Etikettarkiv: Sverigedemokrater

Lagom friktion är bäst

Många Sverigedemokrater idealiserar ett samhälle där en stor majoritet identifierar sig med varandra och där folk lever under liknande sociala och kulturella normer. Det finns många människor som trivs i en sådan starkt inbunden gemenskap. Livet är enkelt om människors värderingar och oskrivna regler är tydliga och sällan ifrågasatta. Det finns en stor trygghet i detta. Ju mer man identifierar sig med andra människor desto större är solidaritet och viljan att hjälpa varandra. Men en inbunden gemenskap kan å andra sidan vara ett helvete för dem som inte passar in. Och den stora frågan för SD är hur de har tänkt att få till den här tilliten eftersom det som känntecknar deras sympatisörer mer än något annat är just låg tillit.

Dessutom skadar slutenhet samhället. Det kan liknas vid att vara på en perfekt is där det inte finns någon friktion. Ingen rör sig ur fläcken – det är ett stillastående samhälle. Det krävs ett visst mått av friktion, i meningen att människor med olika tanker, idéer och erfarenheter möts, att det finns en öppenhet inför andra kulturer, nya idéer och avvikande människor samt att förändring inte upplevs som hotfullt, för att ett samhälle ska kunna utvecklas. Inbundna gemenskaper står ofta handfallna inför förändringstryck utifrån.

 It is not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent, but the one most responsive to change.

Charles Darwin

Men friktionen får inte heller vara för stor, då rör man sig inte heller ur fläcken. Om grupperingar med olika parallella normer och värderingar växer fram så förlorar samhället sitt samvetande, dvs. den genom generationer förhandlade, socialt uppövade och kulturellt färgade medvetenhet om begränsningar av våra individurella drifter och behov. Om vi tappar vårt samvetande riskerar det att uppstå starka konflikter mellan olika grupper i samhället och mellan människor med olika politiska ideologier och intressen. En utveckling som idag även tycks förstärkas av sociala medier. Det riskerar att leda till ökad otrygghet och kriminalitet samt till lägre tillit. Och utan tillit så tappar människor förmågan att kompromissa och hitta pragmatiska lösningar på problem. Såväl samhällskostnaderna som de mänskliga kostnaderna ökar dramatiskt utan tillit.

Ett samhälle utvecklas bäst när det finns balans mellan ytterligheterna. Det behövs både tillit och tolerans och lagom mycket friktion. Ett samhälle med tillit utan tolerans utvecklas inte och människor som inte passar in vantrivs. Ett samhälle med en missriktad tolerans mot grupper som skapar sina egna normer och värderingar riskerar att falla sönder i konflikter och en raserad tillit.

 

Är ”dom” en förutsättning för ”vi”?

När den numera avlidne polske sociologen Zygmund Bauman var i Sverige för några år sedan höll han ett spännande föredrag där han menade att mänskligheten är fast i ett sorts vacuum. De gamla politiska idéerna hjälper oss inte längre och de nya idéerna har ännu inte fötts.

Människor är i grunden fantastiska på att samarbete, det finns nedärvt i vårt DNA. Från jägar- och samlarperioden då vi umgicks i grupper av ca 20-30 personer har vi lyckats slå oss samman i allt större grupper och omformulera ett allt större ”vi”, en utveckling som hittills lett oss fram till nationalstaten. Men för att förena människor i ett allt större ”vi” har man i historien ofta behövt hänvisa till yttre fiender. Utan ett ”de” att avgränsa sig mot har mänskligheten, enligt Bauman, svårt att definiera ett ”vi”.

Men hur gör vi nu i vår globaliserade och individualiserade värld där nationalstaten och politikernas makt försvagats samtidigt som våra största problem måste lösas genom samarbete mellan nationer och mellan människor som inte identifierar sig med varandra. Nästa ”vi” måste bli ett globalt ”vi”, men vem ska då var ”dom”?

