Taggarkiv: Val

Nettokrati

Det är tydligen andra som haft samma idé som jag kring detta med att ha två röster i ett val – en för och en emot.

Länk till artikel i DN

”Nyckelfrågan i experimentet är om demokrati bara ska handla om vad människor vill ha. Borde den inte också fånga vad vi som kollektiv inte vill ha?”

Henrik Evrell, digital strateg och initiativtagare till studien

Jag tycker det är intressant att fundera i dessa banor även utifrån ett svenskt perspektiv, men som jag skrivit tidigare ska inte nettokrati användas i utvecklade demokratier, utan i tidigare diktaturer som går till val för första gången eller i länder där de politiska institutionerna är svaga.

Nedan finns en länk till studiens Facebook-sida där det finns fler resultat att hämta. Bland annat att 80 procent av miljöpartisterna lägger sin negativa röst på SD. Motsvarande siffror för Socialdemokraterna och Moderaterna är 60 respektive 40 procent.

Länk till undersökningens Facebook-sida

 

 

Partipolitiskt hemskhetsindex

I ett tidigare inlägg på bloggen skrev jag om att medborgarna i f.d. diktaturer som går till val för första gången borde få avge två röster – en positiv och en negativ röst. Med ett traditionellt val är risken stor att det parti som vinner representerar den etniska grupp eller klan i landet som är störst och att dessa då främst ser till sina egna intressen. Med negativa röster skulle väljarna kunna rösta bort de politiker och de partier som inte företräder samtliga landets medborgare på ett bra sätt.

Länk till inlägg – Rösta för och emot

Jag ser inte samma fördelar med denna metod i utvecklade demokratier, men det är ändå intressant att resonera i dessa termer även här. I Sverige redovisar olika opinionsinstitut kontinuerligt vilka partier vi tycker bäst om eller tänker rösta på i nästa val. Mer ovanligt är att fråga om vilket parti vi tycker sämst om. SIFO presenterade för en tid sedan ett hemskhetsindex för de politiska partierna (se längst ned i artikeln). SD intar en svårslagen förstaplats på hemskhetsindexet med Fi och KD på andra respektive tredje plats.

Länkt till artikel i SvD

Sverigedemokraterna och Miljöpartiet har ungefär lika många sympatisörer, men är det självklart att de ska ha lika stor makt? Självklart tycker Sverigedemokraterna, som dock ofta får finna sig i att övriga partier går ihop för att stänga ute deras parti från makten. Men det är relativt få medborgare som tycker illa MP, desto fler som ogillar SD. Är det då inte rimligt att MP ges mer makt än SD, trots att de fått ungefär lika många röster?

Enligt samma resonemang och med statistik från hemskhetsindexet som underlag skulle en regering bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet utgöra den bästa kompromissen för Sveriges befolkning. Alla skulle givetvis inte vara nöjda med en sådan regering, men relativt få skulle vara djupt missnöjda. Kanske något att tänka på inför valet i höst?

EU-val den 25 maj

På söndag den 25:e maj är det val till Europaparlamentet. Att rösta är både en rättighet och en skyldighet. Tänk på att en utebliven röst, indirekt kan vara en röst på ett parti du absolut inte vill ska få någon makt.

”En kategori förefaller ha ett särskilt stort förtroendekapital i den svårmobliserade gruppen unga: Sveriges mammor!”

Statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson på SVT:s valsajt om vilken person som är viktigast för att få unga att gå och rösta

Rösta för och emot

”Democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried”

Winston Churchill, brittisk premiärmininister 1940-45 och 1951-55

Alla demokratier har brister, men knappast någon i Sverige skulle vilja byta bort det mot något annat system. Demokrati är ju grekiska och betyder folkstyre, det innebär i praktiken att medborgarna i allmänna val väljer de politiker som de vill ska representera dem samt att det finns möjlighet att påverka de politiska besluten genom en fri och öppen debatt.

