Familjen, skolan och jobbet

Jag håller på att läsa boken ”Den svala svenska tilliten” av Lars Trädgård m.fl.[1] I ett av kapitlen försöker författarna ge svar på vilken roll familjen, utbildningen och arbetsplatsen historiskt spelat för att skapa den internationellt sett höga generella tilliten i Sverige. Texten nedan sammanfattar kortfattat det viktigaste ur bokens text om detta ämne plus några egna reflektioner.

Familjen

Eftersom den generella tilliten i hög grad grundläggs under barndomen är relationen föräldrar-barn av speciellt intresse. Familjekulturen och hur barnen uppfostras påverkar tilliten på olika sätt. Föräldrar från de nordiska länderna betonar i hög grad dygder som oberoende, ansvarsfullhet, fantasi samt tolerans och respekt. Däremot är de nordiska föräldrarna mindre intresserade av att deras barn ska acceptera sina platser i traditionella hierarkier: vi prioriterar inte lydnad och religiös tro – inte heller tycker vi att hårt arbete är någon viktig dygd.

Svenskar skiljer sig från flertalet andra länder genom vår starka betoning på individualistiska värden. I nästan alla andra länder är ”familjevärden” mycket starkare än i Sverige. Det ömsesidiga beroendet mellan medlemmar i en familj anses i dessa länder vara kärlekens kärna. Det är familjen som utgör den sociala enheten. I Sverige är utgångspunkten annorlunda: Det är först då man är självständig, speciellt i ekonomisk och juridisk mening, som man kan lita på att man är älskad av sin partner. Relationen är frivillig och ingen part är satt i en beroendesituation. Svenska föräldrar förmedlar därför andra mer individualistiska värden som t.ex. oberoende och tolerans än lydnad och religiös tro till sina barn.

Föräldrarnas kommunikation med barnet om omvärlden är också viktig i sammanhanget. I den studie som författarna genomfört visar resultaten att det finns ett starkt samband mellan de signaler som föräldrarna ger under sina barns uppväxt och nivån på generell tillit som dessa barn får som vuxna. Svenska föräldrar borde ha mindre att oroa sig för än föräldrar i många andra länder – ofta återfinns Sverige i toppen på de listor som mäter barns välbefinnande. Men hur farlig omvärlden upplevs vara tycks snarare grunda sig på medierapporteringen och känslor än på fakta. Risken finns att fler föräldrar i högre grad förmedlar att omvärlden är farlig och att man inte ska lita på okända människor än man gjorde förr.

En egen reflektion är hur ”curlade” barns tillit påverkas – känner sig barnet tryggt av att ständigt skyddas från faror eller leder det till räddhågsna och försiktiga barn? Utan att jag kan leda det i bevis, så tror jag att barn som i tidig ålder tillåts pröva saker själv och som rör sig fritt i sin närmiljö dels blir tryggare som individer, dels känner större tillit till andra människor när de blir äldre. Givetvis vore det fruktansvärt om det hände ens barn något, men jag tror att vi gör barnen en otjänst om vi är alltför överbeskyddande i vår uppfostran.

Skolan

En av de viktigaste förklaringsfaktorerna varför vissa länder har ett högre socialt kapital än andra är en allmänt hög utbildningsnivå. Utbildning vidgar sociala horisonter och ger kunskap om ”de andra”. Man faller inte heller lika lätt för konspirationsteorier eller paranoida föreställningar om sakernas tillstånd med en högre utbildning.

Trots att Sverige var mycket fattigt under 1800-talet var läs- och skrivkunnigheten förvånansvärt hög. Det berodde dels på den protestantiska teologins krav på att alla skulle kunna läsa och recitera religiösa texter, dels att Sverige tidigt införde allmän folkskola för alla barn år 1842. Efter andra världskriget blev allmän tillgång till högre studier en prioriterad fråga för socialdemokraterna. Det har funnits en bildningstradition hos såväl socialdemokrater som liberaler och vi har historiskt haft en mycket utbildad arbetarklass i Sverige. Författarna framhäver Sveriges enhetliga skolsystem, tillgång till högre utbildning samt rätt till studielån som bidragande orsaker till de höga tillitsnivåerna i Sverige.

Mot bakgrund av detta är PISA-resultaten för den svenska skolan oroväckande. Inte enbart för att resultaten sjunker, utan också för att skillnaderna mellan olika skolor ökar. I matematik är nedgången lika stor bland låg- och högpresterande elever. I läsförståelse och naturvetenskap är det däremot främst de lågpresterande eleverna som tappat mest. Skolverket skriver på sin webbplats att svenska skolan inte längre klarar av att erbjuda en likvärdig utbildning till alla elever oavsett social bakgrund och ekonomiska möjligheter. Jag tror visserligen inte att vi ska måla fan på vägen vad gäller elevers kunskapsnivåer, men det är uppenbart att det svenska skolsystemet inte är så enhetligt längre.