Efter ett antal glas rödvin sent en lördagskväll kollade jag på en amerikansk science-fiction-rulle och det slog mig då – den gemensamma yttre fienden kanske kan utgöras av rymdvarelser som attackerar Jorden. Åtskilliga Hollywoodfilmer har ju speglat detta förlopp där världen räddats från främmande attacker genom mänsklighetens förenade ansträngningar – ofta ledda av en amerikansk president. Den tanken kanske dock är lite för långt utanför (vin)boxen? Och med tanke på vem som nu sitter som president i USA får vi nog hoppas att en rymdinvasion åtminstone dröjer till nästa presidentperiod.

Men kanske kan istället klimathotet eller en allvarlig pandemi bli den yttre fienden? I en akut nödsituation tror jag att mänskligheten är kapabel att gå samman för att rädda världen och sig själva. Men risken är stor att uppvaknandet vad gäller klimathotet kommer för sent och att det istället blir en kamp för överlevnad – en allas kamp mot alla, ett individuellt ”race to the bottom”? Inte heller detta ett ovanligt tema i påkostade Hollywoodproduktioner!

Men det kanske finns ett annat sätt? Bauman talade under föreläsningen länge och väl om dialogens konst, den är nyckeln till förståelsen av ”den andre”. Vi kanske inte behöver en yttre fiende? I dialogen kan vi upptäcka att vi alla har flera olika identiteter, både de som förenar oss och de som splittrar oss. Med dialogkompetens, så kan vi bygga vidare på det vi har gemensamt, och åtminstone tillfälligt låta det som splittrar oss läggas åt sidan.

Jag brukar reagera negativt på politiker som använder krigsretorik och som utmålar politiska motståndare som fiender eller onda. Jo, jag kan sträcka mig till att det finns onda ideologier och onda tolkningar av religioner, som nazism, kommunism och radikal islamism. Och visst finns den en del empatilösa psykopater som agerar strikt egoistiskt. Men jag tror inte att alla Sverigedemokrater är nazister eller i grunden onda människor – lika lite som alla feminister är manshatare. Om vi använder krigsretoriken, att vi ska bekämpa motståndarna, attackera deras åsikter och vrida vapnen ur händerna på dem, så återstår frågan: Om vi nu vinner slaget, vad ska vi göra med förlorarna?

Den här reklamfilmen för Heineken gör mig genuint glad. Människor som möts förutsättningslöst utan fördomar om varandra har alla möjligheter att nå till varandras hjärtan även om de tycker diametralt olika om vissa saker. Syftet med dialogen är att människor ska kunna mötas, och trots varandras olikheter och skilda värderingar, ändå kunna förstå varandra och nå ett samarbete. Alla människor har fler än en identitet. Så även om vi inte kan nå varandra på alla sätt, går det nästan alltid att hitta några gemensamma referensramar och bygga vidare på när man möts öga mot öga. Genom dialogen uppstår det win-win situationer, även om båda parter kanske måste göra avsteg från vissa principer och kompromissa kring några av sina värderingar.

Högst tillit i Västerbotten

Den generella tilliten i Sverige är ännu bland de högsta i världen, men finns det några skillnader mellan olika regioner i Sverige? Jo, det finns vissa skillnader. Men jämfört hur stora dessa kan vara mellan olika länder, så är de skillnader som finns inom Sverige små. De flesta län ligger ganska när genomsnittet för hela riket, men det är två län som sticker ut en aning – Västerbotten i toppen och Skåne i botten.

Tabell 1: Andel i befolkningen med generell tillit fördelat per län
Län År 2004-2007 År 2008-2011 År 2012-2015 År 2013-2016 Förändring 04-07/ 13-16
Västerbottens län 83 80 81 79 -4
Kronobergs län 73 74 76 77 4
Gotlands län 77 77 78 77 0
Uppsala län 78 75 76 76 -2
Hallands län 76 78 75 76 0
Västernorrlands län 78 75 77 76 -2
Jämtlands län 76 72 76 75 -1
Norrbottens län 77 77 75 75 -2
Stockholms län 74 73 73 73 -1
Värmlands län 76 75 74 73 -3
Dalarnas län 72 77 75 73 1
Gävleborgs län 77 74 75 73 -4
Riket 74 73 73 72 -2
Östergötlands län 75 74 72 72 -3
Jönköpings län 75 75 73 72 -3
Kalmar län 77 72 74 72 -5
Blekinge län 72 73 73 72 0
Västra Götalands län 73 73 72 72 -1
Örebro län 74 75 72 71 -3
Södermanlands län 72 75 71 69 -3
Västmanlands län 73 73 71 69 -4
Skåne län 67 68 68 67 0

