Etikettarkiv: Företag

Socialt kapital och företagsklimat

För en tid sedan började jag skriva på en krönika som skulle ha publicerats på Sveriges Kommuners och Regioners webbplats i samband med offentliggörandet av den undersökning som jag är ansvarig för på SKR – Öppen jämförelse Företagsklimat eller Insiktsundersökningen som den också kallas.

Den blev aldrig publicerad och jag glömde bort den. Nu hittade jag den på nytt igen, och tyckte att den blev rätt bra. Så varför inte publicera artikeln som ett blogginlägg?

Krönika om företagsklimatet i kommunerna

Kommuner och regioner har ett intresse av och roller att fylla för att främja näringslivets utveckling. Ett livskraftigt näringsliv som erbjuder människor arbetstillfällen och utvecklingsmöjligheter är avgörande för att såväl lägga grunden för skatteintäkter som att skapa attraktiva och hållbara kommuner och regioner.

Det lokala näringslivet kan främjas på många olika sätt; Genom en bra offentlig service, god infrastruktur, möjlighet till bra boende, goda utbildningsmöjligheter och naturligtvis ett bra företagsklimat.

I mitt ordinarie jobb så ansvarar jag för en företagsklimatundersökning, eller snarare en servicemätning av kommunernas myndighetsutövning gentemot företagare. Undersökningen kallar vi för Insikt och den har genomförts i samarbete med Stockholm Business Alliance sedan år 2010. Resultaten presenteras genom ett så kallat NKI (nöjd-kund-index) och det indexet har ökat från 66 år 2010 till 74 år 2021.

Det är glädjande att företagarna blivit allt nöjdare med kommunernas myndighetsutövning. Men varför intresserar vi oss för just myndighetsutövning? Företagsklimat är väl bredare än så? Ett svar på den frågan är att företagsorganisationer sällan uppmärksammade myndighetsutövningens betydelse för företagsklimatet när vi startade den här undersökningen 2010. Detta har nu ändrats – Svenskt Näringsliv med flera företagarorganisationer lyfter idag betydelsen av god service, effektivitet och rättssäkerhet i myndighetsutövningen på ett helt annat sätt än tidigare.

Samhällsandan har betydelse för företagsklimatet

Ett annat svar är den forskning inom området socialt kapital som visar på starka samband mellan myndighetsutövning, tillit och lokalt företagsklimat.

Företagande beskrivs ofta som en funktion av de lagar och skatteregler som gäller för företagande samt av individuella val – att förverkliga något som man tror på, ökad frihet och självständighet, att få jobba med det man är intresserad av, möjlighet att tjäna pengar etc. Men det är också viktigt vilket sammanhang människor ingår i där de bor. Ett gott företagsklimat bygger delvis på de förutsättningar och den samhällsanda som finns lokalt, i vilken grad den främjar entreprenörskap, inbjuder till samverkan och öppnar upp för tankar och influenser utifrån. En viktig del i det lokala företagsklimatet är helt enkelt den tillit som människor har till sig själva och andra och det förtroende som finns mellan olika lokala och regionala aktörer.

8 av 10 företag har någon gång kontakt med kommunen. De flesta av dessa kontakter är med kommunen som myndighet. Om företag upplever skillnader i t.ex. regeltillämpning mellan kommuner är detta problematiskt, liksom upplevda brister i avtalsuppföljning vid upphandling som snedvrider konkurrensen. Det är viktigt med god service och hög effektivitet i handläggningen samt att företaget känner sig opartiskt och korrekt bemötta. Den här typen av kontakter som företagare har med en kommun kan ha stor betydelse för företagens framtid och den definierar ofta företagens bild av kommunen. Om dessa kontakter upplevs som positiva stärks förtroendet för kommunen, vilket också bidrar till den samverkanskultur och goda förutsättningar som utgör grunden för ett bra lokalt företagsklimat.

Sedan SKR vår samarbetspartner Stockholm Business Alliance initierade den här undersökningen 2010 har kommunerna gjort ett fantastiskt arbete med att förbättra service och effektivitet i myndighetsutövningen. Och företagarna är idag generellt nöjda med kommunernas service och effektivitet när det kommer till myndighetsutövning.

Skadas samarbetet av tävling?