Jobbet

Svenska, och även nordiska, arbetsplatser kännetecknas av få konflikter beroende på hög facklig anslutning och starka trepartsrelationer mellan stat, fack och arbetsgivare. Vidare är en stor andel av kvinnorna förvärvsarbetande. Arbetsplatserna är mindre hierarkiskt organiserade och arbetstagarna är i högre grad än i andra länder betrodda att organisera sina egna arbetsuppgifter och arbetstider Arbetsgivarna visar tillit till sina anställda, vilket i sin tur skapar en hög tillit mellan kollegorna.

Saltsjöbadsavtalet mellan LO och Svenska Arbetargivarföreningen (SAF) år 1938 brukar lyftas fram som särskilt viktig för den generella tilliten i Sverige. Liknande avtal slöts även i de andra nordiska länderna. Avtalet stadsfäste regler för kollektivavtalsförhandlingar, stridsåtgärder liksom mekanismer för att undvika konflikter. Avtalet skrevs i en anda av kompromiss och dialog. Denna samarbetsanda mellan arbetsmarknadens partner och även mellan staten och civilsamhället är ett väsentligt drag i de nordiska länderna. Klassbaserade motsättningar har därmed kunnat dämpas och man har kunnat skapa en bred samsyn om behovet av att bevara välfärdsstaten och undvika social ojämlikhet.

En egen reflektion jag har kring arbetets betydelse för det sociala kapitalet är att arbetsmarknaden utbildningsmässigt blivit mer uppdelad. Akademiker och icke-akademiker har i mindre utsträckning samma arbetsgivare.  Företag och ibland även offentliga organisationer lägger ofta ut administrativa arbeten samt funktioner som städning, vaktmästeri och växel på entreprenad. De som arbetar med dessa tjänster ingår inte i arbetsgemenskapen på samma sätt som tidigare.

Många assistenter, sekreterare och annan administrativ personal blev också bortrationaliserade under och efter krisen på 1990-talet. Dels berodde detta på teknisk utveckling, men arbetsgivare tog också chansen att göra sig av med personal som de såg som mindre produktiva. På en del arbetsplatser fanns det också en idé om att skapa en större flexibilitet genom att anställda snarare skulle vara generalister istället för experter.

Sammantaget innebar detta att färre anställda nu arbetar som administratörer trots att många menar att den administrativa bördan i vissa avseenden ökat och att de som fortfarande har den yrkesrollen ofta är knutna till bemanningsföretag eller att den typen av tjänster utförs på entreprenad.

Det är knappast effektivt att akademiker med hög lön utför arbetsuppgifter som andra utan akademisk utbildning skulle kunna utföra. Inte minst läkare och poliser vittnar om att de jobbar alldeles för mycket med administrativa uppgifter, som istället skulle kunna utföras av läkarsekreterare och polisassistenter. Men det finns också en uppenbar risk att denna utveckling påverkar den generella tilliten i samhället negativt. Arbetsplatser fungerade tidigare som mötesplatser för människor från olika socialgrupper och med olika bakgrund och utbildningsnivåer. Det gör de inte längre, vilket ökar avståndet mellan olika grupper i samhället.  Jag tror också att socialt blandade arbetsplatser tidigare uppmuntrade många med arbetarbakgrund att vidareutbilda sig. Man såg med egna ögon att det jobb som akademikerna utförde kanske inte var så märkvärdigt och om man var duktig kanske man blev uppmuntrad av kollegorna att vidareutbilda sig. Kontakten med akademiker på arbetet gjorde att tröskeln att skaffa sig en högre utbildning minskade för icke-akademiker.

Summering

Familjen, skolan och jobbet är tre oerhört viktiga institutioner i samhället. Den generella tilliten förmedlas och skapas under olika skeenden i livet. Familjekulturen och hur barnen uppfostras påverkar tilliten, bildning främjar tilliten genom att vidga sociala horisonter och ge kunskap om andra människor och genom att ge anställda stor frihet att själv organisera sitt arbeta skapas tillit såväl mellan arbetsgivare och arbetstagare som mellan kollegor. Men det finns ett par saker som jag tror går i fel riktning och som kan påverka den generella tilliten negativt. Vi tror att omvärlden blivit farligare, fastän fakta snarare tyder på motsatsen. Den svenska skolan klarar inte längre av att ge alla en likvärdig utbildning, de lågpresterande får allt sämre resultat. Och arbetsplatserna fungerar i allt mindre grad som mötesplatser för människor med olika bakgrunder. Något att tänka på inför framtiden!



[1] ”Den svala svenska tilliten” av Lars Trädgårdh, Susanne Wallman Lundåsen, Dag Wollebaek och Lars Svedberg.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.