Slow City

”Slow city”, eller ”Cittaslow” som är det ursprungliga italienska namnet, är ett internationellt nätverk av små städer som värnar lokala råvaror samt arbetar för hållbar utveckling. För drygt 10 år sedan var jag och några kollegor på studiebesök till Levanto, en pittoresk liten Cittaslowcertifierad stad som ligger i närheten världsarvet Cinque Terre.

Jag fick en känsla av att Cittaslow var en nationalistisk reaktion mot att många italienska företag fick allt svårare att konkurrera med omvärlden, men samtidigt fanns det en tilltalande filosofi kring detta varumärke.

Sex nyckelområden för Cittaslow

I Sverige är Falköping den enda staden som hittills är certifierad som en ”Slow City” i Sverige. Jag tycker det i grunden är en bra idé. Det har säkert varit bra för Falköping, men vid den mediala lanseringen så blev det nog inte riktigt som kommunen tänkt sig.

I samband med offentliggörandet av Falköpings certifiering gick lokal-TV ut på stan och frågade ett antal personer om vad de tyckte. Den sista personen de intervjuade var en ung kille med kepsen på svaj som på frågan vad han tyckte om att Falköping nu skulle bli certifierad som en ”Slow city” responderade ungefär på följande sätt:

”Va…ska Falköping bli långsammare än den redan är!?”

Med dom orden klippte sändningen åter till studion där det sitter ett nyhetsankare som har svårt att hålla sig för skratt. Det kanske inte var så Falköping hade tänkt sig lanseringen som en ”Slow City”.

Men jag har full förståelse för att kommuner försöker sätta sitt namn på kartan.  Det är en del i att försöka nå en större attraktivitet i allmänhetens ögon och därmed kunna locka till sig såväl människor som företag. Ibland går det bra, men det kan också vara bortkastade pengar. Journalisten Malin Siwe på Expressen och Timbro-gänget brukar inte vara sena med att lyfta sådana fall. Jag tror man framförallt ska vara försiktig med att lansera sig som något som man inte riktigt är – eller som i det här fallet vad man faktiskt är, fast kanske i fel bemärkelse!

2 tankar kring ”Slow City

  1. Känner till Malin Siwes kritik kring kommunala varumärken vilket givetvis är värdefull påminnelse om att inte alla omfamnar det numera ”obligatoriska” bruket av marknadsekonomiska förklaringsmodeller för hur kommuner bör drivas.

    En annan röst från akademiska världen som bidrar till eftertanke är Josefina Syssner vid Linköping Universitet som lyft frågan hur demokratiskt det är att kommunledningar beslutar(tillsammans med sina reklambyråer) vilken profil som eftersträvas och hur kommunikationen utformas.

    Jag välkomnar dessa och andra röster i debatten även om jag som utbildad marknadsförare och sysselsatt med platsutveckling gärna förespråkar en kommunal vision, val av profil utifrån platsens identitet och professionell kommunikation.

    Falköping tror jag inte behöver bekymra sig kring den uppenbara möjligheten till att dra löjes skimmer över sin satsning. Det kan man bjuda på och i förlängningen stärker även sådana skämt den valda inriktningen.

    Tanken är ju att man ska våga sjunga långsamhetens lov som motvikt till en upplevd hektisk tillvaro i omvärlden. Att de som tilltalas av storstadspuls inte lockas och gärna driver med konceptet behöver inte inverka negativ.

    Har själv tänkt ta mig dit för att på plats studera hur man rent praktiskt har omsatt tanken i handling.

    1. Min mening var inte att driva med Falköping, även om jag skrattade gott åt den där killen som blev intervjuad. Och (nästan) alla reklam, är ju god reklam (speciellt för dem som sällan får ta plats medialt. Som jag skrev tror jag säkert det har kommit en del gott ur denna satsning. Själva konceptet är tilltalande på många sätt. Rörelsen uppkom ursprungligen utifrån ”Slow Food” rörelsen. Att staden skulle premiera lokalt odlad mat och inte ha några snabbmatskedjor centralt i staden. Poängen med inlägget var annars just det som du beskriver. Det finns en risk i att kommunen tillsammans med reklambyråer tar fram en profil som står för långt ifrån det som såväl befolkningen som utomstående anser vara kommunens själ.

      Hade inte hört talas om Josefina Syssner. Ska kolla in henne. Tack för tipset!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.