Taggarkiv: Tillit

Varför är det så tyst om socialt kapital?

Jag tror att frågan om socialt kapital befinner sig i samma läge som frågan om hållbar utveckling befann sig i början av 2000-talet. Många har hört talas om det och man känner till att forskare anser det vara viktigt, men man vet inte riktigt vad det betyder. Några undviker säkert ämnet offentligt för att inte verka okunniga, medan andra kopplar det felaktigt till t.ex. socialt entreprenörskap eller socialt arbete.

Jag spekulerar lite nu, men jag tror att problemet med att nå ut brett till människor om socialt kapital kan ha följande förklaring. Det finns tre vanliga ingångar till ämnet – ett som uppfattas vara självklart, ett som får folk att gäspa och ett som är politiskt känsligt. Inga ”klickmonster” för att tala kvällstidningsspråk.

Tillit skapas bland annat genom samarbete och att människor är snälla mot varandra. De flesta ser detta som självklarheter, de är ju själva snälla och bra på att samarbete så budskapet flyger över deras huvuden.  Men sanningen är att det ofta är svårt att samarbeta med människor som har en annan personlighet, utbildning eller bakgrund än man själv har. Man bevakar sina egna intressen och perspektiv, snarare än att lyssna och föra dialog. Och den psykologiska trygghet som bland annat Googles forskarteam framhäver som avgörande för goda samarbeten infinner sig inte.

Den andra ingången i ämnet är det svårt att skapa engagemang för och det är vikten av fungerande institutioner som står upp för rättssäkerheten i landet och som kan motverka korruption och nepotism. En väl fungerande byråkrati är grundläggande för att skapa ett gott socialt kapital. Känner sig människor orättvist och illa bemöta i sina kontakter med byråkrater, läkare, poliser och andra maktutövande personer i samhället så påverkar det i hög grad tilliten i samhället. Men få ställer sig på  barrikaderna för den goda byråkratins skull – lika lite som man hejar på domaren under en fotbollsmatch.

För det tredje så finns det resultat inom forskningen om socialt kapital där enskilda slutsatser går stick i stäv mot viktiga ideologiska fundament för samtliga politiska inriktningar. Flera framträdande forskare inom detta område har stuckit ut hakan och förargat såväl socialister, liberaler som konservativa. De som kritiserat såväl vänsterns identitetspolitik som nyliberalismen, som haft starka invändningar mot vinster i välfärden och som lyft fram såväl negativa som positiva konsekvenser av mångkulturella samhällen. Allt med hänvisning till tillitens stora betydelse för ett gott samhälle.

Å andra sidan har samtliga ideologier en hel del att hämta från denna teoribildning. Vänstern borde omfamna att forskningen lyfter fram betydelsen av jämlika, jämställda och rättvisa samhällen, liberalerna kan visa på att fria, demokratiska marknadsorienterade länder med stark respekt för det privata ägandet ofta ligger i topp vad gäller tillit. Och konservativa har t.ex. en del att hämta i bildningens betydelse för tilliten och att ett visst mått av patriotism samt en gemensam berättelse om landet är av vikt för sammanhållningen. Mångkultur kan skada tilliten, men mångkultur kan också var en viktig nyckel till kreativitet och innovationer. Utfallet av en stor invandring beror i hög grad på oss själva, på vilket sätt vi samspelar och integrerar oss med varandra.

Min slutsats efter att ha varit intresserad av området socialt kapital i över 15 år är att det finns inslag i både socialism, liberalism och konservatism som kan stärka det sociala kapitalet. Det viktiga är att inte dra någon ideologi till sin spets. Länder med ett högt socialt kapital har ofta hittat en bra balans mellan de klassiska värdena jämlikhet, frihet och broderskap. Tyvärr verkar många idag vara mer fokuserad på att kritisera det som inte stämmer in med den egna ideologin än att fokusera på det som man kan komma överens om. Små detaljer som krockar med den egna världsbilden kan vara skäl nog för att avfärda hela forskningsområdet. Lyft blicken, se helheten och ge det sociala kapitalet en chans!

Ingen är starkare än sin svagaste länk

Ingen plats, kommun, region eller land är starkare än sin svagaste länk. Därför måste man arbeta väldigt brett med utvecklingsfrågor. Svårast är ofta de mjuka faktorerna som tillit och tolerans, som bygger på tämligen komplicerade historiska, sociala och psykologiska processer.

