Etikettarkiv: Naturkapital

Nauru – landet som grävde sin egen grav

0

I slutet av 1980-talet reste jag och min kompis Micke jorden runt under ett halvår. En av de platser vi besökte var ön Guam. Det är ett amerikanskt territorium i Stilla havet som ligger ca tre timmars flygväg österut från Filippinerna. Mickes bror jobbade där som kock på ett lyxhotell ägt av staten Nauru, därav det ganska ovanliga resmålet. Vi bodde några nätter på lyxhotellet och Mickes bror berättade då dråpliga historier från det märkliga landet Nauru som vid den tiden var så rikt, men som på kort tid efteråt schabblade bort allt.

Jag skrev om denna ö redan 2007 i boken ”Rent spel”. Jag hade burit med mig historien om Nauru sedan min resa. Denna lilla söderhavsö erbjöd nämligen en fascinerande sannsaga med en närmast övertydlig sensmoral kring ämnet hållbar utveckling. Nu verkar dock andra ha fått upp ögonen för denna sedelärande historia. Läkaren, författaren och nesofilen (ö-älskaren) Anders Källgård har skrivit en bok om Naurus uppgång och fall och jag har även läst andra artiklar där författarna fascineras över öns historia. Hur kunde en ö som de första kolonisatörerna gav namnet ”Pleasant Island” förvandlas till det minst besökta landet i världen.

Nauru är ett av världens minsta länder med knappt 10 000 invånare fördelade på 21 kvadratkilometer. Landet blev självständigt 1968 och kunde tack vare stora tillgångar av brytbart fosfat nå en mycket hög ekonomisk tillväxt och hade under några år på 1970-talet världens högsta BNP per capita. Men i början av 1990-talet började tillgångarna av fosfat att sina.

Brytningen av fosfaten har dock skapat en miljökatastrof av gigantiska mått och över 80 procent av ön utgörs idag av ett obeboeligt och ogästvänligt månlandskap. Dessutom har 40 procent av det marina livet dött av fosfatavrinning. Det finns i princip ingen odlingsbar mark på ön längre och landets matförsörjning har sedan länge ombesörjts genom import av billig västerländsk bearbetad mat.

När Nauru blev självständigt 1968 bestod menyn av fisk, kokos samt frukt och rotfrukter som man själva odlade.  De flesta var smala och hade god hälsa. När invånarna under 1970-talet fick pengar av staten och snabbt höjde sin levnadsstandard minskade incitamenten för arbete, istället importerades billig arbetskraft från grannöar. Sambanden mellan utbildning, kompetens och ett bättre liv försvagades av de snabba rikedomarna. Samtidigt försvann mycket av de gamla traditionerna och kunskaperna i takt med en snabb förändring av livsstilen. Satellit-TV och snabbmat introducerades, liksom cigaretter och alkohol, och trots de korta avstånden på ön köpte många bil eller motorcykel.

När fosfaten tog slut visade sig att de pengar som investerats utomlands i stort sett var borta. Befolkningen hade under lång tid kommit att lita på och bli beroende av statens försörjning och blev såväl besvikna som arga, vilket ett tjogtal regeringsskiften sedan 1995 vittnar om. Utländska bedragare fann i Nauru ett perfekt land att agera i – mycket pengar samt naiva eller korrumperade politiker – och landet har förlorat stora summor pengar på dåliga affärer och kortsiktigt slöseri.

Tragikomiska berättelser från guldåren finns det gott om, som när polischefen köpte en Lamborghini för att omedelbart vid leveransen inse dels att bilen var för låg för att kunna köra över de kokosnötter som ofta låg och skräpade på öns enda väg, dels att han själv var för tjock för att få plats i bilen.

Källa: Läkartidningen, 3 februari 2016, artikel av Anders Källgård

När ekonomin under slutet av 1990-talet havererade gjorde landet desperata försök att hitta nya inkomstkällor. Man sålde pass till al-Qaidamedlemmar och det startades ett stort antal offshore-banker som främst användes för att tvätta svarta pengar från den ryska maffian, för att nämnda några. FN och USA har numera tvingat Nauru att upphöra med verksamheterna och landet är idag bankrutt och helt beroende av bistånd. En kortvarig inkomstkälla på 00-talet blev de två förläggningar som Australien byggde upp för flyktingar som sökt asyl i Australien. De är dock numera nedlagda.