Källa: Folkhälsomyndigheten

Grunden till Västerbottens och Umeås höga tillit sträcker sig långt tillbaka i tiden. Läskunnigheten var hög redan på 1600-talet i Västerbotten. En viktig anledning var de långa avstånden till kyrkorna. Många kunde därför inte komma till kyrkorna. Pastorerna anbefallde därför de sockenbor som inte kunde närvara under söndagens gudstjänster att själva hålla så kallad byabön. Man lärde sig själv att läsa religiösa texter och tog ansvar för sin religiösa fostran. I slutet av 1700-talet kunde nästan alla läsa i Västerbotten, något som andra delar av världen inte var i närheten av. Den höga läskunnigheten bidrog sedan till ett stort engagemang  i de folkrörelser som växte fram i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och än idag finns det påfallande många föreningar och organisationer i länet. Med läsandet följde också en förståelse för utbildningens betydelse. Det akademiska inslaget har därför alltid varit stort i speciellt Umeå.

I Umeå har man heller aldrig haft någon grupp som dominerat staden. Jämfört med andra norrländska städer var industrin och socialdemokratin inte lika dominerande. Förutom socialdemokraterna fanns här också ett starkt fäste av frisinnade liberaler. Sedan växte det fram vänsterradikalism runt universitet på 70-talet. Och i anslutning till det tidigare regementet har det också funnits konservativa krafter i staden. Debattklimatet är ibland högljutt – man är ju van att göra sin röst hörd, men samtidigt är befolkningen i Umeå omvittnat bra på att samverka och kommunen, näringslivet, akademin och civilsamhället jobbar ofta i partnerskap. År 2014 lyckades man t.ex. bli kulturhuvudstad i Europa – inte illa av en liten stad med 120 000 invånare. Man har förstått att det inte handlar om att vara och tycka lika, utan om att hantera och dra nytta av att man är och tycker olika.

”När hårdrockarna har en festival, så ”råddar” popsnörena backstage. När popsnörena har festival så ”råddar” hårdrockaren. De gillar inte varandras musiksmak, men ibland spelar de i samma band ändå för att det är jäkligt roligt att spela. Det är symboliskt för samarbetet. Man kan samarbeta utan att någon förlorar på det.”

Anna Olofsson, marknadschef i Umeå kommun

Västerbotten och Umeå lyfter jag fram som ett exempel på högt överbryggande socialt kapital i boken ”Tillit och tolerans”. Skånes historia har jag inte dykt lika djupt i, men en historisk förklaring jag sett att några lyft fram är att tilliten är något lägre i de regioner där adel och godsherrar haft inflytande över befolkningen. De flesta svenska slott och herresäten låg i Skåne och runt Mälardalen, och där behövde befolkningen förhålla sig till överheten och auktoriteter på ett sätt som befolkningen i t.ex. Västerbotten slapp undan. Även i övriga län med lite lägre tillitsnivåer, som Västmanland, Södermanland och Örebro, finns det många slott. Så ju längre avståndet till adel och präster varit, desto högre tycks tilliten vara i dag.

