Etikettarkiv: Förtroende

Coronastrategin och tillit

Vad har vi egentligen lärt oss av pandemin? Ja, en del saker av praktisk natur har vi lärt oss. Det är t.ex. bra att tvätta händerna, det går också alldeles utmärkt att jobba på distans och det är ganska ineffektivt och ohållbart att resa till andra sidan av landet bara för att hålla ett 30 minuters möte eller föredrag? Men vi har också lärt oss att allt hänger ihop, att vi människor är ömsesidigt beroende av varandra och att tillit är en väldigt viktigt resurs för att få människor i ett land att hålla ihop under svåra tider.

Några månader in en pandemin skrev jag ett blogginlägg som fick stor spridning. Den handlade om tillitens betydelse för den svenska Coronastrategin. Jag skrev att jag hoppades att den svenska vägen var rätt väg, för det skulle i så fall visa på en samhällsstyrka till följd av en hög tillit i Sverige. Ett ömsesidigt förtroende mellan medborgare och myndigheter, att det räcker med rekommendationer och att vi därför inte behöver utöva tvång. Klassisk svenskt frihet under ansvar. Min uppfattning var (och är) att det uppstår en helt annan atmosfär i samhället när man utgår från att människor själva klarar att hantera ansvar i kritiska lägen. Det är i grunden något väldigt sympatiskt med detta.

Det är inte blinda påbud som gör oss till lydiga medborgare utan tron på expertmyndigheter som i sin tur litar på medborgarna. Det handlar om ett ömsesidigt förtroende. Därför anser svenska myndigheter att det räcker med rekommendationer.

Gunilla van Hall, SvD:s korrespondent i Genève

Det har dock funnits en del kritik mot den svenska strategin, speciellt om man jämfört med våra nordiska grannländer som klarat sig avsevärt bättre vad gäller antalet avlidna i Covid 19. En del kritik tycker jag varit orättvis. Sverige fick in smittan tidigare och en del kritik har inte med själva strategin att göra, utan med underlåtenhet av tidigare beslutsfattare, t.ex. att vi inte hade en bättre beredskap. Det vore fel att kalla Sveriges strategi ett misslyckande. Den så kallade överdödligheten i Sverige (dvs. antalet döda i ett land i förhållande till ett normalläge) har varit på en förhållandevis låg nivå jämfört med övriga Europa. Och detta samtidigt som människor kunnat leva ett relativt normalt liv samtidigt som ekonomin klarat sig ganska bra. Enligt en enkätundersökning av SCB så är ungefär två tredjedelar av befolkningen nöjda med den svenska strategin, endast drygt 10 procent underkänner den helt.

Jag och min sambo Karina har ett Instagram konto där vi lägger upp allt från pappaskämt, ordlekar, svart humor och tänkvärde citat. Karina står för bilder och jag för texter. Följ oss gärna på instagram.com/janokarina/

Men det har också framkommit en del kritik som jag funnit intressant. Per Bauhn skrev t.ex. en artikel i Svenska Dagbladet om att ”högt hållna värderingar har lett Sverige fel i krisen”. Han menar att det finns ett antal grundläggande väldigt typiskt svenska värderingar som pandemistrategin vilar på som kanske inte varit så bra.

Det gäller värderingar som ofta tas som självklara och därför inte ifrågasätts – värderingar som är rimliga under normala förhållanden, men som leder fel i kriser. En sådan värdering handlar om tillit. De flesta skulle nog hålla med om att ett samhälle som bygger på tillit är att föredra framför ett som bygger på misstro, övervakning och kontroll. Men man gör sig skyldig till ett felslut om man går från ett antagande om att tillit i allmänhet är att föredra till en slutsats om att tillit alltid ska vägleda vårt handlande. Tillit mellan människor fungerar lättast när de vill varandra väl, delar viktiga värderingar med varandra, eller åtminstone inte är intresserade av att utnyttja varandra. Där sådana faktorer saknas måste tilliten kompletteras med kontrollmekanismer. Vi kan då lita på att andra sköter sig helt enkelt därför att det finns ett system som straffar dem om de fuskar eller åker snålskjuts på oss. Tillit utan fungerande kontroll tenderar däremot att förr eller senare leda till att vissa människor tillgodoser sitt egenintresse på andras bekostnad. Det är just tillit utan kontroll som vägleder FHM:s rekommendationer.

