Etikettarkiv: Hållbar utveckling

Nauru – landet som grävde sin egen grav

I slutet av 1980-talet reste jag och min kompis Micke jorden runt under ett halvår. En av de platser vi besökte var ön Guam. Det är ett amerikanskt territorium i Stilla havet som ligger ca tre timmars flygväg österut från Filippinerna. Mickes bror jobbade där som kock på ett lyxhotell ägt av staten Nauru, därav det ganska ovanliga resmålet. Vi bodde några nätter på lyxhotellet och Mickes bror berättade då dråpliga historier från det märkliga landet Nauru som vid den tiden var så rikt, men som på kort tid efteråt schabblade bort allt.

Jag skrev om denna ö redan 2007 i boken ”Rent spel”. Jag hade burit med mig historien om Nauru sedan min resa. Denna lilla söderhavsö erbjöd nämligen en fascinerande sannsaga med en närmast övertydlig sensmoral kring ämnet hållbar utveckling. Nu verkar dock andra ha fått upp ögonen för denna sedelärande historia. Läkaren, författaren och nesofilen (ö-älskaren) Anders Källgård har skrivit en bok om Naurus uppgång och fall och jag har även läst andra artiklar där författarna fascineras över öns historia. Hur kunde en ö som de första kolonisatörerna gav namnet ”Pleasant Island” förvandlas till det minst besökta landet i världen.

Nauru är ett av världens minsta länder med knappt 10 000 invånare fördelade på 21 kvadratkilometer. Landet blev självständigt 1968 och kunde tack vare stora tillgångar av brytbart fosfat nå en mycket hög ekonomisk tillväxt och hade under några år på 1970-talet världens högsta BNP per capita. Men i början av 1990-talet började tillgångarna av fosfat att sina.

Brytningen av fosfaten har dock skapat en miljökatastrof av gigantiska mått och över 80 procent av ön utgörs idag av ett obeboeligt och ogästvänligt månlandskap. Dessutom har 40 procent av det marina livet dött av fosfatavrinning. Det finns i princip ingen odlingsbar mark på ön längre och landets matförsörjning har sedan länge ombesörjts genom import av billig västerländsk bearbetad mat.

När Nauru blev självständigt 1968 bestod menyn av fisk, kokos samt frukt och rotfrukter som man själva odlade.  De flesta var smala och hade god hälsa. När invånarna under 1970-talet fick pengar av staten och snabbt höjde sin levnadsstandard minskade incitamenten för arbete, istället importerades billig arbetskraft från grannöar. Sambanden mellan utbildning, kompetens och ett bättre liv försvagades av de snabba rikedomarna. Samtidigt försvann mycket av de gamla traditionerna och kunskaperna i takt med en snabb förändring av livsstilen. Satellit-TV och snabbmat introducerades, liksom cigaretter och alkohol, och trots de korta avstånden på ön köpte många bil eller motorcykel.

När fosfaten tog slut visade sig att de pengar som investerats utomlands i stort sett var borta. Befolkningen hade under lång tid kommit att lita på och bli beroende av statens försörjning och blev såväl besvikna som arga, vilket ett tjogtal regeringsskiften sedan 1995 vittnar om. Utländska bedragare fann i Nauru ett perfekt land att agera i – mycket pengar samt naiva eller korrumperade politiker – och landet har förlorat stora summor pengar på dåliga affärer och kortsiktigt slöseri.

Tragikomiska berättelser från guldåren finns det gott om, som när polischefen köpte en Lamborghini för att omedelbart vid leveransen inse dels att bilen var för låg för att kunna köra över de kokosnötter som ofta låg och skräpade på öns enda väg, dels att han själv var för tjock för att få plats i bilen.

Källa: Läkartidningen, 3 februari 2016, artikel av Anders Källgård

När ekonomin under slutet av 1990-talet havererade gjorde landet desperata försök att hitta nya inkomstkällor. Man sålde pass till al-Qaidamedlemmar och det startades ett stort antal offshore-banker som främst användes för att tvätta svarta pengar från den ryska maffian, för att nämnda några. FN och USA har numera tvingat Nauru att upphöra med verksamheterna och landet är idag bankrutt och helt beroende av bistånd. En kortvarig inkomstkälla på 00-talet blev de två förläggningar som Australien byggde upp för flyktingar som sökt asyl i Australien. De är dock numera nedlagda.