Det har historiskt också funnits en del främlingsfientliga krafter i länet och idag finns några av Sverigedemokraternas starkaste fästen i just Skåne, något som tros påverka tilliten i befolkningen.[1] Statistik från SOM-institutet visar också att toleransen blir lägre i Sverige ju längre söderut man kommer. I Skåne har det historiskt funnits ett motstånd mot etablissemang, statsmakt och Stockholm. Det fanns och kanske fortfarande finns en viss nationalism i Skåne som uppträder i form av provinsialism. Det är Skånes rättigheter och självbestämmande som står i fokus, inte landets som helhet. Skåne ska räddas, inte bara från invandringen utan även från myndigheterna och politikerna i Stockholm.

Även om de här gamla strömningarna fortfarande existerar, så ska man kanske inte dra alltför stora växlar på dem. De kan troligtvis förklara de skillnader som finns i tillit mellan Skåne och övriga Sverige, men skillnaderna är som sagt små.

[1] Källa: ”Varför röstar vi som vi gör? – forskningsrapport från Södertörns högskola

Julia Ceasar

Det mest tillitsraserande en människa kan drabbas av är att bli utesluten från sin egen grupp (de man umgås och identifierar sig med) och att bli orättvist behandlad av människor som i någon form har makt över en. Det kan t.ex. vara polis, domstol, byråkrater, socialsekreterare, läkare, lärare, bankpersonal eller försäkringshandläggare.

För någon månad sedan avslöjade Expressen och Svenska Dagbladet namnet på den nätbloggare och författare som gått under pseudonymen ”Julia Ceasar”. En person som är starkt invandrarfientlig och som genom sin goda skrivförmåga fått ett stort genomslag i den växande nätrörelsen mot invandring. Hennes bok ”Världsmästarna” har blivit en bibel för många Sverigedemokrater och hon är otvivelaktigt en person som blivit väldigt inflytelserik i dessa kretsar.

Jag använder sällan ordet rasist. De flesta är inte främlingsfientliga på grund av att de hatar människor med annan  hudfärg, utan det handlar mer om rädsla för andra kulturer och oro för att en hög invandring medför negativa konsekvenser för Sverige. Men efter att ha läst några av hennes texter, så tvekar jag inte att ta ordet rasist i min mun. Och hon är minst lika hatisk till politiker, ”gammalmedia” och ”kultureliten”.

Jag läste också med intresse de artiklar som då skrevs om avslöjandet. Jag tycker för övrigt att det var helt rätt att avslöja hennes riktiga namn. En person som skapat sig ett så stort inflytande över andra människor kan inte räkna med att få fortsätta att vara anonym. Ett demokratiskt samhälle kräver att makt utövas transparant.

Men vad är det som får en människa att bli så hatisk och konspiratoriskt lagd? Jo, när jag läst artiklarna i Expressen och Svenska Dagbladet slår det mig att hon råkat ut för de två saker som jag nämner i början av artikeln som de mest tillitsraserande som en människa kan råka ut för.

I slutet av 1980-talet fick ”Julia Ceasar” sjukdomen ”oral galvanism”, namnet för de besvär som de drabbade ansåg kom från tandfyllningsmaterialet amalgam. År 1989 publicerade hon en debattartikel i Dagens Nyheter där hon hävdade att 10-20 procent av den vuxna befolkningen var förgiftad och att de som drabbats avfärdades och hånades. Hon menade att det pågår en förgiftningskatastrof som skulle komma att gå till historien som det största någonsin. Hon bedrev också en kamp mot sin kommun i fyra år för att få sin bostad elsanerad. År 1993 förtidspensionerades ”Julia Ceasar”, då endast 49 år gammal.

Jag vet inte vad som är sant vad gäller ”oral galvanism” eller elallergi. Rätta mig om jag har fel, men vad jag förstår så har forskare inte kunnat hittat några samband mellan symptom och elektriska fält eller amalgam. Men många av dem som led alternativt trodde sig lida av dessa sjukdomar fick brottas med en oförstående läkarkår. Många kände sig kränkta, illa bemötta och orättvist behandlade. Ofta slutade många års kamp för att bli trodd med en förtidspension och ett liv i bitterhet mot myndigheter och läkare.