I boken ”Spela roll” skrev jag 2005 om samarbetets centrala roll för att skapa lokal utveckling. Jag tog tillsammans med Arena för Tillväxt fram en modell för lokal utveckling där jag placerade människors förmåga att samarbeta och vår kapacitet att ständigt förändra oss och anpassa oss efter vår omgivning som centralt för denna utveckling.

Jag minns att modellen blev uppskattad. Den visade på något som många i kommunerna kände igen sig i och kunde relatera till och som också kunde vara en inspirationskälla. Vi visade med rapporten och modellen att en plats utveckling inte bara beror på dess strukturella förutsättningar. Allt handlar inte om infrastruktur, tillgång till kapital och storleken på arbetsmarknadsregionen, utan också om de förmågor och drivkrafter som människor som bor där har.

För en tid sidan läste jag en artikel i Dagens Nyheter signerad Eva-Lotta Hultén som också betonade vikten av samarbete. Hon har skrivit en bok som heter ”Klara, färdiga, gå! – en bok om konkurrism. I artikeln skriver hon om att konkurrens gör våra liv sämre och att vi skulle må så mycket bättre om vi samarbetade för att nå utveckling istället för att konkurrera med varandra.

”Konkurrensen gör något med vårt sätt att förhålla oss till oss själva och varandra, vare sig vi omfamnar den eller ej. I ett samhälle där individualistisk konkurrens är norm blir det viktigare att slå sig fram för egen del än att bidra till andras välfärd. Vi blir varumärken och lär oss att skryta för att marknadsföra oss själva. Känslan av att delta i en ständigt pågående tävling gör att vi reducerar medmänniskor till redskap eller hinder för vår framgång eller bara till jämförelsematerial när vi vill boosta vår självkänsla. Många av oss blir mer angelägna om att imponera än om att skapa nära och goda relationer… Vi alieneras från oss själva och varandra och förleds också att tro att världen är rättvis – alla har fått vad de förtjänar, i ädel kamp mot varandra. De som misslyckas skuldbeläggs. Konkurrismen urholkar våra liv och gör oss mer sårbara för känslor av värdelöshet och existentiell ensamhet.”

”Vi måste också göra oss av med föreställningen att vi människor är naturligt tävlingsinriktade. När vi möter någon som är duktigare än vi är inte den självklara reaktionen ”Henne vill jag klå” utan kan lika gärna vara ”Henne vill jag samarbeta med”. Det är ett val vi gör… Vi samarbetar för att det är naturligt för oss och för att vi är sociala varelser som mår bra av att arbeta tillsammans och hjälpa varandra. Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.”

Eva-Lotta Hulténs artikel i Dagens Nyheter

Jag tycker det Eva-Lotta skriver är mycket intressant och jag ska definitivt läsa hennes bok. Jag håller i mångt och mycket med, men jag har ett par invändningar. Men inte mot betydelsen av samarbete. Ett av de viktigaste syftena med socialt kapital är att vi genom denna resurs blir bättre på att just samarbeta. Tillit är fundamentet för att etablera samarbeten och toleransen gör att människor med olika erfarenheter eller från olika kulturer har lättare att samarbeta med varandra.

Jag inser att en syn på varandra som konkurrenter knappast underlättar samarbeten, men jag tror å andra sidan inte att människor är skapta för eller blir lyckliga av att leva i samhällen där konkurrens inte existerar. Evolutionärt och biologiskt finns det t.ex. en väldigt stark koppling mellan konkurrens och sexualitet. Så sannolikt går konkurrens inte helt att ta bort utan tvångsåtgärder som undertrycker våra instinkter. Ett sådant samhälle är sannolikt inte möjligt och kanske inte heller önskvärt – tvång för att uppnå högre syften brukar inte sluta bra. Jag förespråkar istället balans. Konkurrismen har genom nyliberal politik, ny teknik och sociala medier fått för stort inflyttande, det har skapar polarisering och skadat vår förmåga och våra möjligheter till samarbete. Dessutom är det, som Eva-Lotta skriver, många som tar skada och inte mår bra av jagandet av status eller de ständiga jämförelserna med dem som anses vara snyggare och mer lyckade.  Men jag tror å andra sidan inte heller att människor generellt skulle må bra i samhällen där konkurrensen är på undantag. Vi har i historien haft sådana samhällen – de kommunistiskt styrda. Och de mest olyckliga samhällen som funnits i modern tid är enligt lyckoforskningen de kommunistiska[1].