”…kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder idéer och innovationer, idéer och innovationer tillsammans med riskkapital och ett bra företagsklimat skapar nya företag, nya företag skapar fler arbetstillfällen, arbetstillfällen ger ökade skatteintäkter, ökade skatteintäkter möjliggör en förbättrad offentlig välfärd, bättre infrastruktur och ett minskat skatteuttag. Välfärd, bra infrastruktur och måttliga skatter attraherar högteknologiska företag och utbildade människor, utbildning och väl fungerande och rättssäkra offentliga institutioner som främjar jämlikhet och jämställdhet föder tolerans och tillit, tolerans och tillit stärker kulturen i vid mening, kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder…”

Med fördel kan följande låt spelas i samband med läsningen ovan!

Är ”dom” en förutsättning för ”vi”?

När den numera avlidne polske sociologen Zygmund Bauman var i Sverige för några år sedan höll han ett spännande föredrag där han menade att mänskligheten är fast i ett sorts vacuum. De gamla politiska idéerna hjälper oss inte längre och de nya idéerna har ännu inte fötts.

Människor är i grunden fantastiska på att samarbete, det finns nedärvt i vårt DNA. Från jägar- och samlarperioden då vi umgicks i grupper av ca 20-30 personer har vi lyckats slå oss samman i allt större grupper och omformulera ett allt större ”vi”, en utveckling som hittills lett oss fram till nationalstaten. Men för att förena människor i ett allt större ”vi” har man i historien ofta behövt hänvisa till yttre fiender. Utan ett ”de” att avgränsa sig mot har mänskligheten, enligt Bauman, svårt att definiera ett ”vi”.

Men hur gör vi nu i vår globaliserade och individualiserade värld där nationalstaten och politikernas makt försvagats samtidigt som våra största problem måste lösas genom samarbete mellan nationer och mellan människor som inte identifierar sig med varandra. Nästa ”vi” måste bli ett globalt ”vi”, men vem ska då var ”dom”?

Efter ett antal glas rödvin sent en lördagskväll kollade jag på en amerikansk science-fiction-rulle och det slog mig då – den gemensamma yttre fienden kanske kan utgöras av rymdvarelser som attackerar Jorden. Åtskilliga Hollywoodfilmer har ju speglat detta förlopp där världen räddats från främmande attacker genom mänsklighetens förenade ansträngningar – ofta ledda av en amerikansk president. Den tanken kanske dock är lite för långt utanför (vin)boxen? Och med tanke på vem som nu sitter som president i USA får vi nog hoppas att en rymdinvasion åtminstone dröjer till nästa presidentperiod.

Men kanske kan istället klimathotet eller en allvarlig pandemi bli den yttre fienden? I en akut nödsituation tror jag att mänskligheten är kapabel att gå samman för att rädda världen och sig själva. Men risken är stor att uppvaknandet vad gäller klimathotet kommer för sent och att det istället blir en kamp för överlevnad – en allas kamp mot alla, ett individuellt ”race to the bottom”? Inte heller detta ett ovanligt tema i påkostade Hollywoodproduktioner!

Men det kanske finns ett annat sätt? Bauman talade under föreläsningen länge och väl om dialogens konst, den är nyckeln till förståelsen av ”den andre”. Vi kanske inte behöver en yttre fiende? I dialogen kan vi upptäcka att vi alla har flera olika identiteter, både de som förenar oss och de som splittrar oss. Med dialogkompetens, så kan vi bygga vidare på det vi har gemensamt, och åtminstone tillfälligt låta det som splittrar oss läggas åt sidan.

Jag brukar reagera negativt på politiker som använder krigsretorik och som utmålar politiska motståndare som fiender eller onda. Jo, jag kan sträcka mig till att det finns onda ideologier och onda tolkningar av religioner, som nazism, kommunism och radikal islamism. Och visst finns den en del empatilösa psykopater som agerar strikt egoistiskt. Men jag tror inte att alla Sverigedemokrater är nazister eller i grunden onda människor – lika lite som alla feminister är manshatare. Om vi använder krigsretoriken, att vi ska bekämpa motståndarna, attackera deras åsikter och vrida vapnen ur händerna på dem, så återstår frågan: Om vi nu vinner slaget, vad ska vi göra med förlorarna?

