Taggarkiv: USA

En odyssé över det sociala kapitalets tillväxt

Vad har pesten att göra med en ökad tillit i delar av Europa? Varför växte industrialismen fram just i England? Vad har Sverige gemensamt med Quebec? Varför blev träskområdet Holland en ekonomisk stormakt på 1600-talet och varför är tilliten så hög just där? Och vad ligger bakom Australiens, Nya Zeelands och Kanadas förhållandevis höga sociala kapital? 

Detta inlägg är en liten odyssé över det sociala kapitalets tillväxt i Europa och delar av övriga världen från 500-talet och framåt. Denna korta text kan naturligtvis inte ge någon fullständig bild och jag kan inte heller alla länders (om ens något lands) historia tillräckligt bra för att ens försöka. Men detta är ändå några nedslag i historien med händelser och skeenden som jag tror varit väldigt viktiga för att vissa länder har ett högre socialt kapital än andra.

Den enskilt viktigaste orsaken till att tilliten och den sociala utvecklingen tidigt stärktes i vissa länder i Europa är rörelsen från ett samhälle baserat på blodsband och heder mot ett samhälle baserat på lagbunden ordning och meritvärdering.

 Klanstrukturerna bröts

I boken ”Kalle Anka på kräftskiva” beskriver Dan Korn vad som egentligen hände när klanernas makt började avta i delar av Europa. När kristendomen infördes som statsreligion i romerska riket infördes en rad nya regler som t.ex. celibat för präster och arvsrätt för kvinnor. Detta innebar att en rad gårdar kom att tillhöra barnlösa änkor. Och om inga arvingar fanns så ärvde kyrkan gården. Det fanns även de som testamenterade gårdar till kyrkan för att försäkra sig om en plats i himmelen. Här fanns alltså en organisation med ett allt större jordinnehav, där de verksamma tjänstemännen inte kunde göra det som människor gjort i alla tider; favorisera de egna barnen. Kyrkan blev en jordägare av storformat och alla dessa gårdar arrenderades ut. Arrendatorn behövde inte vara släkt eller grannar, utan kunde komma från någon annan bygd. Därmed bröts klanstrukturerna i byarna över hela det område i de delar av Europa som kontrollerades av kyrkan.

En annan förklaring till att klanernas makt bröts är faktiskt pesten. Demograferna De Moor och Luiten van Zanden visade på att pesten minskade befolkningen dramatiskt. Det innebar i sin tur att värdet på jord och andra fasta tillgångar minskade och att värdet på arbetskraft ökade. Framförallt drabbades delar av Västeuropa hårt av pesten, medan delar av Östeuropa i stort sett undkom denna farsot.  Gårdar stod tomma och mindre bördiga jordar odlades inte längre. Bristen på arbetskraft innebar att det var lätt att få bra betalt för jobb utanför hemmet. Genom ökade reallöner och lägre tillgångspriser var det lättare för unga att lämna hemmet, söka ett arbete och spara pengar som senare kunde investeras i en egen gård eller jord. Efter pestens härjningar bestod hushållen i stora delar av Västeuropa för det mesta bara av två vuxna, deras barn och kanske någon äldre förälder till de vuxna samt eventuellt någon piga eller dräng. Dessa relativt små familjer, i jämförelse med storfamiljerna och klanerna i Östeuropa och Mellanöstern, innebar en ökad ekonomisk sårbarhet vid sjukdom eller dödsfall inom familjen¹. I storfamiljen så var det klanens skyldighet att hjälpa dem som drabbats av sjukdom eller dödsfall i familjen. Men i de mindre familjeenheterna började istället familjerna att samarbeta med varandra för att skapa en större trygghet i livet och genom samarbetet mellan hushållen så underlättades även skötsel av allmänningar eller byggandet av lokal infrastruktur som t.ex. broar. Familjer som inte var släkt men som geografiskt rörde sig i samma miljöer började därför med tiden allt mer lita på varandra.

Införande av kristendom i Europa samt pestens härjningar stärkte också kvinnornas ställning i samhället.  De fick i och med katolicismens framväxt viss arvsrätt och i efterdyningarna av pesten så började kvinnor och män gifta sig först i samband med att de kunde skapa ett eget hushåll och försörjning, t.ex. ett jordbruk eller hantverksrörelse. Paren var också i högre utsträckning i ungefär samma ålder, vilket gav mer jämbördiga förhållanden än under den tid klanerna dominerade och då kvinnorna blev bortgifta i mycket tidig ålder. Jämställdhet är liksom jämlikhet något som stärker ett lands sociala kapital.

Magna Charta – milstolpe för framväxten av mänskliga rättigheter

Ett dokument som anses vara en milstolpe för framväxten av mänskliga rättigheter är Magna Charta – det stora dokumentet. År 1215 tvingades Kung John av England att signera Magna Charta, där grunderna står för vad som senare kom att definieras som mänskliga rättigheter. Bland dem var kyrkans rättighet att vara fri från inblandning av regeringen, alla fria medborgares rättighet att äga och ärva egendom och att skyddas från orimliga skatter. Det fastställde rätten för änkor som ägde egendom att välja att inte gifta om sig, och fastställde principer för vederbörliga processer och likhet inför lagen. Där fanns även avdelningar som förbjöd mutor och tjänstefel av ämbetsmän. Magna Charta anses allmänt som ett av de viktigaste juridiska dokumenten i utvecklingen av den moderna demokratin². Till en början så gällde dock inte likhet inför lagen för alla. Det var fria män som behandlades lika, men bara det var ett stort steg från den ordning som tidigare gällde. En viktig orsak till att industrialismen tog fart i just England är sannolikt landets tidiga införande av lagbundenhet framför blodsband. England kanske var det första land i världen där lagen skyddade ägandet av mark, fastigheter eller företag från att stjälas, konfiskeras eller skattas bort av lynniga makthavare.