Innan fosfaten började brytas hade medborgarna god hälsa, egna rika traditioner och stark tillit till såväl varandra som till sitt samhälle. Öborna beskrevs som extremt vänliga av de första kolonisatörerna. På bara en generation har allt förändrats. Nauru har idag världens fetaste befolkning. Nästan 95 procent är överviktiga och nästan två tredjedelar av befolkningen har typ 2 diabetes vid 60 års ålder. Till detta ska läggas en omfattande alkohol- och tobakskonsumtion och en sjukvård som för länge sedan gett upp om att ge en bra sjukvård till alla med hälsoproblem.  Dessutom är ca 90 procent av den förvärvsaktiva befolkningen arbetslösa.

Yahoo travel service rekommenderar inte Nauru till någon att besöka utom personer med ett ytterst specialiserat intresse för gruvnäring, fascination för mänsklig dårskap eller en önskan att besöka vartenda land i världen.

Det finns en glasklar sensmoral i denna historia: det kan gå riktigt illa om man prioriterar kortsiktig ekonomisk tillväxt framför de övriga resurser som är viktiga för den hållbara utvecklingen, som naturkapitalet, humankapitalet och det sociala kapitalet. Alla dessa resurser eller kapitalsorter har raserats i Nauru, vilket också är ett viktigt skäl till att man inte kunnat förvalta de rikedomar man initialt byggde upp. I många länder med svag statsmakt och korruption kan tillväxt genom naturresurser vara till skada för människor eftersom eliten då inte behöver bry sig om sina medborgare. Det är viktigt att förstå att ekonomisk tillväxt inte bör vara ett mål i sig, däremot kan ekonomisk tillväxt vara ett medel för att uppnå viktiga samhällsmål som t.ex. en ren miljö, god hälsa, utbildning, social trygghet och god samhällsanda.

Kanske är Nauru en metafor för Jorden, men för Nauru blev dårskapen så oerhört tydlig eftersom de negativa konsekvenserna av elitens och befolkningens handlingar slog tillbaka mycket snabbt och drabbade dessutom enbart dem själva. De grävde bokstavligt talat sin egen grav. För Jorden och alla dess invånare är återkopplingen mellan våra handlingar och dess konskevenser desto otydligare, sällan särskilt direkta och drabbar först dem som är minst skyldiga. Kommer vi då att klara av att se dårskapen?

Nära Nauru av Anders Källgård
Dråplig reseskildring från Travel Forum

Slow City

”Slow city”, eller ”Cittaslow” som är det ursprungliga italienska namnet, är ett internationellt nätverk av små städer som värnar lokala råvaror samt arbetar för hållbar utveckling. För drygt 10 år sedan var jag och några kollegor på studiebesök till Levanto, en pittoresk liten Cittaslowcertifierad stad som ligger i närheten världsarvet Cinque Terre.

Jag fick en känsla av att Cittaslow var en nationalistisk reaktion mot att många italienska företag fick allt svårare att konkurrera med omvärlden, men samtidigt fanns det en tilltalande filosofi kring detta varumärke.

Sex nyckelområden för Cittaslow

I Sverige är Falköping den enda staden som hittills är certifierad som en ”Slow City” i Sverige. Jag tycker det i grunden är en bra idé. Det har säkert varit bra för Falköping, men vid den mediala lanseringen så blev det nog inte riktigt som kommunen tänkt sig.

I samband med offentliggörandet av Falköpings certifiering gick lokal-TV ut på stan och frågade ett antal personer om vad de tyckte. Den sista personen de intervjuade var en ung kille med kepsen på svaj som på frågan vad han tyckte om att Falköping nu skulle bli certifierad som en ”Slow city” responderade ungefär på följande sätt:

”Va…ska Falköping bli långsammare än den redan är!?”

Med dom orden klippte sändningen åter till studion där det sitter ett nyhetsankare som har svårt att hålla sig för skratt. Det kanske inte var så Falköping hade tänkt sig lanseringen som en ”Slow City”.

Men jag har full förståelse för att kommuner försöker sätta sitt namn på kartan.  Det är en del i att försöka nå en större attraktivitet i allmänhetens ögon och därmed kunna locka till sig såväl människor som företag. Ibland går det bra, men det kan också vara bortkastade pengar. Journalisten Malin Siwe på Expressen och Timbro-gänget brukar inte vara sena med att lyfta sådana fall. Jag tror man framförallt ska vara försiktig med att lansera sig som något som man inte riktigt är – eller som i det här fallet vad man faktiskt är, fast kanske i fel bemärkelse!