Taggarkiv: Skapa socialt kapital

Ingen är starkare än sin svagaste länk

Ingen plats, kommun, region eller land är starkare än sin svagaste länk. Därför måste man arbeta väldigt brett med utvecklingsfrågor. Svårast är ofta de mjuka faktorerna som tillit och tolerans, som bygger på tämligen komplicerade historiska, sociala och psykologiska processer.

”…kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder idéer och innovationer, idéer och innovationer tillsammans med riskkapital och ett bra företagsklimat skapar nya företag, nya företag skapar fler arbetstillfällen, arbetstillfällen ger ökade skatteintäkter, ökade skatteintäkter möjliggör en förbättrad offentlig välfärd, bättre infrastruktur och ett minskat skatteuttag. Välfärd, bra infrastruktur och måttliga skatter attraherar högteknologiska företag och utbildade människor, utbildning och väl fungerande och rättssäkra offentliga institutioner som främjar jämlikhet och jämställdhet föder tolerans och tillit, tolerans och tillit stärker kulturen i vid mening, kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder…”

Med fördel kan följande låt spelas i samband med läsningen ovan!

Vi är röde, vi är hvite

Jag är mycket förtjust i den här reklamfilmen från Danmark som säkert många av er redan har sett. Den utgör ett skolexempel på vad överbryggande socialt kapital handlar om. Att se att vi har fler identiteter än en. Det är inte bara könet, etniciteten, sexualiteten eller något annat som ska identifiera oss. Jag har förståelse för att identitet är viktigt för många, att man känner en större trygghet ihop med likasinnade och att det gör världen lite enklare när våra fördomar blir bekräftade. Men jag vill hävda att vi människor är så mycket mer än de stereotyper som både högern och vänstern identitetsideologier vill sätta på oss. Och ska vi trots våra olikheter kunna leva ihop så måste vi våga mötas över gränserna och framförallt våga tänka annorlunda, vara annorlunda och ha andra intressen än vad som förväntas av oss utifrån våra kön, var vi kommer ifrån eller vilka politiska ideologier vi har. Det är brobyggarna, överbryggarna, som är hjältarna i mina ögon. Det är de som bryter mönster och umgås över gränserna som skapar tillit och socialt kapital i samhället.

Ny Facebooksida om tillit

Jag har nu skapat en Facebooksida som komplement till denna blogg. Jag har där tänkt att göra lite kortare inlägg, tipsa om filmsnuttar, artiklar och evenemang kring tillit och socialt kapital. Jag vill också skapa någon form av ”community” för alla som är intresserade av detta område, så får vi se vart det leder.

Länk till Facebooksidan Tillit

Jag skrev följande introduktionstext till sidan:

En fråga som allt fler ställer sig är hur sjutton vi ska kunna leva tillsammans när vi tycks vara så oense om så många saker och kanske inte ens delar grundläggande värderingar. Mitt svar på denna fråga är att vi måste börja förstå betydelsen av det sociala kapitalet.

Socialt kapital och dess beståndsdelar tillit och tolerans är nämligen en resurs som forskare menar har en avgörande inverkan på såväl människors trygghet, hälsa och välmående som på länders effektivitet, ekonomi och utveckling. Det ligger därför i vårt intresse att förstå mekanismerna bakom tillit.

Den här sidan är till för dig som delar min tro på tillitens betydelse och som vill följa med i vad som händer inom området. Här kan vi tipsa varandra om artiklar, filmer, böcker, evenemang m.m.

Mitt mål är bland annat att skapa en lista på 100 saker vi kan göra för att öka tilliten och toleransen i samhället. Och jag vill att du är med och skapar denna lista! Mitt mål är också att pröva dem IRL!

Jag har en blogg om socialt kapital – www.socialtkapital.nu.

Där skriver jag främst lite längre inlägg. Här tänker jag mig kortare inlägg, tips och förhoppningsvis en dialog mellan sidans medlemmar.

En hög tolerans kan delvis kompensera för lägre tillit

I det förra inlägget skrev jag att det är tilliten som förenar de länder som har den bästa sociala utvecklingen (och i hög grad också den ekonomiska utvecklingen) i världen.

Det finns en del ytterligare intressanta iakttagelser att göra i diagrammet nedan över tilliten och den sociala utvecklingen bland världens länder.

