Etikettarkiv: Överbryggande socialt kapital

Hur förhåller sig toleransen till tilliten?

När Robert Putnam kom ut med sin bok om ”Den ensamme bowlaren”, diskuterades i vilket utsträckning socialt kapital alltid är bra. Många menade att det finns grupperingar och nätverk i samhället som i hög grad var solidariska mot varandra, men som levde utanför samhällets lagar och regler eller som valt att leva isolerat från det övriga samhället. Som exempel nämndes kriminella organisationer som Hells Angels eller religiösa sekter som Amish.

Putnam menade då att det fanns två typer av socialt kapital; det inbundna och det överbryggande. Det inbundna är de nätverk och sociala interaktioner man har med familj, släkt, vänner, nätverk och det omgivande grannskapet, dvs. till människor som man känner eller i någon mening känner till. I snäva grupper med misstro till övriga samhället som t.ex. i klaner eller kriminella nätverk så bygger tilliten på en extrem social kontroll. Det överbryggande sociala kapitalet bygger däremot på en generell tillit till andra människor som formats av att det funnits och finns många kontaktytor mellan människor oavsett social, etnisk och religiös bakgrund och att man har goda erfarenheter av dessa möten. Professor Bo Rothstein menar också att rättssäkra och okorrumperade formella institutioner har stor betydelse för befolkningens generella tillit, utöver de mellanmänskliga normer och värderingar som finns i ett samhälle.

Det jag själv har funderat på är vad som specifikt skiljer det inbundna sociala kapitalet från det överbryggande. Hur ett samhälle kan gå från en tillit baserad på homogenitet och social kontroll till en tillit som omfattar fler människor än dem man känner igen eller identifierar sig med. Min kanske något förenklade svar på detta är tolerans! Tolerans innebär att jag kan acceptera en persons eller grupps åsikt eller värdering, trots att jag inte gillar den, eller tycker den är omoralisk. Tolerans har med både yttrandefrihet och handlingsfrihet att göra.

Putnam anger att normer är viktiga för att skapa ett överbryggande socialt kapital, utan att specifikt peka ut tolerans som den viktigaste. Men för att det överbryggande sociala kapitalet ska växa krävs nyfikenhet och öppenhet för människor man inte känner eller identifierar sig med – och det uppnår man inte utan att det finns tolerans gentemot olikheter.

Filosofen Aviezer Ravitzky lärde ut att vi kan ha tre relationer till den andre. Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra. Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig. Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning. Enligt mig är det graden av tillit som avgör vilken av dessa tre nivåer som ett samhälle befinner sig på, så det som Ravitzky kallar för öppenhet, det har jag i diagrammet nedan översatt till en samhälle som både har hög tillit och tolerans.

Olika grader av tillit och tolerans skapar olika former av samhällen

Den här fyrfältaren, hämtad från min bok ”Tillit och tolerans”, visar graden av socialt kapital på x-axeln, medan y-axeln visar hur hög toleransen är.

I det nedre vänstra fältet med såväl intolerans som lågt socialt kapital råder allas krig mot alla. Här finns få fungerande samhällsinstitutioner och människor kan bara lita till sig själv och sina allra närmaste. Krigshärjade länder där olika klaner och religiösa grupperingar slåss mot varandra, som t.ex. Libyen, Afghanistan eller Somalia, är de som närmast exemplifierar detta fält.

Nästa nedre fält kännetecknas av hög tillit, men låg tolerans. Som exempel kan nämnas befolkningsmässigt homogena orter med brukortssmentalitet. Ett högt inbundet socialt kapital har historiskt varit bra för att skapa stabila och trygga miljöer där man gör rätt för sig och är solidarisk mot den egna gruppen. Är toleransen låg är dock risken stor att dessa orter utvecklar en social konformism och aversion mot oliktänkande.  De som avviker från de normer och värderingar som utvecklats i dessa samhällen känner sig utanför eller blir utstötta av gruppen. I modern tid har det visat sig att om denna typ av samhällen ställs inför strukturella förändringar saknas ofta verktygen för att förändra situationen. Det främmande verkar hotfullt, förändringar upplevs som negativa och tenderar också att bli negativa eftersom såväl de yttre förutsättningarna som de egna verktygen inte räcker till för att ens anpassa sig till det nya.  När ett sådant samhälle sedan ställs inför en våg av nyanlända som kommer från lågtillitsländer där människorna har ännu sämre förutsättningar och egna verktyg för anpassning eller utveckling så uppstår det få av de överbryggande möten som skulle vara till gagn för båda grupperna. Det finns bruksorter som klarat denna omställning relativt bra, men många har också stora problem.