En annan värdering handlar om strävan att vara antiauktoritär. Också denna strävan ter sig vid första påseende tilltalande. Men återigen handlar det om att se nyanser. Att vara emot maktmissbruk är inte att vilja försätta sig själv eller samhället i ett tillstånd där ingen alls utövar makt. Avsaknad av makt är inte frihet utan maktlöshet. Men i Sverige har det funnits en långvarig och generell skepsis mot alla former av gränssättning. Det kommer till uttryck i så skilda fall som toleransen för stök i skolan, oförmågan att komma till rätta med gängkriminalitet, oviljan att klippa föreningsbidrag till islamister, och en återkommande undfallenhet mot diktaturer. Det antiauktoritära förhållningssättet kommer fram också i pandemihanteringen.

En tredje värdering som spelar in i förståelsen av den svenska pandemi-strategin handlar om svenska myndigheters och politikers förkärlek för formalism – att kartan betyder mer än terrängen, att handlingsplanen får ersätta handlingen, och att det är viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. En formalism som också inbjuder till ögontjäneri och symbolisk millimeteranpassning. När arbetsgivare och näringsidkare repeterar frasen ”vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer” kan man vara ganska säker på att de inte tänker göra mer än de absolut behöver. Finns det avståndsmarkeringar på golvet och en flaska handsprit vid dörren, så har man levt upp till regelverket och därmed kan man med lugnt samvete bolla vidare ansvaret för smittspridningen till de enskilda individerna – de anställda, kunderna, publiken, och så vidare.

https://www.svd.se/hogt-hallna-varderingar-har-lett-sverige-fel-i-krisen

Den där artikeln blev en tankeställare för mig. Det kanske är så att en del värderingar som i ett normaltillstånd är något positivt och som bidrar till Sveriges framgång också kan ha en baksida. Kan tilliten och att vi utgår från att människor själva klarar att hantera ansvar i kritiska lägen lett in oss i en falsk trygghet? Jag vill bestämt påstå att tillit och en anti-auktoritär hållning historiskt varit något som i hög grad bidragit till att Sverige blivit ett framgångsrikt land såväl socialt som ekonomiskt. Men vad gäller pandemin och för en del andra kriser och händelser i Sverige så kanske dessa värderingar medverkat till en viss naivitet, senfärdighet och otydlighet.

Men detta gäller främst strategin. Tilliten kanske inte varit en odelad positiv norm vad gäller framtagandet av den svenska Coronastrategin, men den har varit till godo för svenskarnas förmåga att följa strategin och för vaccinationsgraden. Tilliten har gjort att vi till stora delar sluppit stora grupper av människor som misstror forskare, politiker och myndigheter, som tror att det finns bakomliggande hemliga agendor, som har vägrat följa restriktioner och dragit ut på gator och torg för att protestera och riskerat såväl sitt eget som andras liv. Och tilliten har gjort att vaccinationstakten och vaccinationsgraden varit relativt hög i Sverige.

Men så läser jag en kritik mot strategin igen, som får mig att lite grann sväva på orden igen. Är jag en vänsternationalist?

Det som kännetecknar vänsternationalismen är uppfattningen att ens egen nation är distinkt från och väsentligen bättre än andra: Interna kritiker är suspekta, eftersom de riskerar att skada nationens intresse. I Sverige betonar denna variant av nationalism oftast nationens modernitet, rationalitet och förmåga att agera kollektivt för att uppnå politiska mål. Att ett sådant agerande kan vila på individens samvete och grupptryck, snarare än på formell reglering eller lagstiftning.