Från träskmark till ett högtillitssamhälle

Förutom de nordiska länderna, så är det Holland som sticker ut i Europa som ett land med ett mycket högt socialt kapital. År 1568 var Holland ett litet vindpinat träskområde utan naturresurser, en liten vrå av den spanska kungens arvsländer. 80 år senare hade Holland inte bara blivit självständiga från Spanien, utan också avlöst spanjorerna och deras bundsförvanter portugiserna som herrar över världshaven, byggt upp ett nederländskt imperium och blivit Europas rikaste land. En viktig förklaring till det Ostindiska kompaniets och Holland framgångar på 1600-talet handlade om att bygga institutionell tillit. Man lyckades få den spirande finansmarknadens förtroende. För det första var Holland och de aktiebolag som där byggdes upp pedantiska med att betala tillbaka sina lån till fullo och i tid. För det andra var det nederländska rättsväsendet självständigt och skyddade privata rättigheter, bland annat egendomsrätten. I Spanien så struntade kungen vid samma tid att betala både ränta och amorteringar till sina borgenärer och beslagtog så småningom alla pengar som lånats ut. Kriget mot Frankrike var viktigare än att hålla löften till simpla långivare. Detta innebär naturligtvis att kapitalet vid denna tidpunkt sökte sig från diktaturer med dålig rättssäkerhet och istället sökte sig till Holland och även England där en bra avkastning på utlånat kapital i hög grad kunde garanteras³.

Hög bildning bidrog till det sociala kapitalet i Sverige och Quebec

Något som var viktigt för tillitens tidiga framväxt i Sverige var den jämförelsevis höga bildning som bönder och arbetare hade i Sverige redan i början av 1900-talet. Böndernas relativt stora frihet och tidig läsförmåga, folkskolans införande 1846 samt folkrörelsernas framväxt gav bönder och arbetare en starkare position här än i många andra länder. Detta har i sin tur också gett oss en relativt sett hög grad av jämlikhet och jämställdhet, vilket i sig starkt bidragit till den höga graden av tillit. Det är därför intressant att läsa om en motsvarande utveckling i Quebec i Kanada, fast 100 år senare. Journalisterna Thomas Steinfeld och Per Svensson har skrivit boken ”Bildningen på barrikaderna. I slutet av 80-talet undervisade Per i litteraturhistoria vid ett universitet i Montreal, i Quebec i Kanada. Ingenstans hade det, enligt Per, varit lättare att undervisa i litteraturhistoria än där. De franskspråkiga kanadensarna utgjorde en minoritet i Nordamerika, och de franskspråkiga i Quebec var den gamla underklassen. Men när de började intressera sig för litteratur så var det på allvar. De ville upp i samhället, bildning var deras medel och både de själva och deras samhälle förändrades under den processen. Per Svensson vittnar om att han aldrig varit med om något samhälle som tagit bildning på så stort allvar som Quebec under 80-talet. Det kan vara intressant att jämföra Kanada med grannen USA där bildning sällan stått särskilt högt i kurs och hur utvecklingen av det sociala kapitalet sedan 80-talet varit stabilt i Kanada samtidigt som det raserats i delar av USA.

Frihet från feodalism och överhet

Förutom det engelska språket och ett relativt stort mått av socialt kapital har Australien, Nya Zeeland, Kanada och USA något annat viktigt gemensamt. Om man bortser från det förtryck som ursprungsbefolkningarna och sedermera även svarta slavar i USA utsattes för så har alla dessa länder en historia av att vara nybyggarländer utan privilegierade klasser. De flesta vita kom till dessa länder med två tomma händer. De hade flytt från religionsförtryck, feodalherrar och överhet för att söka friheten och möjligheten till ett bättre liv i ett nytt land. Trots att det med tiden uppstått en relativt stor ojämlikhet i dessa länder, så har det funnits ett rättfärdigande för detta eftersom en stor majoritet kommit till dessa länder med liknande förutsättningar. Därför har inte ojämlikheten skadat tilliten lika mycket som den gjort i andra länder där maktstrukturer i högre grad varit cementerade av tidiga privilegier. Undantaget i denna kvartett av anglosaxiska länder är dock USA där tilliten sedan 1980-talet skadats av en accelererande ojämlikhet, åsiktspolarisering och söndervittrade civilsamhällen.

Den viktigaste anledningen till att dessa länder har ett högt socialt kapital är dock att människor tidigt kunnat skapa bättre förutsättningar för sig själva och andra genom att samarbeta och hjälpa varandra. De utvecklades tidigt till demokratier med starka civilsamhällen och ett rikt föreningsliv. I länder som är eller har varit beroende av en överhet har fördelar ofta erövrats genom att stå på god fot med överheten, inte genom horisontella samarbeten av civilt slag. Horisontella samarbeten har istället riskerat att bestraffas, eftersom de kunnat utgöra ett hot mot makten.