Med tanke på de åsikter hon har och den konspiratoriska läggningen så är det ingen vild gissning att hon också kan ha blivit utstött och kanske t.o.m. mobbad av sina kollegor på DN. Det är svårt att gå emot sin egen grupp, att märka att de åsikter man själv har inte överensstämmer med vad som är ”comme il faut” i den egna gruppen. Känner man sig utfrusen kan detta mycket väl leda till ett hat mot de tidigare kollegorna och de värdringar de står för.

”Julia Ceasar” har sannolikt upplevt de två mest tillitraserande faktorerna som kan hända en människa. Det har gjort henne hatiskt, inte bara mot sina tidigare kollegor, utan också mot deras värderingar och mot myndigheter som hon sannolikt upplever har förstört hennes liv. När man inte har någon tillit till myndigheter, journalister och de som har makt, så är det lätt att tro att det finns konspirationer – att människor har en hemlig agenda. 

Jag länkar inte till artiklarna för mitt syfte är inte att ”hänga ut henne”, utan jag vill öka förståelsen för hur människor kan bli hatiska och att denna förståelse också kan leda till att vi kan bli bättre på att se och bemöta de människor som ligger i riskzonen.

Mångfald och socialt kapital

Sverigedemokraterna använder ibland det sociala kapitalet som argument för sin kritik mot invandring, eftersom tilliten ofta försämras i  områden med etnisk mångfald. Den här artikeln tycker jag reder ut begreppen på ett bra sätt, bl.a. så kommenterar den mest kända forskaren inom området, Robert Putnam, för- och nackdelar med invandring och etnisk mångfald.

”Huvudpoängen i våra forskningsresultat är att mångfald ger betydande fördelar. Vi säger visserligen att invandring och etnisk mångfald skapar svårigheter på kort sikt. Det är svårt att leva med etnisk mångfald. Och jag tror att vi progressiva som gillar invandring gör samhället en otjänst om vi försöker påstå att den är problemfri. Men vår forskning visar att en framgångsrik invandringsnation kan hantera motsättningarna och dra fördelar av dem.”

Länk till artikel

Putnam nämner vidare fyra områden – vid sidan av kulturliv och matvanor – där invandring och mångfald ger positiva bidrag:

  • Högre kreativitet –  första generationens invandrare har fått 3-4 gånger fler Nobelpris och Oscars än USA-födda.
  • Snabbare ekonomisk tillväxt och högre BNP.
  • En föryngring av arbetskraften i länder med åldrande befolkning (anm: något som är en stark bidragande orsak till att tillväxten ökar).
  • En resursöverföring till de fattiga hemländerna som är större än dagens u-hjälp, skuldnedskrivningar och frihandelsavtal.

Samtidigt poängterar han att invandring och etnisk mångfald kan skapa svårigheter på kort sikt. Jag har själv svårt för den retorik som speciellt vänstern i Sverige för, där man ofta är föraktfull och nästan demoniserar människor som är oroliga över en stor invandring och snabba förändringar i samhället. Det är faktiskt inget konstigt att önska sig ett homogent samhälle där man lätt kan identifiera sig med andra människor. Det är samma instinkt som när hipsters bosätter sig på Södermalm eller HBTQ-personer i Bagarmossen – man vill umgås med människor som har ungefär samma värderingar och intressen som man själv har. Men vi som tror på ett öppet, tolerant och pluralistiskt samhälle måste bli bättre på att peka på de fördelar som nämns i denna artikel – och även kunna prata om och hitta lösningar till de negativa effekter som faktiskt kan uppstå på kort sikt.

Överbryggande socialt kapital kräver både tillit och tolerans

Stenåldern har rönt ett allt större intresse bland folk, inte minst olika dieter samt förra årets julkalender med familjen Hedenhös har inneburit ett uppsving för stenåldern. Men levde verkligen stenåldersmänniskor lika jämställt och harmoniskt som familjen Hedenhös? Ja, det finns en del som tyder på det!