Den här reklamfilmen för Heineken gör mig genuint glad. Människor som möts förutsättningslöst utan fördomar om varandra har alla möjligheter att nå till varandras hjärtan även om de tycker diametralt olika om vissa saker. Syftet med dialogen är att människor ska kunna mötas, och trots varandras olikheter och skilda värderingar, ändå kunna förstå varandra och nå ett samarbete. Alla människor har fler än en identitet. Så även om vi inte kan nå varandra på alla sätt, går det nästan alltid att hitta några gemensamma referensramar och bygga vidare på när man möts öga mot öga. Genom dialogen uppstår det win-win situationer, även om båda parter kanske måste göra avsteg från vissa principer och kompromissa kring några av sina värderingar.

Sommarens boktips: Björnstad

Jag gillar verkligen Fredrik Backman – mannen bakom världssuccén ”En man som heter Ove”.  Han kombinerar humor och allvar med en stor portion sentimentalitet på ett sätt som åtminstone träffar mig rätt i hjärtat. Det finns en träffsäkerhet i böckerna som berör mig. Jag tycker nästan jag känner igen en del av karaktärerna i böckerna från min egen uppväxt.

Jag har just läst färdigt Fredrik Backmans nya bok ”Björnstad”. Det är en bok om skuld, skam, heder och stolthet i ett samhälle hårt präglat av klientelism och att man ställer upp för ”samhällets bästa”. Men hur långt är man beredd att gå för att skapa en ljus framtid åt den plats man bor på?

Jag har läst några recensioner av boken och en del recensenter menar att boken är feministisk. Det kan jag till viss del hålla med om. Boken beskriver patriarkala strukturer och machokultur – men den visar också på en positiv manlighet och några av de värsta ”bovarna” i boken är kvinnor.  Det som jag tycker är bra med Fredrik Backman är att han inte skildrar människor i odelat gott eller ont. Även i grunden goda människor kan känna sig tvingade att agera ont och till synes usla människor kan när det gäller ”göra det rätta”. Våra handlingar styrs av många saker – vår personlighet, omständigheter, våra värderingar och samhällets normer. Vad är det ett samhälle tillåter och vad är det man uppmuntrar?

”Nästan alla diskussioner om hur människor beter sig mot varandra slutar för eller senare i argument om ”människans natur”. Det har aldrig varit lätt för biologiläraren att förklara: å ena sidan överlevde hela vår art för att vi håll ihop och samarbetade, å andra sidan utvecklades vi för att de starkaste individerna alltid frodades på bekostnad av de svagare. Så i slutänden kommer vi alltid att bråka med varandra om gränsdragningarna. Hur egoistiska får vi vara? Hur mycket är vi skyldiga att bry oss om varandra?”

Boken handlar också i min mening om socialt kapital, eller snarare frånvaron av ett överbryggande socialt kapital och närvaron av ett kvävande och socialt kontrollerande inbundet socialt kapital. Den handlar om den ständigt närvarande konflikten mellan ”vi och dom” och människors paradoxala strävan mot såväl samarbete som individualism.

Det är också en bok full av ”oneliners”: Här följer några som jag skrev upp:

”Här är en person som kan bli kränkt i ett tomt rum”.

”Den enda gången jag backar är när jag tar sats”.

”Hockeyspelare är inte speciellt smarta. De uppfann suspensoaren 70 år innan hjälmen.”

Läs den!

En man som heter Ove

Varför har boken och filmen om ”En man som heter Ove” blivit så populär i USA? Är inte Ove typisk svensk på många sätt? Kanske inte. Jag tror nämligen att många amerikaner kan relatera till denne ilsket konservativa och fingerpekande konspirationsteoretikern, som varken hänger med i globalisering, modernitet eller kommersiell ytlighet.

Jag tror att det både i Sverige och USA finns många praktiskt lagda män som kanske inte har läst så mycket böcker och inte har så mycket bildning, men som vet hur man backar ett släpp, monterar in en ny spis eller fläkt och som lärt sig att lita på ett handslag. Som tycker att stadsbor” vet så förbannat mycket, men kan så djävulskt lite”. Jag är ju själv en sådan opraktisk person som ”flytt” den lilla orten för stadens puls och e-postläsande arbeten[1].