USA och Storbritannien ligger trots mycket hög BNP, lite lägre både vad gäller tillit och social utveckling, vilket sannolikt beror på klassklyftor och att stora grupper känner att de fått det sämre. I början av 1960-talet låg tilliten i USA på nästan nordiska nivåer och även Storbritannien har minskat sitt sociala kapital. I flertalet av de demokratiska länderna i västvärlden har den här siffran varit ganska stabil över tiden. Men i USA och Storbritannien har de ekonomiska klyftorna helt enkelt blivit för stora, människor bor mer segregerat, den sociala rörligheten har minskat markant och alla har långt ifrån samma chanser i livet. Många känner sig som förlorare och känner att samhället är på väg åt fel håll – något som jag tror kan förklara såväl Trumps framgångar som Brexit.

Ett annat intressant resultat är att länder i Latinamerika som t.ex. Brasilien, Chile och Uruguay samt länder i Södra Europa som t.ex. Spanien, Italien och Frankrike överpresterar vad gäller den sociala utvecklingen utifrån befolkningens tillitsnivåer. World Value Survey visar dock att länder i Latinamerika och södra Europa är avsevärt mer toleranta gentemot andra människor oavsett deras etnicitet, religion eller sexualitet än vad länder med låg tillit har i Östeuropa, Asien och Afrika. De har helt enkelt en hög tolerans som bidrar till en bättre social utveckling än vad som kan förväntas utifrån deras tillitsnivåer.

Tilliten förenar länder med hög social utveckling

När den belgiske forskaren Michel Poulain och hans italienske kollega Gianni Pes upptäckte den höga andelen 100-åringar i de sardinska bergen, ringade de in området med blått. Så föddes begreppet ”blå zoner”. National Geographic har sedan ringat in fler områden där medellivslängden och andelen hundraåringar är ovanligt hög. Okinawaön söder om Japan, grekiska ön Ikaria, södra Sardinien och Nicoya-halvön i Costa Rica är de mest kända exemplen. Men även ett område i delar av Kalmar, Kronoberg och Halland i Södra Sverige brukar ibland definieras som en blå zon.

Framför våra ögon fanns det alltså livs levande exempel på hur befolkningar genom sin livsstil lyckats bli äldst i världen. Och kanske ännu viktigare: de har nått sin höga ålder friskare än oss andra, med mindre hjärtsjukdomar, mindre av flera cancersjukdomar samt färre fall av och senare insjuknande i demens. Varför hade ingen upptäckt eller tänkt på det tidigare? Intresset för de här områdena blev naturligtvis stort inom forskarvärlden och många har sedermera undersökt de blå zonerna för att hitta nycklarna till ett långt liv med god hälsa. Livsstilen avgör förstås inte allt, men mycket. Forskarna menar att skillnaderna i livslängd till ungefär 25 procent kan förklaras av ärvda gener och till ytterligare 25 procent av arvsanlag som vi själva faktiskt kan påverka något. Resten, 50 procent, beror helt på livsstilen.

Det som forskare har kommit fram till är att motion och den mat man äter är väldigt viktigt, men också att det behövs ett socialt nätverk och social delaktighet. Att man är aktiv och att man sätter upp mål för dagen. Att man har något att sträva mot och att man känner att det finns ett syfte, en mening med livet och något att tro på.

Den här forskningen har naturligtvis rönt stort intresse hos både allmänhet och politiker. Vem vill inte leva lite längre med hälsan i behåll? Och krasst sett så är friska och hälsosamma människor med många förvärvsaktiva år naturligtvis mumma för politiker som vill hålla ned de offentliga kostnaderna.

Men varför är inte forskare, politiker och journalister lika intresserade av vad det är som gör länder framgångsrika socialt? Varför ringar vi inte in de länder och de platser som är mest framgångsrika vad gäller hälsa, trygghet, miljö etc. och försöker förstå i grunden vad det är som förenar dem? Precis som vi gjort vad gäller de ”blå zonerna” och nyckeln till ett friskt åldrande?

Social progress imperative är en organisation eller snarare nätverk av organisationer som verkar för social utveckling. De genomför med jämna mellanrum en ranking av världens länder utifrån deras sociala utvecklingsnivå. De tittar på variabler som t.ex. hälsa, tillgång till utbildning, mänskliga rättigheter, trygghet, miljö, personlig frihet och inkludering.