De flesta forskare menar idag att teorierna om den starkes överlevnad är felaktig. Under den period som människan utvecklades från att vara apor till för ca 60 000 år sedan då människan började utvandra från Afrika till Asien, Europa och övriga världen har inga krigsfynd hittats, inga inslagna skallar eller bröstkorgar med spjut i.

Inte heller idén om den strikta uppdelningen i att mannen gick på jakt och kvinnorna tog hand om barnen och sällan lämnande grottan anses vara korrekt. Forskaren och författaren Lasse Berg menar att vi under den tiden levde ett ganska jämlikt liv, vi drog omkring i samarbetande grupper som delade på mat och sysslor.

Vi har varit en otrolig social varelse. Evolutionsbiologiskt har det inte varit särskilt smart att vara aggressiv. Det var den som var snäll, som kunde inordna sig i en grupp och gjorde så att andra hjälpte honom eller henne, som fick vidarebefordra sina gener. Vi har en inbyggd avsky i oss mot stöddiga människor och folk som ska styra och ställa över andra.

Att vi utvecklades till att bli sociala varelser är en viktig orsak till att människohjärnan utvecklades. Det kräver att hjärnan kan tolka andra människors känslor, att förstå den sociala dynamiken. Det är något som kräver mycket mer än styrka.

Att förstå andra människor innebär också en förmåga att anpassa sig efter andra. Detta har i förlängningen också inneburit att vi successivt förbättrat vår förmåga att förändra oss själva efter omgivningen och att vi med tiden kunnat inkludera allt fler människor i de grupper som vi identifierar oss med.

”Det är inte de starkaste som överlever, inte heller de mest intelligenta, utan de som har störst förmåga att förändras”

Charles Darwin, brittisk biolog, teolog och forskare

Vi är bra på att samarbeta, känna empati och anpassa oss efter varandras behov. Evolutionärt är det inte den starke som överlevt, utan de människor som i allt större grupper kunnat hålla sams under längre perioder. Denna tillit är medfödd. Det finns något som kallas spegelneuroner i hjärnan – vi mår bra av att spegla oss i andra. Detta osjälviska drag samt vår förmåga att tänka långsiktigt gör att vi faktiskt kan leva ihop i allt större samhällen.

Men det var också viktigt att hålla sams i gruppen. Den som bröt normerna riskerade att splittra gruppen. Vi har därför en medfödd instinkt att straffa dem som sviker, fuskar eller beter sig själviskt. Men vi bestraffar inte bara fuskare och de som agerar egoistiskt – också den som är annorlunda riskerar att mobbas och stöttas ut från gruppen. Detta är den evolutionära grunden till den främlingsfientlighet vi ser idag!

De flesta är därför väldigt måna om att passa in i den grupp (eller de grupper) som de identifierar sig med. Det finns inget som vi fruktar så mycket som att lämnas utanför gruppen – att bli mobbade, utfrusna eller utsparkade från den grupp som vi vuxit upp i eller som vi vill tillhöra. Vi har en existentiell rädsla för ensamhet. Denna rädsla sitter djupt inpräntat i generna på oss – den som förkastades av gruppen överlevde sällan. Människans mest onda egenskaper kommer oftast till uttryck i samband med grupptryck. Vi är kapabla att utföra de mest fruktansvärda handlingar om vi tror att den egna gruppen förväntar sig det av oss.

Det sociala kapitalets uppbyggnad kan delvis härledas från våra instinktivt uppbyggda känslor och beteenden. Man brukar skilja på inbundet och överbryggande socialt kapital, där det inbundna sociala kapitalet i hög grad är biologiskt nedärvt medan det överbryggande i högre grad påverkas av vår miljö och kultur. Det inbundna sociala kapitalet faller naturligt för människor. Att känna empati och vilja att samarbeta med människor inom familjen, bland vänner och bekanta eller andra som vi identifierar oss med är ett nedärvt beteende från stenåldern. I ett homogent samhälle litar folk på varandra för att de liknar varandra.