Det högre vänstra fältet kännetecknas av hög tolerans, men låg tillit. De bästa exemplen på detta hittar man i storstäder i länder där tilliten mellan människor är låg. Människor lever mer eller mindre åtskilda från varandra i subkulturer med olika identiteter, värderingar och intressen. De geografiskt lokala gemenskaperna är svaga och den sociala kontrollen låg. Invånarna är vana vid att människor ser olika ut och har olika åsikter eller intressen. Ett visst mått av tolerans är en förutsättning för den större staden och också en anledning till att många människor söker sig till större städer – att man tillåts vara sig själv och att även udda människor här kan möta sina gelikar. Baksidan för storstaden är dock att gemenskapen mellan människor kan vara ganska ljummen – i förlängningen innebär ju tolerans inte mycket mer än att acceptans. Har landet eller staden också problem med korruption, så blir det – utan lokala gemenskaper och social kontroll – ännu svårare att lita på andra människor.

Samtidigt som Stockholm känns tolerant, öppet och valmöjligheterna är många så är stockholmare inte de lättaste att komma in på livet. Stockholm har en mångfald, men det finns även en anonymitet här. Det är som att folk kör sitt eget race och låter folk vara som de är, men i det tar de också avstånd från varandra. Jag är inte förvånad att Stockholm är en av världens mest singeltäta städer. Människorna här tar ju inte direkt kontakt med varandra utanför sitt gäng

Intervju med Marc Ryning om att vara homosexuell i Stockholm, DN den 28 juli 2014

Nu kanske inte Stockholm och Sverige är exempel på lågtillitssamhällen, men generellt så ligger stora städer mer i riktning mot det övre vänstra hörnet och landsbygd mot det nedre högra hörnet i fyrfältaren.

Det fjärde fältet är det ideala tillståndet där en hög tolerans smälter samman med hög tillit. Det tillstånd som filosofen Aviezer Ravitzky menar kännetecknas av öppenhet inför andra människor. Detta förhållande stärks av en integrerad stad med låg bostadssegregation, förtätade stadsmiljöer, att det finns många människor som är så kallade gränsövergångare, dvs. som rör sig över olika identiteter och har intressen som spänner brett över de subkulturer som finns i staden. Även mindre orter som av t.ex. historiska skäl haft många överbryggande kontakter med andra via t.ex. handel, entreprenörskap eller besöksnäring kan också kombinera höga nivåer av såväl tillit och tolerans. Landsbygdskommuner med besöksnäring har t.ex. i genomsnitt ett högre överbryggande sociala kapital än landsbygdskommuner med liten turism.

De färdigheter som människor får i ett samhälle med både tillit och tolerans verkar ge en fördel i en global och alltmer komplex värld. En förmåga att förstå olika perspektiv, hantera olikheter samt en vana att leva i ständig förändring.

”Lika barn leka bäst, men olika barn hittar på nya lekar”

Två invändningar mot ovanstående resonemang

Det finns dock en viss kritik mot begreppet tolerans. Att tolerera innebär att man har överseende med någon trots att den är på ett visst sätt. Den som tolererar tar makten över någon annan och kräver tacksamhet tillbaka för något som borde vara självklart. Så länge man måste vara tacksam för att andra låter en vara sig själv så är alla inte lika mycket värda. Tolerans innebär en passiv acceptans, inte aktiv medverkan. Enbart tolerans bygger på tanken om isolering, snarare än på tanken om gemenskap. Det goda samhället förutsätter att vi faktiskt lägger oss i!

Att jag använder begreppet tolerans är, trots den kritik som finns, fullt medvetet. Mitt syfte med figuren är att tolerans utan tillit ska symbolisera just denna ytliga tolerans. Tolerans kombinerat med tillit är dock något annat – då klarar vi av att hantera konflikter och i stället dra nytta av att vi är olika. Dessutom är det vanligt att just begreppet tolerans används inom forskningen kring socialt kapital.