Magnus Bergendahl visar i sin doktorsavhandling[2] att individuell konkurrens visserligen ofta begränsar kreativiteten, men när företag och organisationer kan kombinera tävlingsmoment med samarbete så genererar medarbetarna de bästa idéerna. Människor mår sannolikt som bäst och presterar också som bäst när man kan balansera konkurrens och samarbete på ett bra sätt.

Eva-Lotta skriver också om tävlingsidrotten och att den göder konkurrismen. Men där håller jag inte riktigt med – framförallt inte vad gäller lagidrott där just förmågan att kunna samverka och förstå varandras egenheter och roller är centralt för att nå framgång. Det finns en glädje i att prestera något bra ihop med andra. Journalisten Erik Niva formulerar detta bra i sin senaste bok ”Känner ni vibbarna?” som handlar om fotboll som integrationsverktyg.

Vad är det som får det ena laget att växa sig starkare och det andra att falla isär? Resursfrågan är allt mer avgörande, men det finns i övrigt få hemligheter kvar i dagens elitfotboll. Alla känner varandras spelmodeller, alla har tillgång till ungefär samma scoutingnät och de flesta har kommit långt vad gäller individuell träning och kost. Återstår gör gruppkemin. Och det viktigaste – hur får man ihop olika typer av talanger och personligheter: Djupt religiösa afrikaner, reserverade finländare och storskrävlare från Storbritannien?

Alla som håller på med lagidrott vet att detta är en utmaning. Att få människor med olika personligheter, bakgrund och identiteter, ibland från världens alla hörn, att få ut sitt bästa som individer samtidigt som de genom samarbetet blir bättre som en kollektiv enhet. Det är något som egentligen alla kan studera och lära sig av. Det är ingen slump att den kunskap som idrottsledare, som t.ex. Lars Lagerbäck, har om gruppkemi är attraktivt för såväl företag som organisationer. Spelarna måste visa förståelse för varandras egenheter och de måste lita på varandra – att de inte bara spelar för sin egen skull, utan för lagets.

Något som det sociala kapitalet lärt mig är att balans är viktigt. Det kan vara mellan tillit och tolerans, mellan frihet och jämlikhet, mellan individualism och kollektivism – och mellan konkurrens och samarbete. Driver man något för långt i en viss riktning riskerar man att tappa något annat eftersom viktiga värden delvis kan stå mot varandra. Dessutom kommer det ofta en motreaktion från människor som inte gillar den riktning som tagits, och om den motkraften blir tillräckligt stor kan utvecklingen i förlängningen drivas åt rakt motsatt håll från det man själv önskar. Jag tror därför att det är de idrottslag, företag, organisationer och samhällen som på ett bra sätt lyckas balansera de delvis motstridiga mänskliga drivkrafterna konkurrens och samarbete som också blir de mest framgångsrika.

[1] Ronald Inglehart & Hans-Dieter Klingemann, ”Genes, culture, democracy, and happiness”, E Diener & M Suh (red), Culture and subjective well-being (Cambridge: MIT Press, 2000), sid 171.

[2] Magnus Bergendahl, Collaboration and ”Competition in Firm-Internal Ideation Management”, 2016.

Äganderätt minskar fattigdomen

Äganderätt! Känn på ordet ordentligt! Det låter som något som privilegierade använder sig av för att få rätt mot fattiga eller svaga människor, t.ex. för att kunna köra bort romer som bosatt sig på privat mark. Men äganderätt är kanske också en viktig nyckel för att minska fattigdomen i världen.

Tvärs över gatan från Vigieflygplatsen på den karibiska ön St. Lucia finns det två skjul som fungerar som kafé. De serverar utmärkt mat, ger bra service och har låga priser. Dessutom är utsikten fabulös. Tyvärr väljer de flesta turisterna bort dessa ställen till förmån för serveringen inne på flygplatsen som serverar dålig mat, ger usel service, tar höga priser och saknar utsikt. Orsaken är att de två kaféerna ser sjaskiga ut. Innehavarna av kaféerna har funderat på att rusta upp sina etablissemang och investera i en terrass med riktiga stolar och bord för att locka till sig den flod av turister som kommer från flygplatsen. Varför har de då inte kommit till skott? Jo, för att de inte äger marken. Trots att en av innehavarna haft verksamheten där i 20 år kan hon bli borttvingad av myndigheterna när som helst. Och hur som helst skulle hon inte ha råd att muta hälsovårdsmyndigheten.¹

Utan den trygghet som en rättsligt säker äganderätt ger är det svårt att få igång någon ekonomisk utveckling. Idén om meritokrati lade grunden för västvärldens ekonomiska framsteg och utvecklade demokratin. Utan ett samhälle som etablerar en fungerande rättsstat och försvarar äganderätt och upphovsrätt är det hopplöst att starta en näringsverksamhet som handlar om mer än få ihop pengar till livets nödtorft.