Det överbryggande sociala kapitalet är svårare att bygga upp. Det uppstår när människor från olika kulturella, sociala, ekonomiska och etiska sammanhang möts och påverkar varandra utan att konflikter uppstår – när det skapas positiva kontaktytor över gränser som annars kan utgöra en grund för misstro. Det överbryggande sociala kapitalet byggs upp genom människors positiva erfarenheter av varandra och på tillitsstärkande normer och värderingar som ofta kan härledas från landets eller platsens historia.

Inom politiken går det en stark skiljelinje mellan Sverigedemokraterna (SD) och övriga partier. SD anser att det är svårt att bygga ett starkt överbryggande socialt kapital – speciellt med människor från andra kulturer. Vi är biologiskt programmerade att främst känna empati och tillit till dem vi identifierar oss med. Vi bör därför sträva mot ett så homogent samhälle som möjligt. Mångfald skapar oro och otrygghet. Övriga partier menar däremot att ett öppet och tolerant samhälle är och historiskt har varit nyckeln till fred, välstånd och ekonomisk utveckling. Utveckling kommer av nya idéer, kreativitet och innovationsskapande. Kvaliteter som sällan uppkommer i homogena och trångsynta miljöer där människor tvärtom fryses ut om deras idéer eller sätt att vara avviker för mycket från rådande normer.

Under det senaste året har jag ofta sökt på Internet efter artiklar om socialt kapital och det har inte varit ovanligt att jag kommit in på sidor med främlingsfientligt innehåll. Det oroar mig! En del Sverigedemokrater är ganska pålästa om detta ämne och hänvisar till forskning som visar att det sociala kapitalet kan påverkas negativt i samhällen med stor mångfald. Det finns en viss sanning i detta – tilliten och det inbundna sociala kapitalet tycks minska något i mångkulturella samhällen. Men jag vill hävda att det inte gör något! Det viktiga för ett land som vill utvecklas på ett bra sätt och nå en hög generell välfärd för befolkningen är att hitta en bra balans mellan tillit och tolerans – det är då det mer betydelsefulla överbryggande sociala kapitalet växer sig starkt.

I boken ”Den svala svenska tilliten” visar Lars Trägårdh, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollebæk och Lars Svedberg att lokalsamhälletilliten[1] ofta är större i små homogena kommuner i lands- och glesbygd än i storstadskommunerna Malmö och Sundbyberg. Enligt Sverigedemokraternas logik skulle dessa kommuner utgöra en förebild för andra att ta efter – få invandrare samt en homogen befolkning där folk litar på varandra. Men är detta verkligen ett ideal? Det stämmer att människor i lands- och glesbygd ofta litar på varandra och kanske hjälper varandra mer än grannarna gör i en storstad, men skälet till detta är att de ofta känner eller åtminstone känner till vilka de flesta andra är i närområdet. Det är tryggt och bra, men den höga tilliten är delvis en konsekvens av att inflyttningen av människor med annorlunda värderingar och erfarenheter är liten och att de som känner att de inte riktigt passar in ofta flyttar därifrån.

Den amerikanske professorn Richard Florida menar att de mest framgångsrika regionerna i världen präglas av tolerans, pluralism och öppenhet. I ett första steg söker sig konstnärer, bohemer och HBT-personer till dessa platser, i ett andra steg människor som arbetar med kreativa yrken och som ofta trivs i toleranta och spännande miljöer och i det tredje steget söker sig kapitalet och investeringarna dit. Personer som känner en generell tillit till andra människor tycker det är roligare att bo och leva i städer som kan erbjuda en mångfald av människor, bakgrunder och kunskaper. En av de viktigaste konkurrensfördelar som en plats kan ha idag är hög tolerans och tillit, dvs. ett starkt överbryggande socialt kapital. Det kan vara svårt att bygga upp om man inte har det och det går inte att flytta på – det är platsbundet.

”Lika barn kanske leker bäst, men olika barn hittar på nya lekar!”