De länder som toppar listan i ordning är: Norge, Sverige, Schweiz, Nya Zeeland, Kanada, Finland, Danmark, Holland, Australien, Storbritannien, Tyskland, Japan och USA.

Vad har då dessa länder gemensamt? Finns det någon geografiskt samhörighet? Har de naturtillgångar? Utgör de finansiella centrum? Är de demokratiskt styrda? Eller är de präglade av samma politiska ideologi?

De socialt mest framgångsrika länderna är utspridda över stora delar av världen, även om flertalet finns i Europa. Det rör sig om de nordiska länderna, länder i Mellaneuropa, ett antal anglosaxiska länder som ingår i det Brittiska samväldet samt Japan. Några länder har stora naturtillgångar som t.ex. Norge och USA, medan andra i stort får klara sig utan som t.ex. Danmark, Holland och Japan. Stora finansiella centra finns i t.ex. Schweiz, Japan, Storbritannien och USA, medan t.ex. de nordiska ländernas och Nya Zeelands avtryck på finansmarknaderna är måttliga. Alla dessa länder förenas dock i att de är demokratiska, men å andra sidan finns det många demokratiskt styrda länder som inte alls är särskilt socialt utvecklade. Demokrati ger en bra grund att stå på för social utveckling, men det är inte demokrati som är den avgörande förklaringsfaktorn. Finns det då någon politiskt ideologi som visar sig vara mer framgångsrik än andra? Nej, det är svårt att se något mönster här. De framgångsrika nordiska länderna är högskatteländer med generella välfärdssystem präglade av socialistiska jämlikhetssideal. De mellaneuropeiska länderna Tyskland, Schweiz och Österrike samt Japan är mer konservativa. Det är länder som sätter familjen, auktoriteter och traditioner högre än vad vi gör i Sverige. De anglosaxiska länderna lutar åt den liberala ideologin med fri marknad, individuella rättigheter och skyldigheter samt i de flesta fall också en hög grad av privat finansierad välfärd.

Jag lyssnade på musikern och poeten Emil Jensens vinterpratarprogram i samband med att jag skrev detta inlägg och han sa där att ingen längre ställer frågor, utan att redan själv ha det smartaste svaret. Jag kände mig lite träffad, eftersom jag tycker att jag själv har det smartaste svaret. Enligt min mening är det en hög tillit och ett högt socialt kapital som förenar dessa ekonomiskt och socialt framgångsrika länder – inte geografi, naturtillgångar, eller politisk ideologi.

Det finns en internationell organisation som heter World Values Survey som genomför omfattande undersökningar om vilka normer och värderingar som finns i olika länder. En av frågorna handlar om tillit. ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor?”  Genom att sätta generell tillit på den ena axeln och social utveckling på den andra fick jag fram följande diagram.

Som synes finns det ett väldigt starkt samband mellan tillit och social utveckling. Ju högre tilliten är desto större är den sociala utvecklingen. Men sambandet är avtagande. Störst betydelse för den sociala utvecklingen har tilliten när den ökar från ca 15 procent upp till 50 procent, dvs. upp till en nivå där mer än hälften i befolkningen svarar att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor.

Sambandet är som sagt väldigt starkt, men vilket kommer först? Är det tilliten som skapar en hög social utveckling, eller är det en hög social utveckling som skapar en hög tillit?  Det är förvisso så att t.ex. mänskliga rättigheter och tillgång till utbildning stärker tilliten – utvecklingen sker i ett ömsesidigt växelspel. Men forskningen visar också att tillit i högre grad än social utveckling är den oberoende variabeln. Det är länder som tidigt i historien har haft ett högt socialt kapital som idag uppvisar de högsta nivåerna av social utveckling. Det är nämligen svårt att skapa stabila och rättvisa politiska och juridiska institutionerna, vilka ofta är en förutsättning för social utveckling, om korruption, nepotism och misstro råder.

Nästa steg är att studera hur den höga graden av tillit uppstått i respektive land. Motion, goda kostvanor och social delaktighet är de gemensamma nämnarna för ett friskt och långt liv i de blå zonerna. Vad är det som kan förklara de höga tillitsnivåerna i de mest socialt utvecklade länderna?

