube så att vännerna kunde se var han och reskompisen varit. Filmerna fick så mycket uppmärksamhet, så att Matt en dag kontaktades av ett företag som sålde tuggummi. De ville att Matt skulle åka Jorden runt och spela in en ny film som bolaget kunde använda i reklamsyfte. Företaget betalade rubbet!

”It’s important to travel. It helps us learn what we’re capable of, that the path laid in front of us isn’t the only one we can choose, and that we don’t need to be so afraid of each other all the time.”

Men det blev ytterligare två filmer.  Matt hade under den andra resan upptäckt att det absolut bästa inslaget kom från Rwanda där det inte fanns någon storslagen sevärdhet. Istället åkte han till en liten by och dansade med en grupp barn. Det fångade något nytt, människor som dansade, skrattade och hade roligt tillsammans. Matt fick än en gång åka på bolagets bekostnad och nu exploderade fenomenet i sociala medier. Den fjärde filmen har Matt bekostat själv och den kom 2012.

”I used to think were either good at something or bad at something and there wasn’t much you could do to change it. I wished I’d learned sooner that you can get better at most things just by doing them over and over again. It really is that simple.”

Jag blev själv fascinerad av dessa filmer när de kom. Jag blir glad av dem och precis som Matt själv säger i det första citatet: De bidrar till att människor blir mindre rädda för varandra! Dessutom dansar han som jag gör!

De tre filmerna nedan är den första egenproducerade amatörfilmen, den tredje som fick oerhört stor uppmärksamhet samt den fjärde avslutande som Matt själv producerat tillsammans med sin fru Melissa.

 

 

 

 

Google satsar på tillit och tolerans

I tidningen Modern Psykologi, september 2014, läser jag om Googles ledarskaps- och arbetsplatsmiljö. Google hamnar ofta högst upp på listor där studenter får frågan var de helst skulle vilja jobba och man blir naturligtvis nyfiken på vad det är som studenterna attraheras av. Det som slår mig är att många av de idéer och  metoder de använder för att få till en kreativ arbetsmiljö handlar om att skapa tillit och tolerans.

De har t.ex. färre titlar – inga senior vice presidents hit och dit i onödan. Alla ska kunna prata med alla och det ska snabbt gå att justera i organisationen och ändra rollerna om detta behövs. De jobbar i hög grad i små team med en platt och icke-byråkratisk struktur.

En av 7 Google-anställda har inte akademisk examen. I anställningsprocessen jämförs inte kandidaterna med varandra utan istället utgår Google från vad företaget behöver. Efter några år på Google står de anställdas förmåga inte alls i relation till hur hen presterat i skolan. Kan sökande visa i de ganska omfattande anställningsintervjuerna att de har potential och är ”rätt man eller kvinna” för jobbet så spelar en examen inte någon roll för Google.

När man rekryterat gör man det yttersta för att trigga den kreativa förmågan som varje individ besitter. Google har insett att det därför krävs djupa kunskaper inom beteendevetenskapliga ämnen. De söker också medarbetare som snarare drivs av inre motivation än yttre i form av titlar och höga positioner.

Man tar in omvärlden, ser det som händer utifrån olika perspektiv och tar in det man ser in i den egna organisationen. Man faller aldrig till ro, utan är i ständig förnyelse parallellt med en skalbar och effektiv verksamhet.

Man är duktig på att samarbeta med andra utanför organisationen. Innovation finns ofta utanför de egna väggarna. Man strävar efter att utveckla saker tillsammans med andra utan att ingen part ska känna sig lurad.

Alla ovanstående punkter handlar i någon mening om att bygga tillit och tolerans. Google bygger  broar mellan människor, istället för att skapa hierarkiska ordningar. När Google visar tillit till sina anställda, skapar det i sin tur hög tillit även mellan kollegorna. Genom att anställa människor med olika erfarenheter och bakgrunder skapas en tolerant, öppen och icke-hierarkisk miljö där det överbryggande sociala kapitalet stärks. Google bygger upp kunskap kring hur människor tänker, agerar och fungerar ihop. De föredrar att anställa prestigelösa människor med en inre drivkraft framför att anställa statusjägare med vassa armbågar som riskerar att sprida osämja. De inte bara pratar om att samverka och skapa kreativa miljöer, de skaffar också långtgående kunskaper om hur man gör för att främja detta. En god omvärldsbevakning kommer dels av att medvetandegöra vikten av detta, dels genom att föra in olika perspektiv på frågorna, vilket man får genom att anställa människor med olika erfarenhet och bakgrund.

De verkar i alla fall ha en bra arbetsplatsmiljö. Om de i övrigt lever upp till måttot ”Don’t be evil”, låter jag vara osagt!

 

 

 

Samverkan genom humor

Humor sägs indikera intelligens och öka chansen att föra sina gener vidare. Men vilken roll spelar humor i andra former av samspel som inte har med kärleksrelationer att göra?

I septembernumret av Modern Pyskologi finns det en artikel som redovisar resultat som forskarna  Oliver Curry och Robin Dunbar vid universitetet i Oxford kommit fram till.