(Tyvärr har jag tappat bort källan till detta citat)

Tilllit på två minuter

Här följer en kort instruktionsvideo om hur man bidrar till att skapa tillit i samhället. Håll till godo!

GiveInToGiving

Aproveitem 2 minutos do vosso fim de semana para verem este vídeo. A felicidade está à distância de um simples gesto.Façam a diferença! Arrisquem!Emirates NBD by Leo Burnett

Publicerat av Associação ARRISCAR Lördag 17 november 2018

 

Vilken kommun har högst socialt kapital?

Vilken kommun har högst socialt kapital? I boken ”Tillit och tolerans” lyfte jag fram Umeå som den större kommun i Sverige som har det högsta överbryggande sociala kapitalet. Kan statistik bekräfta den bilden?

Det finns tyvärr inget officiellt mått på socialt kapital. Det som brukar användas är en fråga som ställs i olika enkäter: ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta människor?”. Men socialt kapital handlar inte enbart om tilliten till medmänniskor, utan även om tilliten till samhällets institutioner och för att få ett mått på ett överbryggande socialt kapital så bör man enligt mig också inkludera ett mått på tolerans.

Om det inte finns något bra statistikmått på det överbryggande sociala kapitalet så får man väl uppfinna ett! Jag har därför skapat ett mått som omfattar fem variabler. Jag har utifrån detta mått sedan rankat samtliga kommuner från 1 till 290.  Vilka variabler som ska ingå i ett sådant index kan naturligtvis diskuteras, men jag har valt följande.

  • Generell tillit: Mäter i vilken grad människor i allmänhet litar på de flesta människor. Källa: Folkhälsomyndighetens årliga nationella folkhälsoenkät, 2016
  • Valdeltagande: Är ett mått på det demokratiska engagemanget och i vilken utsträckning människor anser sig kunna delta och påverka samhället i stort. Källa. Valmyndigheten, 2014
  • Förtroende för den egna kommunen: Mäter förtroendet för att den egna kommunen och den insyn och inflytande som medborgarna anser sig ha över kommunens verksamheter och beslut. Källa: Medborgarundersökningen, SCB, 2016
  • HBTQ-index: Är ett mått på graden av öppenhet och tolerans i kommunen. Faktorer som tas med i indexet är kommunernas verksamhet för att motverka diskriminering av HBTQ-personer, skolan (likabehandling och förebyggande av kränkande beteenden), utbildningsinsatser, HBTQ-samhällets infrastruktur (samkönade äktenskap per capita, föreningsverksamhet, adoptionsrelaterade frågor), utsatthet för hatbrott samt attityden till HBTQ-personer. Källa: RFSL och SKL, 2014 ¹)
  • Andel sysselsatta bland skyddsbehövande och anhöriga i förhållande till förväntat värde (definierat som hur snabbt skyddsbehövande och anhöriga kommer i arbete i förhållande till vad som kan förväntas utifrån vistelsetid i Sverige, utbildningsnivå samt arbetslöshet i kommunen bland inrikes födda. Med skyddsbehövande och deras anhöriga avses personer som sökt asyl och fått uppehållstillstånd, deras anhöriga samt kvotflyktingar): Är ett mått på kommunens, näringslivets och civilsamhällets insatser för och förmåga att integrera skyddsbehövande med anhöriga in i samhället.  Källa: SCB och SKL, 2016

Man kan säga att de tre första variablerna främst är tillitsvariabler och de två senare främst toleransvariabler.

I nästa inlägg kommer jag att att publicera en Sverigekarta med tre färgskalor utifrån följande kategorisering: Kommuner med högt socialt kapital, genomsnittligt socialt kapital och lågt socialt kapital.  Det inlägget publiceras måndagen den 20 november, så jag håller er alltså på halster ett tag.

Och på frågan om statistiken kan bekräfta att Umeå är den större stad som har det högsta överbryggande sociala kapitalet, så är svaret ja. Umeå placerar sig som tia i rankingen och alla kommuner före dem har färre invånare.