En annan fråga som är svår och komplicerad när man diskuterar tillit och tolerans är frågan om det finns någon övre gräns för tillit och tolerans – ja, det finns det naturligtvis. Den som är för tillitsfull i ett samhälle där misstron är stor riskerar att vara naiv och bli lurad och för stor tolerans mot dem som är intoleranta och själva misstror andra kan slå tillbaka mot såväl den enskilda individen som samhället i stort. Speciellt tillit, men även tolerans bygger på ömsesidighet – om inte denna ömsesidighet finns så riskerar såväl tilliten och toleransen att raseras.

Så här säger statsvetaren Katarina Barrling i en krönika på Sveriges Radio:

Tillit är inte alltid befogad. Och det svåra är att det är först med facit på hand som vi vet om tilliten var befogad eller om vi i själva verket bara varit naiva…För även guldmynt har en baksida. Och tillit och naivitet är två sidor av samma mynt. Och det är inte den som hyser tilliten – eller är naiv – som styr över vilken sida av myntet det handlar om. Det är den som är föremål för tilliten – eller naiviteten – som avgör. Den som hyser tillit löper alltid risk att bli sviken av motparten. Och med ens så är man naiv. Ju mer vi litar på andra, desto större blir andras möjligheter att missbruka vår tillit. Ett land präglat av hög tillit löper förstås särskilt hög risk att bli missbrukat… Det betyder inte att det alltid är rätt att vara pessimist. Det rätta är att vara optimist när det finns sakliga skäl för det, och pessimist när omständigheterna talar i mer negativ riktning. Inte programmatiskt förorda den ena eller andra hållningen. Så även om tillit är en dygd så finns det också andra dygder värda att ta till sig som kan balansera tilliten. Måttfullhet till exempel. Att inte låta heller det goda gå till överdrift.

https://sverigesradio.se/artikel/7399320

Att vara måttfull innebär att inte gå till ytterligheter, att hitta balansen mellan krafter och goda värden som till viss del kan vara oförenliga. Det blir bäst när tillit och tolerans kan balansera varandra på en lagom nivå. Det är något som mitt nästa blogginlägg kommer att handla om.

Jimmy Durmaz

Jag har haft den här artikeln liggande ett tag utan att publicera den och den handlar inte om Jimmy Durmaz. Men med tanke på det hat som han fick efter matchen mot Tyskland tänkte jag att det kunde vara dags att påminna om att mångfald och pluralism alltid varit en styrka för att nå sportframgångar.

Sverige är till antalet invånare ett ganska litet land, men vi når förvånansvärt ofta framgångar inom olika sporter. En viktig förklaring är naturligtvis att vi är ett rikt och välmående land där de flesta har goda möjligheter att prova och utöva olika sporter. Men en viktig nyckel till framgång är också att vi i flera sporter lyckats bredda basen för vilka som deltar i utövandet.

I vissa sporter har vi en naturlig fördel. Att vi tillhör de bästa inom bandy, längdskidor, alpint och ishockey är kanske inte så konstigt med tanke på våra kalla vintrar. Men hur kom det sig att Sverige en gång blev en av världens främsta nationer i idrottsgrenar som till exempel tennis och golf? Två överklassporter med konservativa koder där de mest framgångsrika spelarna, med några få undantag, hade det engelska språket och medlemskap i det brittiska samväldet som gemensam nämnare.

Offentliga investeringar i tennisbanor under 1960- och 1970-talen tillsammans med Björn Borgs framgångar ökade medelklassens intresse för tennisen. Vad gäller golfen så ökade antalet banor kraftigt under 1980-talet, det blev billigare att spela och fler svenska golfspelare nådde framgångar internationellt. Golf blev på 1980- och 1990-talen en trendsport bland medelklassen. I andra länder var tennis- och golfbanor ofta privata, dyra och inget för gemene man. I Sverige blev de offentliga satsningarna, ett ökat utbud av banor samt några bra spelare istället startskottet för att medelklassen och delar av arbetarklassen började spela. Även de alpina idrotterna rönte framgång av ungefär samma skäl.

En markant ökning av antalet utövare inom dessa sporter samt att de svenska stjärnorna tränade betydligt hårdare och mer strukturerat än vad tidigare stjärnor gjort skapade därför stora svenska framgångar inom sporter som länge hade förknippats med överklassen.