Innan fosfaten började brytas hade medborgarna god hälsa, egna rika traditioner och stark tillit till såväl varandra som till sitt samhälle. Öborna beskrevs som extremt vänliga av de första kolonisatörerna. På bara en generation har allt förändrats. Nauru har idag världens fetaste befolkning. Nästan 95 procent är överviktiga och nästan två tredjedelar av befolkningen har typ 2 diabetes vid 60 års ålder. Till detta ska läggas en omfattande alkohol- och tobakskonsumtion och en sjukvård som för länge sedan gett upp om att ge en bra sjukvård till alla med hälsoproblem.  Dessutom är ca 90 procent av den förvärvsaktiva befolkningen arbetslösa.

Yahoo travel service rekommenderar inte Nauru till någon att besöka utom personer med ett ytterst specialiserat intresse för gruvnäring, fascination för mänsklig dårskap eller en önskan att besöka vartenda land i världen.

Det finns en glasklar sensmoral i denna historia: det kan gå riktigt illa om man prioriterar kortsiktig ekonomisk tillväxt framför de övriga resurser som är viktiga för den hållbara utvecklingen, som naturkapitalet, humankapitalet och det sociala kapitalet. Alla dessa resurser eller kapitalsorter har raserats i Nauru, vilket också är ett viktigt skäl till att man inte kunnat förvalta de rikedomar man initialt byggde upp. I många länder med svag statsmakt och korruption kan tillväxt genom naturresurser vara till skada för människor eftersom eliten då inte behöver bry sig om sina medborgare. Det är viktigt att förstå att ekonomisk tillväxt inte bör vara ett mål i sig, däremot kan ekonomisk tillväxt vara ett medel för att uppnå viktiga samhällsmål som t.ex. en ren miljö, god hälsa, utbildning, social trygghet och god samhällsanda.

Kanske är Nauru en metafor för Jorden, men för Nauru blev dårskapen så oerhört tydlig eftersom de negativa konsekvenserna av elitens och befolkningens handlingar slog tillbaka mycket snabbt och drabbade dessutom enbart dem själva. De grävde bokstavligt talat sin egen grav. För Jorden och alla dess invånare är återkopplingen mellan våra handlingar och dess konskevenser desto otydligare, sällan särskilt direkta och drabbar först dem som är minst skyldiga. Kommer vi då att klara av att se dårskapen?

Nära Nauru av Anders Källgård
Dråplig reseskildring från Travel Forum
0

Bollen är rund!

0

Naturkapitalet är fotbollsplanen. Det fysiska kapitalet är läktare, omklädningsrum och de finansiella möjligheterna att köpa de bästa spelarna. Humankapitalet är hur skickliga spelarna är tekniskt, vilken fysik de har, hur vältränade de är och hur skickliga de är på taktik och på att förstå tränarens instruktioner.

Men hur kan mindre klubbar med gropig fotbollsplan, dålig ekonomi och mediokra fotbollsspelare ändå ibland vinna över storklubbar med de allra bästa förutsättningarna. Bollen är rund säger en del, allting kan hända på en fotbollsplan! Visst kan turen spela in, men det som glöms bort är lagets sociala kapital. Att spelarna litar på varandra, att de gör sitt bästa, att de uppträder som ett lag, att nya spelare lätt kommer in i laget oavsett var de kommer ifrån och att spelarna trivs ihop både på och utanför planen. Det är kvaliteter som är svåra att skapa oavsett hur mycket pengar och goda förutsättningar klubben har.

På samma sätt kan kommuner eller orter som inte har de bästa förutsättningarna klara sig bättre än vad som kan förväntas av dem. En kommun kan ligga långt från allfartsvägarna med bristfällig infrastruktur och med en försvinnande liten andel akademiker. Men företagsklimatet rankas ändå högt, skoleleverna har bra betyg, inflyttare känner sig välkomna och föreningslivet blomstrar. Folk trivs och är stolta över att bo i eller komma från kommunen!

På samma sätt som ett på papperet sämre fotbollslag ibland kan slå det bästa laget, kan en kommun med sämre förutsättningar ändå utvecklas ganska bra. Det sämre fotbollslaget eller den lilla bruksorten kan inte konkurrera med resurser som man inte har, men klubbkänsla eller samhällsanda är inte förbehållet storklubben eller storstaden. Mjuka värden kan locka såväl människor som företag till en kommun, dvs. ett högt socialt kapital kan stärka såväl humankapitalet som det fysiska kapitalet. Eller om vi ska prata fotbollsspråk: Ge fler nyförvärv och sponsorer!