¹) Att några variabler har några år på nacken gör inte så mycket vad gäller socialt kapital eftersom förändringar över tiden normalt är ganska långsamma.

Varför är det så tyst om socialt kapital?

Jag tror att frågan om socialt kapital befinner sig i samma läge som frågan om hållbar utveckling befann sig i början av 2000-talet. Många har hört talas om det och man känner till att forskare anser det vara viktigt, men man vet inte riktigt vad det betyder. Några undviker säkert ämnet offentligt för att inte verka okunniga, medan andra kopplar det felaktigt till t.ex. socialt entreprenörskap eller socialt arbete.

Jag spekulerar lite nu, men jag tror att problemet med att nå ut brett till människor om socialt kapital kan ha följande förklaring. Det finns tre vanliga ingångar till ämnet – ett som uppfattas vara självklart, ett som får folk att gäspa och ett som är politiskt känsligt. Inga ”klickmonster” för att tala kvällstidningsspråk.

Tillit skapas bland annat genom samarbete och att människor är snälla mot varandra. De flesta ser detta som självklarheter, de är ju själva snälla och bra på att samarbete så budskapet flyger över deras huvuden.  Men sanningen är att det ofta är svårt att samarbeta med människor som har en annan personlighet, utbildning eller bakgrund än man själv har. Man bevakar sina egna intressen och perspektiv, snarare än att lyssna och föra dialog. Och den psykologiska trygghet som bland annat Googles forskarteam framhäver som avgörande för goda samarbeten infinner sig inte.

Den andra ingången i ämnet är det svårt att skapa engagemang för och det är vikten av fungerande institutioner som står upp för rättssäkerheten i landet och som kan motverka korruption och nepotism. En väl fungerande byråkrati är grundläggande för att skapa ett gott socialt kapital. Känner sig människor orättvist och illa bemöta i sina kontakter med byråkrater, läkare, poliser och andra maktutövande personer i samhället så påverkar det i hög grad tilliten i samhället. Men få ställer sig på  barrikaderna för den goda byråkratins skull – lika lite som man hejar på domaren under en fotbollsmatch.

För det tredje så finns det resultat inom forskningen om socialt kapital där enskilda slutsatser går stick i stäv mot viktiga ideologiska fundament för samtliga politiska inriktningar. Flera framträdande forskare inom detta område har stuckit ut hakan och förargat såväl socialister, liberaler som konservativa. De som kritiserat såväl vänsterns identitetspolitik som nyliberalismen, som haft starka invändningar mot vinster i välfärden och som lyft fram såväl negativa som positiva konsekvenser av mångkulturella samhällen. Allt med hänvisning till tillitens stora betydelse för ett gott samhälle.

Å andra sidan har samtliga ideologier en hel del att hämta från denna teoribildning. Vänstern borde omfamna att forskningen lyfter fram betydelsen av jämlika, jämställda och rättvisa samhällen, liberalerna kan visa på att fria, demokratiska marknadsorienterade länder med stark respekt för det privata ägandet ofta ligger i topp vad gäller tillit. Och konservativa har t.ex. en del att hämta i bildningens betydelse för tilliten och att ett visst mått av patriotism samt en gemensam berättelse om landet är av vikt för sammanhållningen. Mångkultur kan skada tilliten, men mångkultur kan också var en viktig nyckel till kreativitet och innovationer. Utfallet av en stor invandring beror i hög grad på oss själva, på vilket sätt vi samspelar och integrerar oss med varandra.

Min slutsats efter att ha varit intresserad av området socialt kapital i över 15 år är att det finns inslag i både socialism, liberalism och konservatism som kan stärka det sociala kapitalet. Det viktiga är att inte dra någon ideologi till sin spets. Länder med ett högt socialt kapital har ofta hittat en bra balans mellan de klassiska värdena jämlikhet, frihet och broderskap. Tyvärr verkar många idag vara mer fokuserad på att kritisera det som inte stämmer in med den egna ideologin än att fokusera på det som man kan komma överens om. Små detaljer som krockar med den egna världsbilden kan vara skäl nog för att avfärda hela forskningsområdet. Lyft blicken, se helheten och ge det sociala kapitalet en chans!