Närvaron eller frånvaron av en överhet sätter spår i tilliten. Man kan t.ex. se att de regioner Europa där slott och herresäten är lokaliserade ofta har ett lägre socialt kapital än de områden där människor kunde bygga sig ett bättre liv genom horisontella samarbeten sinsemellan och inte genom att fjäska för den lokala överheten. I Sverige är t.ex. den generella tilliten som lägst i slottstäta Skåne och Mälardalsregionen samt i bruksorterna i Bergslagen där befolkningen haft ett beroendeförhållande till en dominerande arbetsgivare.

Det kan konstateras att det sociala kapitalet inte har trivts lika bra i slott som i kojor!

¹) Irene Wennemo, ”Det gemensamma – om den svenska välfärdsmodellen”, 2014

²) www.enadeformanskligarattigheter.se/what-are-human-rights/brief-history/magna-carta.html

³) Yuval Noah Harari, ”Sapiens”, 2014

 

 

Politiska läget i Sverige

En yngre släkting till mig frågade inför en intervju som hon skulle göra om jag kunde beskriva det politiska läget i Sverige idag på ett övergripande och opartiskt sätt. Kanske inte så lätt att vara helt opartisk, men jag gjorde ändå ett försök. Håller ni med mig eller inte?

Det som har hänt i många länder inklusive Sverige är att moral- och identitetsfrågor snarare än klassfrågor blivit viktiga för vilket parti man röstar på. Statsvetarna kallar denna nya politiska skala för GAL-TAN där GAL står för grön-alternativ-libertär (frihetlig) och TAN för traditionell-auktoritär-nationalistisk. Den dimensionen har naturligtvis alltid funnits där, men den har blivit alltmer synliggjord i takt med att den fått större betydelse. De politiska partierna har också haft svårt att hantera, och i vissa fall också placera sig själva, i den här nya politiska dimensionen. Inte minst i USA där medvetenheten kring klass aldrig varit särskilt stor röstar man i stor utsträckning utifrån GAL-TAN dimensionen. Det är därför vi svenskar åtminstone tidigare haft så svårt att förstå hur fattiga amerikaner kan rösta på republikanerna, som vill sänka skatterna och minska den offentliga välfärden.

F!, Miljöpartiet samt Vänsterpartiet står långt upp på denna nya skala (se figur). Men även Centerpartiet (och till viss del även Liberalerna) kan sägas stå ganska långt upp på GAL-skalan, trots att de står till höger i den traditionella ekonomiska vänster-högerskalan. Längst ned (TAN) står SD, men även KD och M ligger på den nedre halvan. Den här nya politiska dimensionen har gjort att det blivit slitningar även inom partierna. De som framförallt lidit av detta är Moderaterna som tidigare haft väljare längst hela denna GAL-TAN skalan, där de som lutar åt GAL har gått till Centern och de som lutar åt TAN gått till SD. Även Miljöpartiet, som tagit flera steg i riktning mot GAL, har blivit förlorare. Sannolikt har de tappat en del miljömedvetna allmänborgerliga väljare som står i mitten på båda skalorna. Samtidigt har de förlorat väljare till V och F! när de inte kunnat uppfylla viktiga vallöften i regeringsställning.

Medelklassen i storstäderna har tagit ett steg upp mot GAL, medan arbetarklassen i kommuner och orter som tappat jobb och befolkning övergivit vänsterpartiet och socialdemokraterna och istället börjat rösta på SD (TAN).

De två partier som stärkt sin position under de senaste åren är Socialdemokraterna och Centern. Centerpartiet har blivit det frihetliga och ekonomiskt liberala partiet för borgerliga väljare som står högt upp på GAL-TAN skalan. De tog tidigt ställning till var de stod. Socialdemokraterna har numera tonat ned GAL-frågorna och istället betonat den traditionella klasspolitiken. Mer pengar till välfärden, stoppa stora vinster inom vård, skola och omsorgssektorerna, skapa bättre förutsättningar för landsbygden att utvecklas etc.

Tyvärr har polariseringen i debatten, inte minst i sociala medier blivit allt hätskare. Det har naturligtvis en del med den nya tekniken att göra, men det har också med GAL-TAN skalans ökade betydelse att göra. Förr handlade politik mer om klass och de frågor som debatterades rörde ofta skattenivåer, välfärd och bidrag, Man kunde bli ilsken på varandra även då, men det var inte frågor där ett ifrågasättande kändes som ett hot mot din egen eller den egna gruppens identitet.

För att göra en avslutande koppling till tillit, så tror jag GAL-TAN skalans ökade betydelse påverkat tilliten i många länder. Båda sidorna känner att ”den andre” helt enkelt hotar deras sätt att leva. Jag tycker verkligen att GAL-TAN dimensionens frågor är väldigt viktiga, men jag ser ändå gärna en återgång till att politiken mer handlar om de traditionella politiska frågorna som rör klass, skatt, bidrag och välfärd än identitetsfrågor. Vi får se om Socialdemokraterna och Moderaterna kan få den politiska debatten i den riktningen. Jag hoppas faktiskt på det!

Tid för reflektion

Det kanske är en generationsfråga där äldre är mer bekymrade över utvecklingen än yngre, men jag känner mig rädd för att allt färre har tålamod med det som tar tid, fokus och engagemang. Att bli riktigt klok tar nämligen tid. Flera av mänsklighetens största genier har nämligen en sak gemensamt – de har tagit sig tid eller har haft mycket tid för att tänka och reflektera. Vem har tid idag?