Den enkla och självklara förklaringen är att dessa länder tidigt lyckades implementera en väl fungerande byråkrati och meritokrati och kunde därmed tidigt stävja korruption och nepotism. Man övergav stamkulturen där plikter och skyldigheter  främst ligger gentemot stammen till en statskultur där man som individ har att följa nationens lagar och regler. Den andra förklaringen bygger på en hypotes som jag har. Jag tror att flertalet av dessa länder lyckats balansera de delvis motstridiga moraliska värdena frihet, jämlikhet och broderskap (i meningen ett starkt civilsamhälle). Frihet är liberalismens grundpelare, jämlikheten är socialismens, medan broderskapat kan sägas stå för konservatismen. Det har skett på lite olika sätt, men gemensamt är att inget värde – åtminstone inte under någon längre tid – getts för stort utrymme på bekostnad av de andra. Denna balans har utgjort en bra grogrund för tillit i dessa länder. Sverige höll på att få en obalans på 70-talet vad gäller frihet och USA samt Storbritannien har en obalans nu vad gäller jämlikhet. Denna hypotes kräver dock lite längre resonemang så jag tänker återkomma till detta i ett senare blogginlägg.

 

Tilliten ökar med utbildningsnivån

Alla barn och ungdomar måste ha samma rättigheter och möjligheter till en bra utbildning. Detta är grundläggande för att skapa en hög tillit i samhället. På individnivå är utbildning, kanske den viktigaste förklaringen till hög tillit och tolerans. Utbildning med betoning på bildning vidgar individens sociala horisonter och ger kunskap om ”de andra”. Konspirationsteorier får sämre fäste bland högt bildade, och de har ofta en större förståelse för att saker kan vara komplexa och för att problem inte alltid har enkla lösningar. Samtidigt byggs tillit upp utifrån de sammanhang man ingår i. En högutbildad person som bor i en trygg miljö och umgås med personer utan stora sociala problem har större skäl att känna tillit, än en person som växt upp i problemområden under svåra sociala omständigheter.

Utbildningsnivå 2005 2007 2009 2011 2013 2015 2016 Förändr. 05-16
Förgymnasial utbildning 67 65 64 64 64 64 62 -5
Gymnasial utbildning 73 71 71 71 71 69 70 -3
Eftergymnasial utbildning 81 80 82 81 82 81 79 -2
Totalt 74 72 74 73 73 72 72 -2

Källa: Folkhälsomyndigheten

Ca fyra av fem med hög utbildning anger att de i allmänhet kan lita på andra människor, medan endast tre av fem anger det bland de med låg utbildning. Minskningen i tillit över tiden har också varit större bland dem med låg utbildning.

”Mot bättre vetande”

Resultaten i skolan har debatterats flitigt de senaste åren, inte minst efter att resultaten i den så kallade Pisa-undersökningen på allvar uppmärksammats. Inte enbart för att dessa har försämrats sedan början av 2000-talet, utan också för att skillnaderna mellan olika skolor har ökat. Skolverket skriver på sin webbplats att den svenska skolan inte längre klarar att erbjuda en likvärdig utbildning till alla elever oavsett social bakgrund och ekonomiska möjligheter. Om barn och ungdomar från olika uppväxtförhållanden sällan möts, när samhällen blir segregerade och ojämlika, så minskar möjligheten för dem med sämst förutsättningar att skapa nätverk och lära känna människor som kan stärka deras sociala och kulturella kapital. De som kommer från socialt utsatta områden får färre möjligheter att lära sig socialt gångbara färdigheter eller lära känna människor som kan vara till stöd och hjälp, till exempel för att få jobb eller bostad. Mer sociokulturellt blandade skolor ger också de mer välbeställda barnen en större förståelse för att alla inte lever under samma villkor som de själva. Skolan är tillsammans med arbetsplatsen den kanske viktigaste mötesplatsen för att skapa en generell tillit mellan människor med olika bakgrund.

Högst tillit i Västerbotten

Den generella tilliten i Sverige är ännu bland de högsta i världen, men finns det några skillnader mellan olika regioner i Sverige? Jo, det finns vissa skillnader. Men jämfört hur stora dessa kan vara mellan olika länder, så är de skillnader som finns inom Sverige små. De flesta län ligger ganska när genomsnittet för hela riket, men det är två län som sticker ut en aning – Västerbotten i toppen och Skåne i botten.