Deras forskning visar att människor som delar vissa gemensamma kulturella drag t.ex. att de gillar samma saker inom litteratur, idrott och musik har lättare att samarbeta. Kanske inte så överraskande, men den allra viktigaste kulturella draget var förmågan att skratta gemensamt. Delad humor stärker samarbeten i mycket högre grad än någon annan kulturell samhörighet och dessutom blir vi mer altruistiska gentemot dem vi delar skrattet med.

Det får mig att fundera kring hur viktigt det är att vi får ta del av humor från andra länder och kulturer. Och att vi kan hitta mötesplatser där invandrade och svenskfödda kan få skratta tillsammans.

För några år sedan såg jag fyra ståuppkomiker med ursprung från Mellanöstern som uppträdde tillsammans under namnet ”Axis of Evil”: två palestinier (Aron Kader och Dean Obeidallah), en egyptier (Ahmed Ahmed) och en iranier (Maz Jobrani). Gruppen driver med sig själva och de stereotyper som finns kring dem. Syftet är också att försöka ändra på de schablonbilder som finns kring olika folkgrupper. I västvärlden ser vi ju i princip bara arga araber i film och på TV, aldrig araber som skrattar. Ursprungligen turnerade de i USA, men deras popularitet har även fört dem till ett flertal länder i Mellanöstern. I klippet nedan framträder Maz Jobrani i Doha, Qatar – inför en publik av araber som gapskrattar!

Länk till klipp med Maz Jobrani

 

Samverkan stavas ibland med ä – samvärkan

I mitt jobb på SKL arbetar jag bland annat med att utveckla det lokala företagsklimatet i kommunerna. Kommunens betydelse för det lokala företagsklimatet är något som ofta uppmärksammas i diverse rankingundersökningar, men SKL har också påtalat att näringslivet själva starkt bidrar till hur bra det lokala företagsklimatet är. I kommuner där företagen är bra på att samverka såväl med varandra som med kommunen och andra offentliga institutioner är ofta företagsklimatet bra.

Jens Eklinder-Frick har i sin doktorsavhandling följt två svenska klusterinitiativ. Han lyfter fram betydelsen av samarbeten över företagsgränserna, men också att det behövs kunskap och en strategi över hur man ska göra för att få samarbeten att fungera på ett bra sätt.

Ska man exempelvis främja ett ökat samarbete mellan människor som redan känner eller är förtrogna med varandra (inbundet socialt kapital) eller ska man satsa på att skapa möten mellan människor med olika bakgrunder (överbryggande socialt kapital)?

Vi lär oss nya saker och får nya perspektiv genom att träffa människor med andra bakgrunder och erfarenheter, men det är lättare att samarbeta med folk man redan känner eller som man identifierar dig med. Vi lär oss inte så mycket nytt av den sortens inbundna kontakter. Å andra sidan: om man bara skapar nya kontakter, kan det vara svårt att föra arbetet framåt.

Jens Eklinder-Frick beskriver bland annat ett klustersamarbete i Söderhamn där det inbundna sociala kapitalet satte hinder i vägen för det man ville uppnå. När Ericssonfabriken stängde i Söderhamn fanns det mycket högteknologiskt kunnande i regionen. Företagarna ansåg att de behövde göra något för att all den här kunskapen inte skulle försvinna ur regionen. De ville föra samman kunskapsföretagen med de tillverkningsföretag som fanns i området. Men det blev svårt att förena de två grupperna. Det inbundna sociala kapitalet var starkare än det överbryggande – man ville helst samarbeta med människor man kände till.

Samverkan stavas ibland med ä – samvärkan. I Söderhamn hade man denna gång ingen strategi för hur man skulle komma vidare. Man lyckades inte sammanföra de två kunskapsområdena.  Bruksortskulturen är bra för lojaliteten och skapar gemenskap, men när bruket är borta, måste ”vi-och-dom”-känslan brytas. Då blir det inbundna sociala kapitalet istället ett hinder mot att släppa in nya influenser och idéer.

Länk till artikel

Nytt center ska forska om tillit och godhet

Den 1 juni i år bildades Center for Social Sustainability vid Karolinska institutet. Det ska dels kartlägga tidigare forskning, dels stötta nya forskningsprojekt om social hållbarhet. Och så ska man så småningom kunna ge kurser och utbildning inom den övergripande frågan: hur kan vi fungera bättre tillsammans, både som individer, i grupper och i organisationer, så att hela samhället blir mer hållbart?

”Allt som rör problemlösning i världen utgår från att det är människor som fattar besluten, säger Christina Andersson. Därför måste vi försöka förstå hur och varför vi agerar som vi gör och vad som möjliggör eller förhindrar att människor samverkar effektivt.”

Det ska verkligen bli intressant att följa denna forskning. Social hållbarhet täcker in många olika områden, men mest intressant tycker jag forskningen om samverkan ska bli. Alla framhäver betydelsen av samverkan (med all rätt), men hittills har det varit få som ägnat tid åt att verkligen förstå hur komplext det ibland kan vara att få människor med olika kulturer, värdegrunder, yrken och erfarenheter att samarbeta på ett framgångsrikt sätt.

Länk till artikel i SvD