Sommarens boktips: Björnstad

Jag gillar verkligen Fredrik Backman – mannen bakom världssuccén ”En man som heter Ove”.  Han kombinerar humor och allvar med en stor portion sentimentalitet på ett sätt som åtminstone träffar mig rätt i hjärtat. Det finns en träffsäkerhet i böckerna som berör mig. Jag tycker nästan jag känner igen en del av karaktärerna i böckerna från min egen uppväxt.

Jag har just läst färdigt Fredrik Backmans nya bok ”Björnstad”. Det är en bok om skuld, skam, heder och stolthet i ett samhälle hårt präglat av klientelism och att man ställer upp för ”samhällets bästa”. Men hur långt är man beredd att gå för att skapa en ljus framtid åt den plats man bor på?

Jag har läst några recensioner av boken och en del recensenter menar att boken är feministisk. Det kan jag till viss del hålla med om. Boken beskriver patriarkala strukturer och machokultur – men den visar också på en positiv manlighet och några av de värsta ”bovarna” i boken är kvinnor.  Det som jag tycker är bra med Fredrik Backman är att han inte skildrar människor i odelat gott eller ont. Även i grunden goda människor kan känna sig tvingade att agera ont och till synes usla människor kan när det gäller ”göra det rätta”. Våra handlingar styrs av många saker – vår personlighet, omständigheter, våra värderingar och samhällets normer. Vad är det ett samhälle tillåter och vad är det man uppmuntrar?

”Nästan alla diskussioner om hur människor beter sig mot varandra slutar för eller senare i argument om ”människans natur”. Det har aldrig varit lätt för biologiläraren att förklara: å ena sidan överlevde hela vår art för att vi håll ihop och samarbetade, å andra sidan utvecklades vi för att de starkaste individerna alltid frodades på bekostnad av de svagare. Så i slutänden kommer vi alltid att bråka med varandra om gränsdragningarna. Hur egoistiska får vi vara? Hur mycket är vi skyldiga att bry oss om varandra?”

Boken handlar också i min mening om socialt kapital, eller snarare frånvaron av ett överbryggande socialt kapital och närvaron av ett kvävande och socialt kontrollerande inbundet socialt kapital. Den handlar om den ständigt närvarande konflikten mellan ”vi och dom” och människors paradoxala strävan mot såväl samarbete som individualism.

Det är också en bok full av ”oneliners”: Här följer några som jag skrev upp:

”Här är en person som kan bli kränkt i ett tomt rum”.

”Den enda gången jag backar är när jag tar sats”.

”Hockeyspelare är inte speciellt smarta. De uppfann suspensoaren 70 år innan hjälmen.”

Läs den!

En man som heter Ove

Varför har boken och filmen om ”En man som heter Ove” blivit så populär i USA? Är inte Ove typisk svensk på många sätt? Kanske inte. Jag tror nämligen att många amerikaner kan relatera till denne ilsket konservativa och fingerpekande konspirationsteoretikern, som varken hänger med i globalisering, modernitet eller kommersiell ytlighet.

Jag tror att det både i Sverige och USA finns många praktiskt lagda män som kanske inte har läst så mycket böcker och inte har så mycket bildning, men som vet hur man backar ett släpp, monterar in en ny spis eller fläkt och som lärt sig att lita på ett handslag. Som tycker att stadsbor” vet så förbannat mycket, men kan så djävulskt lite”. Jag är ju själv en sådan opraktisk person som ”flytt” den lilla orten för stadens puls och e-postläsande arbeten[1].