Isaac Newton lade grunden till sitt mest kända litterära verk ”Principia” om gravitationen när pesten stängde universitet han gick på. Han tvingades resa hem och han hade där inte så mycket annat att syssla med än att sitta under ett träd och tänka. Leonardo Da Vinci anklagades som ung för sodomi och var mycket nära att hamna i fängelse. Han lär därför ha dragit sig tillbaka från mycket av det sociala livet och istället fokuserat och lagt sin tid på vetenskapen och konsten. Albert Einstein utvecklade den allmänna relativitetsteorin som ung under den tid han arbetade på Patentverket – en byråkrattjänst som då inte krävde särskilt mycket och som gav honom tid över för experiment och forskningar. Den brittiske kosmologiforskaren Stephen Hawking har all tid i världen att tänka eftersom han lider av en muskelsjukdom som starkt begränsat hans förmåga att göra många andra saker i livet.

”Jag är inte särskilt smart, det är bara att jag stannar vid mina problem lite längre”.

Albert Einstein

Ett sentida exempel på tänkare är Yuvul Noah Harari, författaren till boken ”Sapiens” som tog världen med storm för några år sedan. En 500 sidors halsbrytande kartläggning av mänskligheten fram till i dag. Han mediterar regelbundet och genomför varje år också en tystnadsretreat på 60 dagar, dvs. två hela månader. Yuvul menar att den fått honom att bli bättre på att fokusera. Framförallt att skilja på det som viktigt och mindre viktigt.

Mats Lindgren, VD för Kairos Future, skrev för några år sedan på sin blogg att hans intryck efter 25 års organiserande av tankeaktiviteter är att allt färre orkar tänka om det tar tid, mjölksyreeffekten i hjärnan slår till allt snabbare. Frågan är vem som ska tänka de kloka tankarna i framtiden om den enkla informationen är lättillgänglig och få vill betala för den djuplodande samtidigt som allt färre orkar med att tänka i strukturer och system. Vår hjärna har börjat vänja sig vid att vara i ett stressat och stimulerat tillstånd och den blir snabbt uttråkad av reflektion och ett lägre tempo.

Samtidigt som allt färre tar sig tid att reflektera, så finns det en annan utveckling som oroar ännu mer och som dessutom tenderar att förstärka de konsekvenser som följer av alltför grunda tanker. Folk litar allt mindre på experter, utan lyssnar hellre till dem som bekräftar det man redan tycker sig veta. Risken finns att den minskande tiden för reflektion innebär att det dels blir färre personer som verkligen är kunniga, dels att allt färre vill lyssna till dem som är det.

”Vad är motsatsen till experter? Det är en massa människor som tycker och känner om saker de inte har en aning om.”

Matilda Molander, skribent på Dagens Nyheter

Den yttersta konsekvensen av dessa två utvecklingsspår är kanske Donald Trump. En person med en koncentrationsförmåga jämförbar med ett barns, röstas fram som president i världens mäktigast nation av människor som hellre förlitar sig på Gud och mammon än på forskning och expertkunskaper.

En man som heter Ove

Varför har boken och filmen om ”En man som heter Ove” blivit så populär i USA? Är inte Ove typisk svensk på många sätt? Kanske inte. Jag tror nämligen att många amerikaner kan relatera till denne ilsket konservativa och fingerpekande konspirationsteoretikern, som varken hänger med i globalisering, modernitet eller kommersiell ytlighet.

Jag tror att det både i Sverige och USA finns många praktiskt lagda män som kanske inte har läst så mycket böcker och inte har så mycket bildning, men som vet hur man backar ett släpp, monterar in en ny spis eller fläkt och som lärt sig att lita på ett handslag. Som tycker att stadsbor” vet så förbannat mycket, men kan så djävulskt lite”. Jag är ju själv en sådan opraktisk person som ”flytt” den lilla orten för stadens puls och e-postläsande arbeten[1].

Den amerikanske journalisten och författaren David Brooks skrev i Dagens Nyheter (2016-09-29) att bagaren inte längre kan baka. Den värdighet som män som Ove tidigare kände av att kunna laga och fixa saker och ting försvinner i takt med digitalisering och robotisering. Arbetarnas ställning minskar i takt med att de inte längre tillverkar produkterna, utan bara servar maskiner och de datorprogram som gör det. Följden av det som skett är att bagarna inte längre vet hur man bakar bröd. Kapitalvaror är så billiga att vi slänger dem, istället för att människor som Ove lagar dem. Och vem behöver backa med släpp, ha lokalsinne eller kunna läsa en karta när bilarna snart kör sig själva.

Den svenske Ove kanske inte är lika reaktionär som Trumps kärnväljare, men jag tror ändå filmen speglar en del av de känslor och den frustration som finns bland såväl män som kvinnor utanför storstäderna i USA. Att inte längre vara behövd, att förlora sin position som någon i samhället och att se sina barn få en sämre uppväxt än den man själv haft. Att gå från att vara en familjeförsörjare och en kugge i lokalsamhället till att vara någon som inte längre är efterfrågad av samhället mer än som ”tjänstehjon”. Samtidigt som de upplever att stadsbor ser ned på deras gammaldags värderingar och sätt att leva.

Jag tycker att historien om Ove är extra aktuell i Trumptider. Ove representerar väldigt mycket ordet tillit. Och i dag blir vi alla rädda för att tilliten håller på att urholkas. Då tror jag det är viktigt att visa hur vacker och stark tilliten kan vara.