Tabell 1: Andel i befolkningen med generell tillit fördelat per län
Län År 2004-2007 År 2008-2011 År 2012-2015 År 2013-2016 Förändring 04-07/ 13-16
Västerbottens län 83 80 81 79 -4
Kronobergs län 73 74 76 77 4
Gotlands län 77 77 78 77 0
Uppsala län 78 75 76 76 -2
Hallands län 76 78 75 76 0
Västernorrlands län 78 75 77 76 -2
Jämtlands län 76 72 76 75 -1
Norrbottens län 77 77 75 75 -2
Stockholms län 74 73 73 73 -1
Värmlands län 76 75 74 73 -3
Dalarnas län 72 77 75 73 1
Gävleborgs län 77 74 75 73 -4
Riket 74 73 73 72 -2
Östergötlands län 75 74 72 72 -3
Jönköpings län 75 75 73 72 -3
Kalmar län 77 72 74 72 -5
Blekinge län 72 73 73 72 0
Västra Götalands län 73 73 72 72 -1
Örebro län 74 75 72 71 -3
Södermanlands län 72 75 71 69 -3
Västmanlands län 73 73 71 69 -4
Skåne län 67 68 68 67 0

Källa: Folkhälsomyndigheten

Grunden till Västerbottens och Umeås höga tillit sträcker sig långt tillbaka i tiden. Läskunnigheten var hög redan på 1600-talet i Västerbotten. En viktig anledning var de långa avstånden till kyrkorna. Många kunde därför inte komma till kyrkorna. Pastorerna anbefallde därför de sockenbor som inte kunde närvara under söndagens gudstjänster att själva hålla så kallad byabön. Man lärde sig själv att läsa religiösa texter och tog ansvar för sin religiösa fostran. I slutet av 1700-talet kunde nästan alla läsa i Västerbotten, något som andra delar av världen inte var i närheten av. Den höga läskunnigheten bidrog sedan till ett stort engagemang  i de folkrörelser som växte fram i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och än idag finns det påfallande många föreningar och organisationer i länet. Med läsandet följde också en förståelse för utbildningens betydelse. Det akademiska inslaget har därför alltid varit stort i speciellt Umeå.

I Umeå har man heller aldrig haft någon grupp som dominerat staden. Jämfört med andra norrländska städer var industrin och socialdemokratin inte lika dominerande. Förutom socialdemokraterna fanns här också ett starkt fäste av frisinnade liberaler. Sedan växte det fram vänsterradikalism runt universitet på 70-talet. Och i anslutning till det tidigare regementet har det också funnits konservativa krafter i staden. Debattklimatet är ibland högljutt – man är ju van att göra sin röst hörd, men samtidigt är befolkningen i Umeå omvittnat bra på att samverka och kommunen, näringslivet, akademin och civilsamhället jobbar ofta i partnerskap. År 2014 lyckades man t.ex. bli kulturhuvudstad i Europa – inte illa av en liten stad med 120 000 invånare. Man har förstått att det inte handlar om att vara och tycka lika, utan om att hantera och dra nytta av att man är och tycker olika.

”När hårdrockarna har en festival, så ”råddar” popsnörena backstage. När popsnörena har festival så ”råddar” hårdrockaren. De gillar inte varandras musiksmak, men ibland spelar de i samma band ändå för att det är jäkligt roligt att spela. Det är symboliskt för samarbetet. Man kan samarbeta utan att någon förlorar på det.”

Anna Olofsson, marknadschef i Umeå kommun

Västerbotten och Umeå lyfter jag fram som ett exempel på högt överbryggande socialt kapital i boken ”Tillit och tolerans”. Skånes historia har jag inte dykt lika djupt i, men en historisk förklaring jag sett att några lyft fram är att tilliten är något lägre i de regioner där adel och godsherrar haft inflytande över befolkningen. De flesta svenska slott och herresäten låg i Skåne och runt Mälardalen, och där behövde befolkningen förhålla sig till överheten och auktoriteter på ett sätt som befolkningen i t.ex. Västerbotten slapp undan. Även i övriga län med lite lägre tillitsnivåer, som Västmanland, Södermanland och Örebro, finns det många slott. Så ju längre avståndet till adel och präster varit, desto högre tycks tilliten vara i dag.