Få vågar nämligen investera pengar i något som kan tas ifrån dem. Utan tillit till att samhällets institutioner skyddar dig från kriminalitet, korruption och statligt maktmissbruk så är risken för stor. Tvärtom kan en expanderande näringsverksamhet dra till sig såväl en korrupt stats som de kriminellas intresse. Flertalet låter istället företaget vara ett familjeföretag och låter investeringarna vara ytterst måttliga – allt för att inte dra uppmärksamhet till sig.

Bistånd i alla ära, men de enskilt viktigaste åtgärderna för att minska fattigdomen i underutvecklade länder är införandet av en dokumenterad äganderätt samt att skapa rättssäkra politiska och juridiska institutioner som är fria från korruption och nepotism.

Den peruanska nationalekonomen Herman de Soto beskriver i boken ”Kapitalet mysterier”  hur mycket större tillgångar som de fattiga skulle ha om de hade papper på att de ägde den mark de bodde på eller hade sitt företag på.

I USA och Europa betyder en bostad inte bara tak över huvudet. Den är också en adress där man kan nås i ärenden av olika slag och få tillförlitlig tillgång till energi, vatten, avlopp eller telefonlinje. Med ordentlig dokumentation kring äganderätter kan man även använda tillgångar som finansiella instrument som innehavarens möjlighet att få kredit och kapital. Egendomsrättigheter är också avgörande för miljöskyddet. Utan klar dokumentation kan myndigheterna inte avgöra vem som har skadat naturresurser eller som är skyldig att återställa lokala ekosystem.

Artikel av Herman De Soto i DN

¹ Berättelsen om de två kaféinnehavarna är hämtade från Bo Rothstein och Jan Teorells bok ” What is quality of Governance?”, 2008.

Kund, brukare eller medlem?

Kunden har alltid rätt brukar det heta, men har du samma rätt om du är medlem? Något jag funderat över är hur förvirrat och ologiskt begreppen kund, medlem och medborgare numera används.

Företagen vill idag helst göra oss kunder till medlemmar. Det är förståeligt. Jag har som kund inga skyldigheter gentemot ett företag mer än att betala för varan. Men som medlem får jag en annan relation till företaget. Jag blir en del av en föreställd gemenskap och kanske får jag positiva känslor för företaget. Om jag visar mig köplojal mot företaget kan jag också få en del erbjudanden och rabatter, men i det beroendeförhållande som byggs upp försvagas i någon mening också mina rättigheter som kund. Genom att få rabatter och uppmärksamhet från företaget kan jag t.o.m. känna lite skuld om jag på något sätt ”sviker”, t.ex. genom att klaga eller handla hos en konkurrent.

Genom medlemskapet ger vi också företaget information om oss själva som kan användas för att rikta reklam till oss och på aggregerad nivå också användas för att få kunskap om konsumtionsmönster inom olika kundkategorier. Ja, just, det – kundkategorier! Ur företagens perspektiv är vi ju inte medlemmar, utan mycket entydigt kunder.

I relationen till ideella föreningar så börjar vi istället alltmer se oss som kunder istället för medlemmar. Kanske en konsekvens av att företagen börjat definiera oss som medlemmar? Många förstår inte att ett medlemskap innebär skyldigheter, inte bara rättigheter. Till exempel rätten att delta i föreningens verksamhet och att utöva medlemsinflytande genom att rösta på föreningens årsmöte, men också skyldighet att betala medlemsavgifter och att följa föreningens stadgar och bestämmelser. En mycket stor majoritet av alla människor som jobbar för en förening gör det också helt ideellt.

Men många som betalat en medlemsavgift tror att de har köpt en tjänst. De ställer då samma höga krav på effektivitet och service på de ideellt arbetande medlemmarna som på ett företag samt kräver att ”tjänsten” anpassas till deras omedelbara behov eller vilja, t.ex. att sonen Albin alltid ska spela som forward i knattelaget. Inte underligt att det ideella engagemanget hos många som konfronteras av kravställande egocentriska människor efterhand då tynar bort.