Rolf Lassgård, skådespelare, spelar Ove i filmen

Tillit bygger på ömsesidighet. När det blir allt svårare att spegla den egna tilliten i andras tillit, så naggas den egna tilliten i kanten något för varje år som går. Som jag tidigare skrivit i bloggen så har tilliten markant minskat i USA sedan 1960-talet och den nedgången kan troligtvis till stor del hänföras till den amerikanska arbetarklassen utanför storstäderna.

Den ekonomiska nedgången utanför storstäderna i USA tillsammans med en rå marknadsliberal politik har slagit sönder lokalsamhällen. USA har heller inget kommunalt utjämningssystem som i Sverige. Allt fler familjer har blivit dysfunktionella, en del  har drogproblem, ännu fler hälsoproblem och kriminaliteten ökar i takt med utslagningen. Det tidigare så starka civilsamhället i USA har förtvinat på många platser. Andelen personer som tillhör medelklassen har minskat samtidigt som andelen rika (främst i städerna) och andelen fattiga ökat. Den medelklass som ofta burit upp civilsamhället och som varit en länk mellan olika socialgrupper har blivit mindre. Lägg till detta en låg tillit till makten. Något som har historiska förklaringar i USA, men som förstärkts av en markant ökad åsiktspolarisering delvis skapad av en åsiktsuppdelad gammalmedia och klicklogiken i sociala medier.

Jag tror att många amerikaner längtar tillbaka till den här tiden då civilsamhället var starkt. När ett handslag räckte och när det var enkelt att känna vilka man kunde lita på eller inte. Man vill vara tillitsfull, man är liksom Ove uppfostrad till att visa varandra tillit – åtminstone i lokalsamhället. Men när även lokalsamhället sviker, då är det inte så lätt att vidga cirkeln och känna tillit till människor man inte identifierar sig med. Man söker istället det som i forskningen benämns ett inbundet socialt kapital. Man vill ha homogenitet, enkelhet och trygghet och då blir det avvikande hotfullt; människor med annan etnicitet, postmodernistiska värderingar och influenser från andra länder.

Man vill känna tillit till varandra, man vill ha kontroll över sitt eget liv och man vill ha tillbaka den position och status i samhället som man haft tidigare, men man förstår inte vilka de övergripande förändringskrafterna är som satt dem i den situation de är idag och man förmår inte återskapa den tillit som tidigare fanns. Då återstår hatet och offerrollen – att kunna skylla sitt dåliga liv på någon annan. Och hoppet om en stark ledare som kan vrida tillbaka klockan och ”ställa saker till rätta igen” – såsom det en gång varit.

Jag har skrivit det här inlägget för att jag tror förståelse är viktigt. Jag har försökt förstå varför så många amerikaner känner som de gör. Det är genom förståelse man kan inleda en dialog och det är enbart genom dialogen människor i USA kan skapa någon form av kompromiss och samförstånd kring hur man går vidare. Och även om läget inte är lika allvarligt i Sverige, så finns de här tendenserna även här. Vi måste börja lyssna på varandra istället för lockas in i ekokammare och sandlåderetorik.

[1] Förr sa man pappersvändande arbeten, jag tror e-postläsande arbeten stämmer bättre överens med verkligheten idag.

Emmanuel Todd

Jag skrev tidigare att jag i i samband med en trendspaningsövning i början på 2000-talet förutspådde att en djupt konservativ republikan skulle segra i det amerikanska valet 2016. Det var naturligtvis en gissning, men bakgrunden var mitt då stora intresse för demografi som prognosinstrument samt ett föredrag av den franske statsvetaren och demografen Emmanuel Todd.

Emmanuel Todd har nämligen prickat in flera stora världshändelser under de senaste 30 åren. Han blev uppmärksammad när han redan på 70-talet förutspådde Sovjetunionens fall nästan med exakt datum. Han har även förutspått finanskrisen 2007 och Eurons kris. Jag var och lyssnade på honom på Kulturhuset i Stockholm i början av 2000-talet. Han pratade då om det som skulle bli den arabiska våren. Demografin i Mellanöstern och Nordafrika talade för att det skulle bli någon form av revolution (allt fler unga med en utbildning som klart överstiger sin föräldrageneration, fast utan makt och med problem att få arbete). Han hade rätt om detta, men konsekvenserna av den arabiska våren kunde han dock inte förutspå.

Han pratade också om ett USA som skulle tappa sin position som supermakt och falla sönder fram mot 2040. Om jag minns rätt pratade han om en allt större latinamerikansk befolkning som skapar egna enklaver och som dominerar vissa stater, en frustrerad konservativ, lågt utbildad och bakåtsträvande vit arbetarklass i mittenstaterna samt ett antal fortsatt välmående stater i nordöstra och västra USA där såväl kompetensen som kapitalet söker sig. Ett USA som, enligt min tolkning av Todd, slits sönder inifrån av svaga institutioner, anti-intellektualism, ojämlikhet och rasism. Ska han få rätt igen?

Jag tror ändå att det finns en grundtillit samt tillräckligt många anständiga och kloka människor i USA för att detta inte ska hända, men man vet aldrig.  Läs bifogad artikel om Kalifornien – en stat som redan nu börjar planera och verka för att bli ett eget land.

Länk till artikel i DN

En hög tolerans kan delvis kompensera för lägre tillit

I det förra inlägget skrev jag att det är tilliten som förenar de länder som har den bästa sociala utvecklingen (och i hög grad också den ekonomiska utvecklingen) i världen.