Den amerikanske journalisten och författaren David Brooks skrev i Dagens Nyheter (2016-09-29) att bagaren inte längre kan baka. Den värdighet som män som Ove tidigare kände av att kunna laga och fixa saker och ting försvinner i takt med digitalisering och robotisering. Arbetarnas ställning minskar i takt med att de inte längre tillverkar produkterna, utan bara servar maskiner och de datorprogram som gör det. Följden av det som skett är att bagarna inte längre vet hur man bakar bröd. Kapitalvaror är så billiga att vi slänger dem, istället för att människor som Ove lagar dem. Och vem behöver backa med släpp, ha lokalsinne eller kunna läsa en karta när bilarna snart kör sig själva.

Den svenske Ove kanske inte är lika reaktionär som Trumps kärnväljare, men jag tror ändå filmen speglar en del av de känslor och den frustration som finns bland såväl män som kvinnor utanför storstäderna i USA. Att inte längre vara behövd, att förlora sin position som någon i samhället och att se sina barn få en sämre uppväxt än den man själv haft. Att gå från att vara en familjeförsörjare och en kugge i lokalsamhället till att vara någon som inte längre är efterfrågad av samhället mer än som ”tjänstehjon”. Samtidigt som de upplever att stadsbor ser ned på deras gammaldags värderingar och sätt att leva.

Jag tycker att historien om Ove är extra aktuell i Trumptider. Ove representerar väldigt mycket ordet tillit. Och i dag blir vi alla rädda för att tilliten håller på att urholkas. Då tror jag det är viktigt att visa hur vacker och stark tilliten kan vara.

Rolf Lassgård, skådespelare, spelar Ove i filmen

Tillit bygger på ömsesidighet. När det blir allt svårare att spegla den egna tilliten i andras tillit, så naggas den egna tilliten i kanten något för varje år som går. Som jag tidigare skrivit i bloggen så har tilliten markant minskat i USA sedan 1960-talet och den nedgången kan troligtvis till stor del hänföras till den amerikanska arbetarklassen utanför storstäderna.

Den ekonomiska nedgången utanför storstäderna i USA tillsammans med en rå marknadsliberal politik har slagit sönder lokalsamhällen. USA har heller inget kommunalt utjämningssystem som i Sverige. Allt fler familjer har blivit dysfunktionella, en del  har drogproblem, ännu fler hälsoproblem och kriminaliteten ökar i takt med utslagningen. Det tidigare så starka civilsamhället i USA har förtvinat på många platser. Andelen personer som tillhör medelklassen har minskat samtidigt som andelen rika (främst i städerna) och andelen fattiga ökat. Den medelklass som ofta burit upp civilsamhället och som varit en länk mellan olika socialgrupper har blivit mindre. Lägg till detta en låg tillit till makten. Något som har historiska förklaringar i USA, men som förstärkts av en markant ökad åsiktspolarisering delvis skapad av en åsiktsuppdelad gammalmedia och klicklogiken i sociala medier.

Jag tror att många amerikaner längtar tillbaka till den här tiden då civilsamhället var starkt. När ett handslag räckte och när det var enkelt att känna vilka man kunde lita på eller inte. Man vill vara tillitsfull, man är liksom Ove uppfostrad till att visa varandra tillit – åtminstone i lokalsamhället. Men när även lokalsamhället sviker, då är det inte så lätt att vidga cirkeln och känna tillit till människor man inte identifierar sig med. Man söker istället det som i forskningen benämns ett inbundet socialt kapital. Man vill ha homogenitet, enkelhet och trygghet och då blir det avvikande hotfullt; människor med annan etnicitet, postmodernistiska värderingar och influenser från andra länder.

Man vill känna tillit till varandra, man vill ha kontroll över sitt eget liv och man vill ha tillbaka den position och status i samhället som man haft tidigare, men man förstår inte vilka de övergripande förändringskrafterna är som satt dem i den situation de är idag och man förmår inte återskapa den tillit som tidigare fanns. Då återstår hatet och offerrollen – att kunna skylla sitt dåliga liv på någon annan. Och hoppet om en stark ledare som kan vrida tillbaka klockan och ”ställa saker till rätta igen” – såsom det en gång varit.

Jag har skrivit det här inlägget för att jag tror förståelse är viktigt. Jag har försökt förstå varför så många amerikaner känner som de gör. Det är genom förståelse man kan inleda en dialog och det är enbart genom dialogen människor i USA kan skapa någon form av kompromiss och samförstånd kring hur man går vidare. Och även om läget inte är lika allvarligt i Sverige, så finns de här tendenserna även här. Vi måste börja lyssna på varandra istället för lockas in i ekokammare och sandlåderetorik.