Det har historiskt också funnits en del främlingsfientliga krafter i länet och idag finns några av Sverigedemokraternas starkaste fästen i just Skåne, något som tros påverka tilliten i befolkningen.[1] Statistik från SOM-institutet visar också att toleransen blir lägre i Sverige ju längre söderut man kommer. I Skåne har det historiskt funnits ett motstånd mot etablissemang, statsmakt och Stockholm. Det fanns och kanske fortfarande finns en viss nationalism i Skåne som uppträder i form av provinsialism. Det är Skånes rättigheter och självbestämmande som står i fokus, inte landets som helhet. Skåne ska räddas, inte bara från invandringen utan även från myndigheterna och politikerna i Stockholm.

Även om de här gamla strömningarna fortfarande existerar, så ska man kanske inte dra alltför stora växlar på dem. De kan troligtvis förklara de skillnader som finns i tillit mellan Skåne och övriga Sverige, men skillnaderna är som sagt små.

[1] Källa: ”Varför röstar vi som vi gör? – forskningsrapport från Södertörns högskola

Ungas tillit sjunker

I november förra året offentliggjorde Folkhälsomyndigheten årets resultat från den nationella folkhälsoenkäten som visar statistik om hälsa, levnadsvanor och livsvillkor. Syftet med undersökningen är att visa hur befolkningen mår och följa förändringar i hälsa över tid.

Ett område handlar om sociala relationer. Det har visat sig vara en viktig förklaringsfaktor för människors hälsa. En av frågorna inom det området handlar om generell tillit där frågan lyder. ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta människor?”

Jag kommer i ett antal inlägg visa hur den generella tilliten ser ut i Sverige fördelat på kön, ålder, län, utbildning och födelseland. Jag börjar med kön och ålder.

Tabell 1: Andel med generell tillit, uppdelat på kön, 2005-2016
Kön 2005 2007 2009 2011 2013 2015 2016 Förändring 05-16
Kvinnor 74 71 74 73 72 72 72 -2
Män 73 74 73 72 73 72 72 -1
Totalt 74 72 74 73 73 72 72 -2

 

Vad gäller kön finns det ingen skillnad vad gäller tillit. Män och kvinnor uppvisar nästan exakt samma nivå av generell tillit såväl år 2016 som sett över tiden. Däremot är skillnaderna desto större när det kommer till ålder.

Tabell 2: Andel med generell tillit, uppdelat på åldersklasser, 2005-2016
Ålder 2005 2007 2009 2011 2013 2015 2016 Förändring 05-16
16-29 år 63 61 62 60 59 59 56 -7
30-44 år 74 75 75 73 75 70 72 -2
45-64 år 78 75 76 76 75 77 76 -2
65-84 år 78 77 80 80 80 78 80 2
16-84 år 74 72 74 73 73 72 72 -2

De som är unga idag har alltså lägre generell tillit till andra människor än vad äldre har. Det beror delvis på att yngre rent generellt har en lägre tillit än de som är 30 år och äldre. De flesta får en högre tillit i takt med att de får större erfarenhet av livet. Men det finns också en generationseffekt som innebär att de som är födda efter cirka 1980 i genomsnitt har en lägre generell tillit till andra än de som är födda tidigare, även vid samma ålder.

Många unga saknar i dag både arbete och egen bostad. Det gör att de lätt tappar tilliten till sig själva och hela samhället.

Med tanke på att tilliten sjunkit dramatiskt i USA och Storbritannien och vad detta inneburit för dessa länder måste den här begynnande minskningen i Sverige tas på allvar. Totalt sett har den generella tilliten minskat med två enheter sedan år 2005 – inte särskilt farligt. Men i åldersklassen 18-29 år har minskningen varit hela 7 procentenheter. Kommer den nedgången i tillit att bestå även när de blir äldre och därmed sprida sig i de äldre åldersklasserna och kommer tilliten hos dem som idag är tonåringar att fortsätta minska? Den lilla ökning av tilliten bland äldre, som delvis kompenserar för de yngres minskande tillit, beror sannolikt på att de yngre pensionärerna är mer välutbildade än de äldre som avlidit under mätperioden.

Vad beror den här minskningen på? Och vad ska man göra för att bryta denna trend?