Det finns en del ytterligare intressanta iakttagelser att göra i diagrammet nedan över tilliten och den sociala utvecklingen bland världens länder.

USA och Storbritannien ligger trots mycket hög BNP, lite lägre både vad gäller tillit och social utveckling, vilket sannolikt beror på klassklyftor och att stora grupper känner att de fått det sämre. I början av 1960-talet låg tilliten i USA på nästan nordiska nivåer och även Storbritannien har minskat sitt sociala kapital. I flertalet av de demokratiska länderna i västvärlden har den här siffran varit ganska stabil över tiden. Men i USA och Storbritannien har de ekonomiska klyftorna helt enkelt blivit för stora, människor bor mer segregerat, den sociala rörligheten har minskat markant och alla har långt ifrån samma chanser i livet. Många känner sig som förlorare och känner att samhället är på väg åt fel håll – något som jag tror kan förklara såväl Trumps framgångar som Brexit.

Ett annat intressant resultat är att länder i Latinamerika som t.ex. Brasilien, Chile och Uruguay samt länder i Södra Europa som t.ex. Spanien, Italien och Frankrike överpresterar vad gäller den sociala utvecklingen utifrån befolkningens tillitsnivåer. World Value Survey visar dock att länder i Latinamerika och södra Europa är avsevärt mer toleranta gentemot andra människor oavsett deras etnicitet, religion eller sexualitet än vad länder med låg tillit har i Östeuropa, Asien och Afrika. De har helt enkelt en hög tolerans som bidrar till en bättre social utveckling än vad som kan förväntas utifrån deras tillitsnivåer.

Tilliten förenar länder med hög social utveckling

När den belgiske forskaren Michel Poulain och hans italienske kollega Gianni Pes upptäckte den höga andelen 100-åringar i de sardinska bergen, ringade de in området med blått. Så föddes begreppet ”blå zoner”. National Geographic har sedan ringat in fler områden där medellivslängden och andelen hundraåringar är ovanligt hög. Okinawaön söder om Japan, grekiska ön Ikaria, södra Sardinien och Nicoya-halvön i Costa Rica är de mest kända exemplen. Men även ett område i delar av Kalmar, Kronoberg och Halland i Södra Sverige brukar ibland definieras som en blå zon.

Framför våra ögon fanns det alltså livs levande exempel på hur befolkningar genom sin livsstil lyckats bli äldst i världen. Och kanske ännu viktigare: de har nått sin höga ålder friskare än oss andra, med mindre hjärtsjukdomar, mindre av flera cancersjukdomar samt färre fall av och senare insjuknande i demens. Varför hade ingen upptäckt eller tänkt på det tidigare? Intresset för de här områdena blev naturligtvis stort inom forskarvärlden och många har sedermera undersökt de blå zonerna för att hitta nycklarna till ett långt liv med god hälsa. Livsstilen avgör förstås inte allt, men mycket. Forskarna menar att skillnaderna i livslängd till ungefär 25 procent kan förklaras av ärvda gener och till ytterligare 25 procent av arvsanlag som vi själva faktiskt kan påverka något. Resten, 50 procent, beror helt på livsstilen.

Det som forskare har kommit fram till är att motion och den mat man äter är väldigt viktigt, men också att det behövs ett socialt nätverk och social delaktighet. Att man är aktiv och att man sätter upp mål för dagen. Att man har något att sträva mot och att man känner att det finns ett syfte, en mening med livet och något att tro på.

Den här forskningen har naturligtvis rönt stort intresse hos både allmänhet och politiker. Vem vill inte leva lite längre med hälsan i behåll? Och krasst sett så är friska och hälsosamma människor med många förvärvsaktiva år naturligtvis mumma för politiker som vill hålla ned de offentliga kostnaderna.

Men varför är inte forskare, politiker och journalister lika intresserade av vad det är som gör länder framgångsrika socialt? Varför ringar vi inte in de länder och de platser som är mest framgångsrika vad gäller hälsa, trygghet, miljö etc. och försöker förstå i grunden vad det är som förenar dem? Precis som vi gjort vad gäller de ”blå zonerna” och nyckeln till ett friskt åldrande?

Social progress imperative är en organisation eller snarare nätverk av organisationer som verkar för social utveckling. De genomför med jämna mellanrum en ranking av världens länder utifrån deras sociala utvecklingsnivå. De tittar på variabler som t.ex. hälsa, tillgång till utbildning, mänskliga rättigheter, trygghet, miljö, personlig frihet och inkludering.

De länder som toppar listan i ordning är: Norge, Sverige, Schweiz, Nya Zeeland, Kanada, Finland, Danmark, Holland, Australien, Storbritannien, Tyskland, Japan och USA.

Vad har då dessa länder gemensamt? Finns det någon geografiskt samhörighet? Har de naturtillgångar? Utgör de finansiella centrum? Är de demokratiskt styrda? Eller är de präglade av samma politiska ideologi?