[1] Förr sa man pappersvändande arbeten, jag tror e-postläsande arbeten stämmer bättre överens med verkligheten idag.

Vi är röde, vi är hvite

Jag är mycket förtjust i den här reklamfilmen från Danmark som säkert många av er redan har sett. Den utgör ett skolexempel på vad överbryggande socialt kapital handlar om. Att se att vi har fler identiteter än en. Det är inte bara könet, etniciteten, sexualiteten eller något annat som ska identifiera oss. Jag har förståelse för att identitet är viktigt för många, att man känner en större trygghet ihop med likasinnade och att det gör världen lite enklare när våra fördomar blir bekräftade. Men jag vill hävda att vi människor är så mycket mer än de stereotyper som både högern och vänstern identitetsideologier vill sätta på oss. Och ska vi trots våra olikheter kunna leva ihop så måste vi våga mötas över gränserna och framförallt våga tänka annorlunda, vara annorlunda och ha andra intressen än vad som förväntas av oss utifrån våra kön, var vi kommer ifrån eller vilka politiska ideologier vi har. Det är brobyggarna, överbryggarna, som är hjältarna i mina ögon. Det är de som bryter mönster och umgås över gränserna som skapar tillit och socialt kapital i samhället.

Åsiktspolariseringen skapar stamkulturer

Två saker som jag ofta skrivit om på min blogg är hur den tilltagande åsiktspolariseringen riskerar att rasera tilliten i samhället och hur viktigt det är att länder lyckas skapa stabila och rättvisa offentliga institutioner som uppfattas som legitima av medborgarna.

I början av 2017 publicerade Dagens Nyheter en artikel signerad av Anders Ekström, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, där han på ett mycket bra sätt sammanfattar precis de farhågor jag har om framtiden och även lyfter just försvaret av starka offentliga institutioner som ett av våra viktigaste verktyg för att motverka den utveckling som vi idag ser med polarisering, främlingsfientlighet, otrygghet, hat etc.

”I ett samhällshistoriskt perspektiv, sett över de 150–200 år som det tagit för de moderna demokratierna i Europa att formas, kännetecknas de senaste decenniernas utveckling framför allt av en accelererande och alltmer explosiv polarisering. Den äger samtidigt rum på tre olika nivåer – ekonomiskt, kulturellt och medialt – vilka i sin tur driver på och strukturellt förstärker varandra. En av polariseringens förbisedda och på sikt mest oroande följder är ett försvagat samhällsmedvetande.”

”Vi måste påminna oss om att det moderna samhällets historia främst är en historia om den mödosamma etableringen av gemensamma institutioner. Ekonomiska och tekniska framsteg är sekundära i förhållande till människors förmåga att utveckla bärande sociala och kollektiva strukturer. Insikten om polariseringens risker – eller med den tidens språk: att ojämlikhet är en samhällsfara – var helt central i det tidiga samhällsbyggandets historia, från mitten av 1800-talet och fram till första världskriget, och utgjorde grunden för skapandet av en stark offentlig sfär i samhällets mitt.”

”Skapandet av offentligheten vilade tidigt på två genomgripande erfarenheter. Det ena var att en gemensam sfär var det bästa skyddet mot våld och otrygghet både för den som hade mycket och för den som hade lite. Det andra var att individens känsla av delaktighet i och tillgång till gemensamma institutioner var en förutsättning både för en fungerande samhällsanda och för modern politisk maktutövning.”

”Polariseringen sätter därför vid en viss punkt själva samhället på spel. Två grundläggande aspekter av offentlighetens kultur måste återupptäckas och utvecklas i nya former. Det första är dess funktion att vara grupp- och gränsöverskridande. Det andra är dess uppgift att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten.”

”Efter en period i Europas historia som präglats av ett vårdslöst förhållningssätt till de offentliga institutionerna, och en tilltagande brist på förståelse för deras funktion att överbrygga och institutionellt garantera olikheter i samhället, måste en ny gemensamhetspolitik formuleras. Men det kan inte ske på nationell, etnisk eller identitetspolitisk grund. Historien lär oss att detta driver på polariseringen, ökar våldet och sluter samhällen till döds.”