I dag har vi en segregerad skola där en del barn går i friskolor, medan andra hamnar i kommunala skolor. Den allmänna värnplikten är skrotad och medievärlden är allt mer segregerad så man inte längre behöver ta del av andra åsikter än de man redan är bekväm med.

Jag tror inte det finns en eller ett fåtal förklaringar till att tilliten minskar bland unga. Citaten ovan kommer från historikern Lars Trägårdh. Han nämner några viktiga anledningar, men det finns fler.  Alla vill naturligtvis att det ska satsas mer pengar och att man måste öka kunskapen i samhället om just det eller de områden man själv arbetar med eller är intresserad av. Tidigare har jag dock trott att tilliten är hyfsad stabil. I utvecklade demokratier har den historiskt varit det. Men mycket tyder på att denna stabilitet upphört och vi behöver därför få mer kunskap och hitta strategier för att bryta denna negativa trend.  Det behövs mer forskning inom området. Jag tror att tillit kan jämföras med klimatet. Precis som med ett varmare klimat är risken stor att vi inte kommer att märka av en lägre tillit förrän det är för sent eller åtminstone väldigt svårt att vända utvecklingen.

Skadas samarbetet av tävling?

I boken ”Spela roll” skrev jag 2005 om samarbetets centrala roll för att skapa lokal utveckling. Jag tog tillsammans med Arena för Tillväxt fram en modell för lokal utveckling där jag placerade människors förmåga att samarbeta och vår kapacitet att ständigt förändra oss och anpassa oss efter vår omgivning som centralt för denna utveckling.

Jag minns att modellen blev uppskattad. Den visade på något som många i kommunerna kände igen sig i och kunde relatera till och som också kunde vara en inspirationskälla. Vi visade med rapporten och modellen att en plats utveckling inte bara beror på dess strukturella förutsättningar. Allt handlar inte om infrastruktur, tillgång till kapital och storleken på arbetsmarknadsregionen, utan också om de förmågor och drivkrafter som människor som bor där har.

För en tid sidan läste jag en artikel i Dagens Nyheter signerad Eva-Lotta Hultén som också betonade vikten av samarbete. Hon har skrivit en bok som heter ”Klara, färdiga, gå! – en bok om konkurrism. I artikeln skriver hon om att konkurrens gör våra liv sämre och att vi skulle må så mycket bättre om vi samarbetade för att nå utveckling istället för att konkurrera med varandra.

”Konkurrensen gör något med vårt sätt att förhålla oss till oss själva och varandra, vare sig vi omfamnar den eller ej. I ett samhälle där individualistisk konkurrens är norm blir det viktigare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd. Vi blir varumärken och lär oss att skryta för att marknadsföra oss själva. Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör att vi reducerar medmänniskor till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi vill boosta vår självkänsla. Många av oss blir mer angelägna om att imponera än om att skapa nära och goda relationer… Vi alieneras från oss själva och varandra och förleds också att tro att världen är rättvis – alla har fått vad de förtjänar, i ädel kamp mot varandra. De som misslyckas skuldbeläggs. Konkurrismen urholkar våra liv och gör oss mer sårbara för känslor av värdelöshet och existentiell ensamhet.”

”Vi måste också göra oss av med föreställningen att vi människor är naturligt tävlingsinriktade. När vi möter någon som är duktigare än vi är inte den självklara reaktionen ”Henne vill jag klå” utan kan lika gärna vara ”Henne vill jag samarbeta med”. Det är ett val vi gör… Vi samarbetar för att det är naturligt för oss och för att vi är sociala varelser som mår bra av att arbeta tillsammans och hjälpa varandra. Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.”

Eva-Lotta Hulténs artikel i Dagens Nyheter

Jag tycker det Eva-Lotta skriver är mycket intressant och jag ska definitivt läsa hennes bok. Jag håller i mångt och mycket med, men jag har ett par invändningar. Men inte mot betydelsen av samarbete. Ett av de viktigaste syftena med socialt kapital är att vi genom denna resurs blir bättre på att just samarbeta. Tillit är fundamentet för att etablera samarbeten och toleransen gör att människor med olika erfarenheter eller från olika kulturer har lättare att samarbeta med varandra.