Men många länder som går från någon form av diktatur till ett demokratiskt styre upplever stora brister i det nya systemet. Konflikter mellan folkgrupper som under diktaturen hållits i schack blossar åter upp igen, korruptionen förvärras och samhällets institutioner fungerar ibland ännu sämre än tidigare. I det maktvacuum som uppstår vid övergången är det också vanligt att en del personer med rätt kontakter och möjligheter skor sig grovt på landets gemensamma tillgångar. David Brooks, som är författare, journalist och fristående skribent för Dagens Nyheter, menar att s.k. statskapitalism (t.ex. Kina) i extrema fall kan vara det enda livsdugliga systemet i samhällen där ingen litar på någon annan, i länder där decentraliserad makt kan urarta till gangstervälden.

För hur ska demokrati fungera i länder som tidigare varit diktaturer och som genom historien präglats av nepotism, korruption och undertryckt frustration. Där fördelar i livet har skapats genom tjänster och gentjänster inom de vertikala kontakterna i landets hierarkier, medan de horisontella kontakterna, dvs. civilsamhällets utveckling, ofta setts som hotfullt av de styrande. Och hur kan ett demokratiskt val få mening om nästan alla röstar utifrån vilken klan, stam, religiös grupp eller etnicitet som man tillhör. Politisk ideologi spelar här en underordnad roll, eftersom de flesta sluter upp kring det parti och den politiker som bäst representerar den egna gruppen och man förväntar sig att den som vinner valet främst ska gynna dem.

Eftersom civilsamhället och de demokratiska institutionerna är outvecklade i f.d. diktaturer råder ofta ett utbrett missförstånd kring vad demokrati egentligen innebär. Många tror att det politiska parti som får majoritet i ett demokratiskt val har absolut makt och kan förtrycka landets minoriteter. Men detta är ett beklagligt missförstånd som skapar orättvisor och i förlängningen en misstro mot det demokratiska systemet. Enligt den danske rättsteoretikern Alf Ross utgör istället kompromissen demokratins kärna, förmågan att samarbete trots olika intressen och värderingar. Demokratins etos är svalt, tolerant och resonerande.

Vår integrationsminister Erik Ullenhag sa en gång följande på ett seminarium där jag deltog:

”Det bästa med demokratin är att den kapar bort de värsta dumheterna. De sämst underbyggda idéerna får inget utrymme”

I ett fritt meningsutbyte kommer helt enkelt de sämsta idéerna att få kraftig kritik och sållas bort. Men i f.d. diktaturer som för första gången går till fria val tycks det krävas mer för att sålla bort dumheter som t.ex. förtryck av minoriteter. Hur ska en tidigare diktaturer utan demokratiska traditioner och med en heterogen befolkning utvecklas till en effektiv och väl fungerande stat? Hur ska man kunna motverka att majoriteten skor sig själva och inte förtrycker minoriteterna i landet? Räcker det med enbart en röst för att kapa bort dumheterna?

Nej, jag tror inte det – jag tror det behövs två röster i valen! En positiv röst och en negativ röst. Detta skulle kunna neutralisera de politiska partier och de politiker som inte företräder hela landets befolkning, utan främst ser till sin egen grupps intressen och i många fall även förskingrar statens pengar för egen vinning.

Kärnan i en fungerande demokrati är förmågan att samarbeta trots olika intressen och värderingar. Att finna gemensamma nämnare och uppnå konsensus. Skulle medborgarna i dessa länder få avge både en positiv och en negativ röst, skulle sannolikt det vinnande partiet vara det som bäst kan företräda samtliga medborgare istället för det parti som företräder den klan, stam, religiösa grupp etc. som är i majoritet i landet. Ett ledande parti som vill vinna valet kan inte komma med förslag som flera av de andra grupperna eller minoriteterna i landet är kraftigt negativa till, det skulle inkassera så många negativa röster så att möjligheten att komma till makten undergrävs.

Detta löser knappast alla problem, men intuitivt tycker jag min idé är riktigt bra. Jag vill gärna ha synpunkter. Vad finns det för hinder? Finns det effekter som jag inte har tänkt på? Jag känner mig lite som uppfinnaren i humorprogrammet Lorry där Peter Dalles uppfinnare vecklar ut sina ritningar och förklarar sin ”goda idé” för byråkraten Claes Månsson. Samtliga sketcher slutar med att Claes punkterar idén och att uppfinnaren utbrister ”tänkte inte på det…”