Länk till artikel i DN

I förståelsen för detta resonemang ligger också behovet av att värna det sociala kapitalet och att upprätta kunskap om mekanismerna bakom tilliten. Anders Ekström pekar på vikten av offentliga institutioners funktion som grupp- och gränsöverskridande och att utveckla vår förmåga att se förbi den egna ståndpunkten. Den nyligen avlidne sociologen Zygmunt Bauman är inne på samma spår. Han menar att vi måste utveckla vår dialogförmåga för att överbrygga olikheter i samhället. Han pekar på tre fundament för dialogen: 1) Informalitet – det går inte att bestämma reglerna för dialogen i förväg, de måste uppstå efter hand. 2) Öppenhet – man måste gå in i dialogen med attityden att man kan ha fel. Jag har rätt och du är dum skapar inget bra samtalsklimat. 3) Samarbete – efter dialogen bör det inte finnas någon vinnare eller förlorare. Alla bör gå ut ur dialogen berikade. Syftet är att berika våra erfarenheter, vidga horisonter och vår smala repertoar att ta itu med livets svårigheter och utmaningar.

Tyvärr är mekanismerna för att sålla in oss i fållor kring vilka vi är och vilka åsikter vi har idag väldigt starka. Och det blir allt färre mötesplatser där vi ser varandra i ögonen när vi uttalar våra åsikter. Det är sannerligen inte så ofta vi sitter runt lägerelden längre, vilket faktiskt är människans första och mest naturliga mötesplats för dialog.

Jag tycker den här artikeln slår huvudet på spiken vad som är vårt största samhällsproblem idag. Men jag är inte säker på att jag förstått vad den här artikeln velat säga för 15 år sedan, innan jag började intressera mig för det sociala kapitalet. Jag undrar därför hur många som överhuvudtaget kan ta till sig det här resonemanget. Problemet med ökad polarisering är lätt att ta till sig, men det finns liksom ingen försvarare av institutionerna i samhället. Det finns ingen som står på barrikaderna för en fungerande och rättvis byråkrati och meritokrati – lika lite som någon hejar på domaren i fotboll.

Det är först när domaren är uppenbart mutad, korrupt eller påtagligt okvalificerad för rollen som vi reagerar, men oftast bara om det är till det egna lagets nackdel. Det är väldigt svårt att på ett rättvist sätt genomföra en match om domaren inte är att lita på. Och det är väldigt svårt att skapa rättvisa förhållanden och utveckling i ett land om institutioner som t.ex. polis, domstol, skatteverk, lantmäteri eller kommunernas tillståndsgivning inte går att lita på. När chefer, handläggare och andra anställda ger fördelar till den egna gruppen och medveten (eller omedvetet) väljer bort, underkänner  eller ger negativa besked till personer som tillhör ”fel grupp”. I klaner, i sekter, i det identitetspolitiska tänket och i patriarkala strukturer så finns det krafter som mer eller mindre drar åt ett sådant håll – och de krafterna måste vi vara på vakt inför. De skadar samhället hårt.

Ny Facebooksida om tillit

Jag har nu skapat en Facebooksida som komplement till denna blogg. Jag har där tänkt att göra lite kortare inlägg, tipsa om filmsnuttar, artiklar och evenemang kring tillit och socialt kapital. Jag vill också skapa någon form av ”community” för alla som är intresserade av detta område, så får vi se vart det leder.

Länk till Facebooksidan Tillit

Jag skrev följande introduktionstext till sidan:

En fråga som allt fler ställer sig är hur sjutton vi ska kunna leva tillsammans när vi tycks vara så oense om så många saker och kanske inte ens delar grundläggande värderingar. Mitt svar på denna fråga är att vi måste börja förstå betydelsen av det sociala kapitalet.

Socialt kapital och dess beståndsdelar tillit och tolerans är nämligen en resurs som forskare menar har en avgörande inverkan på såväl människors trygghet, hälsa och välmående som på länders effektivitet, ekonomi och utveckling. Det ligger därför i vårt intresse att förstå mekanismerna bakom tillit.

Den här sidan är till för dig som delar min tro på tillitens betydelse och som vill följa med i vad som händer inom området. Här kan vi tipsa varandra om artiklar, filmer, böcker, evenemang m.m.

Mitt mål är bland annat att skapa en lista på 100 saker vi kan göra för att öka tilliten och toleransen i samhället. Och jag vill att du är med och skapar denna lista! Mitt mål är också att pröva dem IRL!

Jag har en blogg om socialt kapital – www.socialtkapital.nu.

Där skriver jag främst lite längre inlägg. Här tänker jag mig kortare inlägg, tips och förhoppningsvis en dialog mellan sidans medlemmar.