Jag inser att en syn på varandra som konkurrenter knappast underlättar samarbeten, men jag tror å andra sidan inte att människor är skapta för eller blir lyckliga av att leva i samhällen där konkurrens inte existerar. Evolutionärt och biologiskt finns det t.ex. en väldigt stark koppling mellan konkurrens och sexualitet. Så sannolikt går konkurrens inte helt att ta bort utan tvångsåtgärder som undertrycker våra instinkter. Ett sådant samhälle är sannolikt inte möjligt och kanske inte heller önskvärt – tvång för att uppnå högre syften brukar inte sluta bra. Jag förespråkar istället balans. Konkurrismen har genom nyliberal politik, ny teknik och sociala medier fått för stort inflyttande, det har skapar polarisering och skadat vår förmåga och våra möjligheter till samarbete. Dessutom är det, som Eva-Lotta skriver, många som tar skada och inte mår bra av jagandet av status eller de ständiga jämförelserna med dem som anses vara snyggare och mer lyckade.  Men jag tror å andra sidan inte heller att människor generellt skulle må bra i samhällen där konkurrensen är på undantag. Vi har i historien haft sådana samhällen – de kommunistiskt styrda. Och de mest olyckliga samhällen som funnits i modern tid är enligt lyckoforskningen de kommunistiska[1].

Magnus Bergendahl visar i sin doktorsavhandling[2] att individuell konkurrens visserligen ofta begränsar kreativiteten, men när företag och organisationer kan kombinera tävlingsmoment med samarbete så genererar medarbetarna de bästa idéerna. Människor mår sannolikt som bäst och presterar också som bäst när man kan balansera konkurrens och samarbete på ett bra sätt.

Eva-Lotta skriver också om tävlingsidrotten och att den göder konkurrismen. Men där håller jag inte riktigt med – framförallt inte vad gäller lagidrott där just förmågan att kunna samverka och förstå varandras egenheter och roller är centralt för att nå framgång. Det finns en glädje i att prestera något bra ihop med andra. Journalisten Erik Niva formulerar detta bra i sin senaste bok ”Känner ni vibbarna?” som handlar om fotboll som integrationsverktyg.

Vad är det som får det ena laget att växa sig starkare och det andra att falla isär? Resursfrågan är allt mer avgörande, men det finns i övrigt få hemligheter kvar i dagens elitfotboll. Alla känner varandras spelmodeller, alla har tillgång till ungefär samma scoutingnät och de flesta har kommit långt vad gäller individuell träning och kost. Återstår gör gruppkemin. Och det viktigaste – hur får man ihop olika typer av talanger och personligheter: Djupt religiösa afrikaner, reserverade finländare och storskrävlare från Storbritannien?

Alla som håller på med lagidrott vet att detta är en utmaning. Att få människor med olika personligheter, bakgrund och identiteter, ibland från världens alla hörn, att få ut sitt bästa som individer samtidigt som de genom samarbetet blir bättre som en kollektiv enhet. Det är något som egentligen alla kan studera och lära sig av. Det är ingen slump att den kunskap som idrottsledare, som t.ex. Lars Lagerbäck, har om gruppkemi är attraktivt för såväl företag som organisationer. Spelarna måste visa förståelse för varandras egenheter och de måste lita på varandra – att de inte bara spelar för sin egen skull, utan för lagets.

Något som det sociala kapitalet lärt mig är att balans är viktigt. Det kan vara mellan tillit och tolerans, mellan frihet och jämlikhet, mellan individualism och kollektivism – och mellan konkurrens och samarbete. Driver man något för långt i en viss riktning riskerar man att tappa något annat eftersom viktiga värden delvis kan stå mot varandra. Dessutom kommer det ofta en motreaktion från människor som inte gillar den riktning som tagits, och om den motkraften blir tillräckligt stor kan utvecklingen i förlängningen drivas åt rakt motsatt håll från det man själv önskar. Jag tror därför att det är de idrottslag, företag, organisationer och samhällen som på ett bra sätt lyckas balansera de delvis motstridiga mänskliga drivkrafterna konkurrens och samarbete som också blir de mest framgångsrika.

[1] Ronald Inglehart & Hans-Dieter Klingemann, ”Genes, culture, democracy, and happiness”, E Diener & M Suh (red), Culture and subjective well-being (Cambridge: MIT Press, 2000), sid 171.

[2] Magnus Bergendahl, Collaboration and ”Competition in Firm-Internal Ideation Management”, 2016.