De socialt mest framgångsrika länderna är utspridda över stora delar av världen, även om flertalet finns i Europa. Det rör sig om de nordiska länderna, länder i Mellaneuropa, ett antal anglosaxiska länder som ingår i det Brittiska samväldet samt Japan. Några länder har stora naturtillgångar som t.ex. Norge och USA, medan andra i stort får klara sig utan som t.ex. Danmark, Holland och Japan. Stora finansiella centra finns i t.ex. Schweiz, Japan, Storbritannien och USA, medan t.ex. de nordiska ländernas och Nya Zeelands avtryck på finansmarknaderna är måttliga. Alla dessa länder förenas dock i att de är demokratiska, men å andra sidan finns det många demokratiskt styrda länder som inte alls är särskilt socialt utvecklade. Demokrati ger en bra grund att stå på för social utveckling, men det är inte demokrati som är den avgörande förklaringsfaktorn. Finns det då någon politiskt ideologi som visar sig vara mer framgångsrik än andra? Nej, det är svårt att se något mönster här. De framgångsrika nordiska länderna är högskatteländer med generella välfärdssystem präglade av socialistiska jämlikhetssideal. De mellaneuropeiska länderna Tyskland, Schweiz och Österrike samt Japan är mer konservativa. Det är länder som sätter familjen, auktoriteter och traditioner högre än vad vi gör i Sverige. De anglosaxiska länderna lutar åt den liberala ideologin med fri marknad, individuella rättigheter och skyldigheter samt i de flesta fall också en hög grad av privat finansierad välfärd.

Jag lyssnade på musikern och poeten Emil Jensens vinterpratarprogram i samband med att jag skrev detta inlägg och han sa där att ingen längre ställer frågor, utan att redan själv ha det smartaste svaret. Jag kände mig lite träffad, eftersom jag tycker att jag själv har det smartaste svaret. Enligt min mening är det en hög tillit och ett högt socialt kapital som förenar dessa ekonomiskt och socialt framgångsrika länder – inte geografi, naturtillgångar, eller politisk ideologi.

Det finns en internationell organisation som heter World Values Survey som genomför omfattande undersökningar om vilka normer och värderingar som finns i olika länder. En av frågorna handlar om tillit. ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor?”  Genom att sätta generell tillit på den ena axeln och social utveckling på den andra fick jag fram följande diagram.

Som synes finns det ett väldigt starkt samband mellan tillit och social utveckling. Ju högre tilliten är desto större är den sociala utvecklingen. Men sambandet är avtagande. Störst betydelse för den sociala utvecklingen har tilliten när den ökar från ca 15 procent upp till 50 procent, dvs. upp till en nivå där mer än hälften i befolkningen svarar att man i allmänhet kan lita på de flesta andra människor.

Sambandet är som sagt väldigt starkt, men vilket kommer först? Är det tilliten som skapar en hög social utveckling, eller är det en hög social utveckling som skapar en hög tillit?  Det är förvisso så att t.ex. mänskliga rättigheter och tillgång till utbildning stärker tilliten – utvecklingen sker i ett ömsesidigt växelspel. Men forskningen visar också att tillit i högre grad än social utveckling är den oberoende variabeln. Det är länder som tidigt i historien har haft ett högt socialt kapital som idag uppvisar de högsta nivåerna av social utveckling. Det är nämligen svårt att skapa stabila och rättvisa politiska och juridiska institutionerna, vilka ofta är en förutsättning för social utveckling, om korruption, nepotism och misstro råder.

Nästa steg är att studera hur den höga graden av tillit uppstått i respektive land. Motion, goda kostvanor och social delaktighet är de gemensamma nämnarna för ett friskt och långt liv i de blå zonerna. Vad är det som kan förklara de höga tillitsnivåerna i de mest socialt utvecklade länderna?

Den enkla och självklara förklaringen är att dessa länder tidigt lyckades implementera en väl fungerande byråkrati och meritokrati och kunde därmed tidigt stävja korruption och nepotism. Man övergav stamkulturen där plikter och skyldigheter  främst ligger gentemot stammen till en statskultur där man som individ har att följa nationens lagar och regler. Den andra förklaringen bygger på en hypotes som jag har. Jag tror att flertalet av dessa länder lyckats balansera de delvis motstridiga moraliska värdena frihet, jämlikhet och broderskap (i meningen ett starkt civilsamhälle). Frihet är liberalismens grundpelare, jämlikheten är socialismens, medan broderskapat kan sägas stå för konservatismen. Det har skett på lite olika sätt, men gemensamt är att inget värde – åtminstone inte under någon längre tid – getts för stort utrymme på bekostnad av de andra. Denna balans har utgjort en bra grogrund för tillit i dessa länder. Sverige höll på att få en obalans på 70-talet vad gäller frihet och USA samt Storbritannien har en obalans nu vad gäller jämlikhet. Denna hypotes kräver dock lite längre resonemang så jag tänker återkomma till detta i ett senare blogginlägg.

 

Ungas tillit sjunker

I november förra året offentliggjorde Folkhälsomyndigheten årets resultat från den nationella folkhälsoenkäten som visar statistik om hälsa, levnadsvanor och livsvillkor. Syftet med undersökningen är att visa hur befolkningen mår och följa förändringar i hälsa över tid.

Ett område handlar om sociala relationer. Det har visat sig vara en viktig förklaringsfaktor för människors hälsa. En av frågorna inom det området handlar om generell tillit där frågan lyder. ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta människor?”

Jag kommer i ett antal inlägg visa hur den generella tilliten ser ut i Sverige fördelat på kön, ålder, län, utbildning och födelseland. Jag börjar med kön och ålder.

Tabell 1: Andel med generell tillit, uppdelat på kön, 2005-2016
Kön 2005 2007 2009 2011 2013 2015 2016 Förändring 05-16
Kvinnor 74 71 74 73 72 72 72 -2
Män 73 74 73 72 73 72 72 -1
Totalt 74 72 74 73 73 72 72 -2

 

Vad gäller kön finns det ingen skillnad vad gäller tillit. Män och kvinnor uppvisar nästan exakt samma nivå av generell tillit såväl år 2016 som sett över tiden. Däremot är skillnaderna desto större när det kommer till ålder.