Det är inget fel med hög tillit, tvärtom, men för att skapa ett modernt, kreativt och väl fungerande samhälle idag krävs det också tolerans. Tillit utan tolerans skapar inskränkta och bakåtsträvande orter med dålig potential för utveckling, medan tolerans utan tillit skapar individualiserade samhällen där var och en sköter sitt. Det är när en ort, stad eller land uppnår balans mellan tillit och tolerans på en hög nivå som det ideala överbryggande sociala kapitalet växer sig starkt. Sverige har hittills lyckats oerhört bra med detta, vilket enligt min uppfattning är vår viktigaste konkurrensfördel. Låt inte Sverigedemokraterna förstöra det!

 

[1] Lokalsamhälletillit är ungefär samma sak som inbundet socialt kapital fast fokus mer på den geografiska ytan än på släkt, vänner och människor man identifierar sig med.

Partipolitiskt hemskhetsindex

I ett tidigare inlägg på bloggen skrev jag om att medborgarna i f.d. diktaturer som går till val för första gången borde få avge två röster – en positiv och en negativ röst. Med ett traditionellt val är risken stor att det parti som vinner representerar den etniska grupp eller klan i landet som är störst och att dessa då främst ser till sina egna intressen. Med negativa röster skulle väljarna kunna rösta bort de politiker och de partier som inte företräder samtliga landets medborgare på ett bra sätt.

Länk till inlägg – Rösta för och emot

Jag ser inte samma fördelar med denna metod i utvecklade demokratier, men det är ändå intressant att resonera i dessa termer även här. I Sverige redovisar olika opinionsinstitut kontinuerligt vilka partier vi tycker bäst om eller tänker rösta på i nästa val. Mer ovanligt är att fråga om vilket parti vi tycker sämst om. SIFO presenterade för en tid sedan ett hemskhetsindex för de politiska partierna (se längst ned i artikeln). SD intar en svårslagen förstaplats på hemskhetsindexet med Fi och KD på andra respektive tredje plats.

Länkt till artikel i SvD

Sverigedemokraterna och Miljöpartiet har ungefär lika många sympatisörer, men är det självklart att de ska ha lika stor makt? Självklart tycker Sverigedemokraterna, som dock ofta får finna sig i att övriga partier går ihop för att stänga ute deras parti från makten. Men det är relativt få medborgare som tycker illa MP, desto fler som ogillar SD. Är det då inte rimligt att MP ges mer makt än SD, trots att de fått ungefär lika många röster?

Enligt samma resonemang och med statistik från hemskhetsindexet som underlag skulle en regering bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet utgöra den bästa kompromissen för Sveriges befolkning. Alla skulle givetvis inte vara nöjda med en sådan regering, men relativt få skulle vara djupt missnöjda. Kanske något att tänka på inför valet i höst?

Provokationer

Socialt kapital och provokationer passar illa ihop. Mitt syfte med bloggen är inte att provocera. Vi bygger inte socialt kapital genom att polarisera och gruppera oss, utan genom möten och förståelse för att vi kan tänka olika. Men för att skapa lite nyfikenhet kring min blogg nämner jag nedan ett antal ämnen som jag har tänkt skriva om och som jag hoppas kan vara lite tankeväckande (och i något fall också provocerande):

  • Varför det går bra för länder med ett högt socialt kapital?
  • Varför bönderna och folkhemmet varit så viktiga för det sociala kapitalet i Sverige?
  • Varför Sverigedemokraternas försöker kidnappa begreppet socialt kapital och varför de fått det mesta om bakfoten?
  • Varför mormoner i USA är så framgångsrika?
  • Varför tolerans har blivit en så viktig konkurrensfördel för utvecklade länder?
  • Varför Internationella valutafonden IMF) i senare rapporter börjat varna för ojämlikhet och att ökande inkomstklyftor kan skapa en sämre ekonomisk utveckling och tillväxt i världen?
  • Varför även de rikaste ska få barnbidrag?
  • Varför länder med högt socialt kapital har lyckligare medborgare?
  • Varför Israel har så många nobelpristagare?
  • Varför socialt kapital och tolerans i dess extremformer är varandras motsatser?
  • Varför vi inte litar på ”dom”?