Sist men inte minst har vi den offentliga sektorns välfärdsfunktioner. Där blir vi som brukare eller medborgare numera kallade kunder av privata vårdföretag och skolor. Men det är ett missförstånd att det t.ex. är elever eller vårdbehövande äldre som här är kunder, det är istället kommunen som är kund eftersom det är de som köper tjänsten av företagen. Brukaren ges visserligen möjlighet att välja, men det är kommunen (eller andra offentliga institutioner) som är kunden.

En ytterligare infallsvinkel kring frågan kring privat eller offentlig utförare är lämpligheten i att privatisera myndighetsutövning, som t.ex. betygssättning eller bilprovning.  Centralt för myndighetsutövning är att den ska vara rättssäker. Det får inte finnas incitament hos den som ska sköta utövningen att inte följa en byråkratisk ordning med generella regler och stark objektivitet.

Man är en kund till företag, inte en medlem. Man är en brukare eller medborgare i förhållandet till det offentliga, inte en kund. Och man är en medlem i ideella föreningar vilket inbegriper både rättigheter och skyldigheter – inte en kund som köpt sig fri från skyldigheterna genom att betala en medlemsavgift. Så enkelt är det, men så i hopblandat i dagens samhälle.

Varför skriver jag då om detta i min blogg? Jo, jag tror att den här sammanblandningen kan skada tilliten i samhället. Jag återkommer till det i ett senare inlägg.

Ny typ av företag bygger på tillit

Under mina tre senaste semestrar utomlands har jag och min tjej fixat boendet via sajten Airbnb. Det är smidigt, billigt och dessutom får man personlig kontakt med ägaren av lägenheten som kan ge tips om såväl ”hemliga” sevärdheter som bra restauranger.

Länk till Airbnb

Nu nämns just Airbnb samt taxitjänsten Uber som en ny typ av företag drivna av sociala ekosystem. Dessa företag erbjuder en teknisk plattform för privat utbyte av tjänster där tillit och öppenhet mellan köpare och säljare är en förutsättning. Airbnb har skapat en marknadsplats för uthyrning och bokning av privata bostäder. Hemsidan innehåller mer än 500 000 privata boenden i 192 länder och 33 000 städer.

Detta är företag som bygger sin existens på att människor vågar lita på varandra. Visserligen har Airbnb och Uber tagit fram plattformar, tekniska system och regelverk som göra att fler vågar ta steget. Men utan en grundläggande mellanmänsklig tillit skulle det inte fungera. Dessutom får folk från olika länder tillfälle att prata med varandra, ge varandra referenser och kanske t.o.m. bli vänner, vilket i sig bygger socialt kapital.

Barbara Grey beskriver tre olika nivåer av socialt företagande. En grupp av företag påverkar det sociala kapitalet genom socialt samhällsengagemang. De företag som nämns i artikeln har jag ingen relation till, men i Sverige finns det t.ex. flera företag som har som policy att anställa funktionshindrade. Den andra gruppen av företag som nämns är de som utgör en marknadsplats för människor som t.ex. Linkedin – de såväl påverkar som sammanför människor. Den tredje typen av företag är de, som likt Airbnb och Uber, påverkar, sammanför och initierar samarbeten mellan människor.

Länk till artikel av Barbara Gray

Jag har tidigare inte tänkt på Airbnb och Uber som företag som skapar socialt kapital och jag ser inte bara fördelar ur ett tillitsperspektiv[1]. Men genom alla de möten mellan människor som faktiskt sker genom Airbnb så vore det konstigt om inte tilliten också stärktes. Man får praktiska erfarenheter av att de flesta människor är att lita på, att de flesta anstränger sig för att utbytet ska bli bra för båda parter och dessutom skriver flertalet snälla referenser om varandra.

Frågan är vilket område som står på tur? Vilka privata ägodelar är vi beredda att dela med oss? Vad tror du?

 

[1] Eftersom den som hyr ut kan tacka nej till en gäst förekommer det säkerligen en del diskriminering på rätt lösa grunder. Samtidigt måste man ju väga detta mot att den som hyr ut lägenheten måste känna sig trygg med den person man släpper in i sin lägenhet. Tilliten stärks dock knappast för den person som vid åtskilliga tillfällen blir ratad som gäst.