Den amerikanske journalisten och författaren David Brooks skrev i Dagens Nyheter (2016-09-29) att bagaren inte längre kan baka. Den värdighet som män som Ove tidigare kände av att kunna laga och fixa saker och ting försvinner i takt med digitalisering och robotisering. Arbetarnas ställning minskar i takt med att de inte längre tillverkar produkterna, utan bara servar maskiner och de datorprogram som gör det. Följden av det som skett är att bagarna inte längre vet hur man bakar bröd. Kapitalvaror är så billiga att vi slänger dem, istället för att människor som Ove lagar dem. Och vem behöver backa med släpp, ha lokalsinne eller kunna läsa en karta när bilarna snart kör sig själva.

Den svenske Ove kanske inte är lika reaktionär som Trumps kärnväljare, men jag tror ändå filmen speglar en del av de känslor och den frustration som finns bland såväl män som kvinnor utanför storstäderna i USA. Att inte längre vara behövd, att förlora sin position som någon i samhället och att se sina barn få en sämre uppväxt än den man själv haft. Att gå från att vara en familjeförsörjare och en kugge i lokalsamhället till att vara någon som inte längre är efterfrågad av samhället mer än som ”tjänstehjon”. Samtidigt som de upplever att stadsbor ser ned på deras gammaldags värderingar och sätt att leva.

Jag tycker att historien om Ove är extra aktuell i Trumptider. Ove representerar väldigt mycket ordet tillit. Och i dag blir vi alla rädda för att tilliten håller på att urholkas. Då tror jag det är viktigt att visa hur vacker och stark tilliten kan vara.

Rolf Lassgård, skådespelare, spelar Ove i filmen

Tillit bygger på ömsesidighet. När det blir allt svårare att spegla den egna tilliten i andras tillit, så naggas den egna tilliten i kanten något för varje år som går. Som jag tidigare skrivit i bloggen så har tilliten markant minskat i USA sedan 1960-talet och den nedgången kan troligtvis till stor del hänföras till den amerikanska arbetarklassen utanför storstäderna.

Den ekonomiska nedgången utanför storstäderna i USA tillsammans med en rå marknadsliberal politik har slagit sönder lokalsamhällen. USA har heller inget kommunalt utjämningssystem som i Sverige. Allt fler familjer har blivit dysfunktionella, en del  har drogproblem, ännu fler hälsoproblem och kriminaliteten ökar i takt med utslagningen. Det tidigare så starka civilsamhället i USA har förtvinat på många platser. Andelen personer som tillhör medelklassen har minskat samtidigt som andelen rika (främst i städerna) och andelen fattiga ökat. Den medelklass som ofta burit upp civilsamhället och som varit en länk mellan olika socialgrupper har blivit mindre. Lägg till detta en låg tillit till makten. Något som har historiska förklaringar i USA, men som förstärkts av en markant ökad åsiktspolarisering delvis skapad av en åsiktsuppdelad gammalmedia och klicklogiken i sociala medier.

Jag tror att många amerikaner längtar tillbaka till den här tiden då civilsamhället var starkt. När ett handslag räckte och när det var enkelt att känna vilka man kunde lita på eller inte. Man vill vara tillitsfull, man är liksom Ove uppfostrad till att visa varandra tillit – åtminstone i lokalsamhället. Men när även lokalsamhället sviker, då är det inte så lätt att vidga cirkeln och känna tillit till människor man inte identifierar sig med. Man söker istället det som i forskningen benämns ett inbundet socialt kapital. Man vill ha homogenitet, enkelhet och trygghet och då blir det avvikande hotfullt; människor med annan etnicitet, postmodernistiska värderingar och influenser från andra länder.

Man vill känna tillit till varandra, man vill ha kontroll över sitt eget liv och man vill ha tillbaka den position och status i samhället som man haft tidigare, men man förstår inte vilka de övergripande förändringskrafterna är som satt dem i den situation de är idag och man förmår inte återskapa den tillit som tidigare fanns. Då återstår hatet och offerrollen – att kunna skylla sitt dåliga liv på någon annan. Och hoppet om en stark ledare som kan vrida tillbaka klockan och ”ställa saker till rätta igen” – såsom det en gång varit.