Tabell 2: Andel med generell tillit, uppdelat på åldersklasser, 2005-2016
Ålder 2005 2007 2009 2011 2013 2015 2016 Förändring 05-16
16-29 år 63 61 62 60 59 59 56 -7
30-44 år 74 75 75 73 75 70 72 -2
45-64 år 78 75 76 76 75 77 76 -2
65-84 år 78 77 80 80 80 78 80 2
16-84 år 74 72 74 73 73 72 72 -2

De som är unga idag har alltså lägre generell tillit till andra människor än vad äldre har. Det beror delvis på att yngre rent generellt har en lägre tillit än de som är 30 år och äldre. De flesta får en högre tillit i takt med att de får större erfarenhet av livet. Men det finns också en generationseffekt som innebär att de som är födda efter cirka 1980 i genomsnitt har en lägre generell tillit till andra än de som är födda tidigare, även vid samma ålder.

Många unga saknar i dag både arbete och egen bostad. Det gör att de lätt tappar tilliten till sig själva och hela samhället.

Med tanke på att tilliten sjunkit dramatiskt i USA och Storbritannien och vad detta inneburit för dessa länder måste den här begynnande minskningen i Sverige tas på allvar. Totalt sett har den generella tilliten minskat med två enheter sedan år 2005 – inte särskilt farligt. Men i åldersklassen 18-29 år har minskningen varit hela 7 procentenheter. Kommer den nedgången i tillit att bestå även när de blir äldre och därmed sprida sig i de äldre åldersklasserna och kommer tilliten hos dem som idag är tonåringar att fortsätta minska? Den lilla ökning av tilliten bland äldre, som delvis kompenserar för de yngres minskande tillit, beror sannolikt på att de yngre pensionärerna är mer välutbildade än de äldre som avlidit under mätperioden.

Vad beror den här minskningen på? Och vad ska man göra för att bryta denna trend?

I dag har vi en segregerad skola där en del barn går i friskolor, medan andra hamnar i kommunala skolor. Den allmänna värnplikten är skrotad och medievärlden är allt mer segregerad så man inte längre behöver ta del av andra åsikter än de man redan är bekväm med.

Jag tror inte det finns en eller ett fåtal förklaringar till att tilliten minskar bland unga. Citaten ovan kommer från historikern Lars Trägårdh. Han nämner några viktiga anledningar, men det finns fler.  Alla vill naturligtvis att det ska satsas mer pengar och att man måste öka kunskapen i samhället om just det eller de områden man själv arbetar med eller är intresserad av. Tidigare har jag dock trott att tilliten är hyfsad stabil. I utvecklade demokratier har den historiskt varit det. Men mycket tyder på att denna stabilitet upphört och vi behöver därför få mer kunskap och hitta strategier för att bryta denna negativa trend.  Det behövs mer forskning inom området. Jag tror att tillit kan jämföras med klimatet. Precis som med ett varmare klimat är risken stor att vi inte kommer att märka av en lägre tillit förrän det är för sent eller åtminstone väldigt svårt att vända utvecklingen.

Landet som raserat sitt sociala kapital

Det finns naturligtvis en rad olika faktorer både i historien och i modernare tid som kan förklara storleken på ett lands sociala kapital. Tre faktorer som forskare dock menar har extra stor betydelse är följande:

  1. Att människor litar och kan lita på samhällets institutioner (politiker, domstol, polis, media etc.).
  2. Att levnadsvillkoren är förhållandevis jämlika (att människor i allmänhet tycker att de skillnader i löner och levnadsförhållanden som finns kan rättfärdigas).
  3. Att människor generellt har en hög bildningsnivå (kan tolka information, ser igenom konspirationsteorier, kan sätta sig in i andras perspektiv etc.).

I början av på 60-talet hade USA ett socialt kapital som var i nivå med de nordiska länderna. Idag ligger man på ungefär samma nivå som Estland, Thailand och Sydkorea, med stora skillnader inom landet. Sannolikt finns det fortfarande en ganska stor grupp av så kallade högtillitare i USA, men gruppen lågtillitare har vuxit markant i takt med ökad ojämlikhet, sämre utbildning och dagens extrema åsiktspolarisering.

Polariseringen av åsikter och de filterbubblor som sociala medier skapat har gjort att den allvarligaste diskrimineringen i det amerikanska samhället idag inte är riktad mot människor av annan hudfärg, kön och sexuell läggning, utan mot dem som inte delar våra politiska åsikter (på individnivå är diskriminering utifrån hudfärg eller sexuell läggning sannolikt värre, men här pratar jag om betydelsen för samhället i stort). Människor är mer toleranta till olika livsstilar och mer intoleranta till värderingar som kommer av vår politiska identiteter. År 1960 uppgav ca 5 procent i USA att de skulle misstycka om deras barn gifte sig med någon från det andra partiet. År 2010 sade 49 procent av republikanerna och 33 procent av demokraterna att de var emot ett sådant äktenskap. Människor värderas efter sina politiska åsikter som får avgöra om man ska anställa dem, låt dem gifta in sig i familjen, lita på dem eller diskriminera dem.

Detta är förödande för USA:s sociala kapital och därmed också för den amerikanska ekonomin och samhällsutvecklingen. Frågan är hur det ser ut i Sverige?