 

0

Från jordbruks- till ordbrukssamhälle

0

Begreppet socialt kapital missförstås ibland eftersom kapital ofta kopplas till pengar och fysiska ägodelar, men kapital betyder egentligen resurser och om människor bygger upp nätverk och uppträder på ett sätt som skapar tillit mellan människor så är detta en resurs för såväl individen som samhället.

Inom miljörörelsen och teoribildningen kring hållbar utveckling används ofta begreppet nationalförmögenhet. Här framträder en bredare bild av ekonomin än den som vanligtvis brukar debatteras i ekonomisk-politiska sammanhang eller som ryms inom BNP-måttet. Den nationella förmögenheten utgörs av fyra kapitalsorter; naturkapital, fysiskt kapital, humankapital och socialt kapital. I förmögenheten ligger ju också ett finansiellt kapital, men jag antar att detta kapital i detta sammanhang inkluderas i det fysiska kapitalet.

Naturkapital omfattar alla de oumbärliga tjänster och resurser som människor förlitar sig på för sin överlevnad och för att upprätthålla ekonomisk aktivitet. De olika resurserna brukar delas upp i två olika kategorier, dels ändliga resurser som till exempel fossila bränslen och mineraler och dels förnybara resurser som sol, vind, vatten, vegetation och djurliv. Fysiskt kapital är de fysiska ”verktyg” vi har skapat, t.ex. industrier, maskiner, verktyg och byggnader, fordon, infrastrukturer etc. Humankapitalet är bundet till människorna i form av kunskaper, kompetens, erfarenhet, yrkeskunnande och hälsa. Det sociala kapitalet finns i relationerna mellan individer och aktörer i samhället. Det utgör själva kittet i samhället och består dels av samhällets formella institutioner, dvs. hur samhället på papperet är inrättat med lagstiftning, statsförvaltning, ägarstruktur, rättsväsende etc., dels av de informella regler som befolkningen själva sätter upp i form av normer, värderingar, sedvänjor etc. Avgörande för storleken på det sociala kapitalet är hur väl de formella institutionerna fungerar i praktiken och vilket förtroende som finns för dessa institutioner bland medborgarna samt hur tillitsskapande de informella spelreglerna mellan människor är.

Nationalekonomers försök till tolkning av hållbar utveckling brukar vara att det totala kapitalet inte skall minska över tiden, dvs. man kan inte i längden öka BNP-tillväxten i all oändlighet om naturkapitalet förstörs, människors hälsa försämras eller om korruptionen ökar. En snävare mer ekologisk tolkning är att naturkapitalet inte får minska över tiden.

Man brukar ibland tala om att det inträffar paradigmskiften och att vi under årens lopp levt i olika typer av samhällen. Fram till 1800-talets början så levde vi i ett jordbrukssamhälle. Med ångmaskinen föddes  industrisamhället. I takt med ökad globalisering och internationell konkurrens övergick vi  till kunskapssamhället och idag med IT och ett enormt informationsflöde menar många att vi lever i ett kommunikationssamhälle. Eller ordbrukssamhälle som min  facebookvän Anne Källdén mycket fiffigt kommenterade.

Det som slagit mig är att olika kapitaltyper varit viktigast för att skapa makt och rikedom för individen under de fyra samhällsepokerna. Jordbrukssamhällets främsta tillgång var naturkapitalet. Den som ägde marken var den som hade makt och rikedom. De viktigaste ekonomiska, politiska och sociala skiljelinjerna i jordbrukssamhället handlade därför om äganderätten till jorden. Industrisamhällets främsta tillgång var det fysiska kapitalet. Naturkapitalet hade givetvis fortfarande betydelse, men nu blev i stället det fysiska kapitalet i form av maskiner, byggnader, infrastruktur för energi och fordon den viktigaste tillgången för att skaffa sig förmögenhet och makt. I kunskapssamhället var humankapitalet den allra viktigaste tillgången för individen. Det var kunskap, kompetens, kreativitet och entreprenöriellt tänkande som gav pengar och höga positioner i samhället.

Idag menar många att vi lever i ett kommunikationssamhälle. Det är människor som syns och tar plats i det stora informationsflödet, de som åtnjuter ett stort förtroende från andra människor och som har starka och/eller stora nätverk som har störst möjlighet att nå höga positioner och tjäna pengar. I kommunikationssamhället är socialt kapital den kapitalsort som har störst betydelse för hur väl en människa lyckas.

Det här är en liten hemsnickrad teori, så jag tar gärna emot synpunkter!

0