Jag har skrivit det här inlägget för att jag tror förståelse är viktigt. Jag har försökt förstå varför så många amerikaner känner som de gör. Det är genom förståelse man kan inleda en dialog och det är enbart genom dialogen människor i USA kan skapa någon form av kompromiss och samförstånd kring hur man går vidare. Och även om läget inte är lika allvarligt i Sverige, så finns de här tendenserna även här. Vi måste börja lyssna på varandra istället för lockas in i ekokammare och sandlåderetorik.

[1] Förr sa man pappersvändande arbeten, jag tror e-postläsande arbeten stämmer bättre överens med verkligheten idag.

Vi är röde, vi är hvite

Jag är mycket förtjust i den här reklamfilmen från Danmark som säkert många av er redan har sett. Den utgör ett skolexempel på vad överbryggande socialt kapital handlar om. Att se att vi har fler identiteter än en. Det är inte bara könet, etniciteten, sexualiteten eller något annat som ska identifiera oss. Jag har förståelse för att identitet är viktigt för många, att man känner en större trygghet ihop med likasinnade och att det gör världen lite enklare när våra fördomar blir bekräftade. Men jag vill hävda att vi människor är så mycket mer än de stereotyper som både högern och vänstern identitetsideologier vill sätta på oss. Och ska vi trots våra olikheter kunna leva ihop så måste vi våga mötas över gränserna och framförallt våga tänka annorlunda, vara annorlunda och ha andra intressen än vad som förväntas av oss utifrån våra kön, var vi kommer ifrån eller vilka politiska ideologier vi har. Det är brobyggarna, överbryggarna, som är hjältarna i mina ögon. Det är de som bryter mönster och umgås över gränserna som skapar tillit och socialt kapital i samhället.

Emmanuel Todd

Jag skrev tidigare att jag i i samband med en trendspaningsövning i början på 2000-talet förutspådde att en djupt konservativ republikan skulle segra i det amerikanska valet 2016. Det var naturligtvis en gissning, men bakgrunden var mitt då stora intresse för demografi som prognosinstrument samt ett föredrag av den franske statsvetaren och demografen Emmanuel Todd.

Emmanuel Todd har nämligen prickat in flera stora världshändelser under de senaste 30 åren. Han blev uppmärksammad när han redan på 70-talet förutspådde Sovjetunionens fall nästan med exakt datum. Han har även förutspått finanskrisen 2007 och Eurons kris. Jag var och lyssnade på honom på Kulturhuset i Stockholm i början av 2000-talet. Han pratade då om det som skulle bli den arabiska våren. Demografin i Mellanöstern och Nordafrika talade för att det skulle bli någon form av revolution (allt fler unga med en utbildning som klart överstiger sin föräldrageneration, fast utan makt och med problem att få arbete). Han hade rätt om detta, men konsekvenserna av den arabiska våren kunde han dock inte förutspå.

Han pratade också om ett USA som skulle tappa sin position som supermakt och falla sönder fram mot 2040. Om jag minns rätt pratade han om en allt större latinamerikansk befolkning som skapar egna enklaver och som dominerar vissa stater, en frustrerad konservativ, lågt utbildad och bakåtsträvande vit arbetarklass i mittenstaterna samt ett antal fortsatt välmående stater i nordöstra och västra USA där såväl kompetensen som kapitalet söker sig. Ett USA som, enligt min tolkning av Todd, slits sönder inifrån av svaga institutioner, anti-intellektualism, ojämlikhet, identitetspolitik och rasism. Ska han få rätt igen?

Jag tror ändå att det finns en grundtillit samt tillräckligt många anständiga och kloka människor i USA för att detta inte ska hända, men man vet aldrig.  Läs bifogad artikel om Kalifornien – en stat som redan nu börjar planera och verka för att bli ett eget land.

Länk till artikel i DN