En annan sport där mångfalden och bredden av utövare ökat är inom basketen. Det är den sport som är mest jämlik i Sverige sett till etnisk bakgrund och socioekonomisk grupptillhörighet. Fotboll är också bra på det – vad gäller killar. Men basketen lyckas även rekrytera tjejerna. Det är en sport som varit bra på att lokalisera sig i invandrartäta områden och ledarna rekryteras från de områden där flickorna bor vilket har visat sig vara viktigt, inte minst för nyanlända. Att det svenska herrlandslaget i fotboll fortfarande kan slå de bästa lagen, medan damlandslagets prestationer under senare år varit modesta tror jag beror på detta. Och vi kan sannolikt räkna med framtida framgångar inom basketen, inte minst ungdomslandslagen i basket har presterat väldigt bra under senare år.

Fotboll – en idrott för överklassen?

Men för en del sporter är problemet det omvända – det gäller att göra sporten attraktiv för medel- och överklassen. På 1950- och 1960-talen var England kanske bäst i världen på fotboll, med 1966 som höjdpunkt då England vann världsmästerskapet. I boken ”Känner ni vibbarna? – fotbollen och det nya Sverige” skriver Erik Niva att fotbollen ofta varit en sport för arbetarklassen, men det som gjorde att Tyskland, Spanien, Holland med flera länder gick om England var att man i dessa länder blev bättre på att inkludera medel- och överklassen i fotbollen. Urvalet av människor som spelade blev helt enkelt mycket större i Tyskland jämfört med England. Det tog också längre tid för engelsmännen att ta in nya vetenskapliga rön kring kost och träningsmetoder. Kanske en konsekvens av konservatism och en romantiserad arbetarklasskultur kring fotbollen. Anders Limpar har vittnat om tiden i Arsenal, där stora mängder alkohol och snabbmat var mer regel än undantag. Anders som i det närmaste var nykterist var något av en udda fågel i detta sammanhang.

Mångfald utifrån ett annat perspektiv är det som skapar Norges framgångar i Vinter-OS. Trots att Norge är ett litet land befolkningsmässigt bor en stor andel där förutsättningarna är bra för vintersporter. Huvudstaden ligger i princip i anslutning till ett stort berg och friluftsområden. Alla kan ta bussen till backen. Även invånarna i Trondheim har nära till att utöva vintersport och nästan inga norrmän är mer än någon timmes resa till en skidbacke.  Stockholm och framförallt Malmö och Göteborg har inte alls samma förutsättningar. Vintern är kort, det mesta regnar bort – för att travestera en gammal låt med Tomas Ledin.

Det handlar om att skapa ett överbryggande socialt kapital

Kunskapsnivån kring hur man tränar, äter och kring taktik för att nå bra resultat har generellt varit hög i Sverige. Men på den fronten har många länder gått ikapp och kanske i vissa fall också förbi. Vi har inte samma konkurrensfördel vad gäller vårt humankapital. Men vi kanske fortfarande har det vad gäller vårt sociala kapital. Vi har t.ex. fått hit människor från stora delar av världen till Sverige. Det kan uppstå kulturkrockar och konflikter med stor invandring, men vad gäller idrott är det ofta en stor fördel med mångfald. Men det gäller att vara inkluderande. Det är skillnad att få komma till alla fester, istället för att med nåder bli bjudna till några. Det är självklart att lagen blir bättre om alla får möjlighet att delta. Att ha med alla de bästa, istället för att plocka de bästa ur en selekterad grupp av privilegierade.

Men som Erik Niva skriver i sin bok, mångfald kräver mer av alla. Det finns inte så många hemligheter kvar i dagens idrott. I elitfotbollen känner alla varandras spelmodeller, alla har tillgång till ungefär samma scoutingnät och de flesta har kommit långt vad gäller individuell träning och kost. Återstår gruppkemin och att vara så inkluderande som möjligt.  Det viktigaste är hur man får ihop olika typer av talanger och personligheter, utan att det uppstår missförstånd, bråk och konflikter. Inom elitfotbollen måste djupt religiösa afrikaner, reserverade skandinaver och temperamentsfyllda sydeuropéer kunna samsas. Östersund FK:s tidigare tränare Graham Potter har förstått detta. Ett fotbollslag som gått från division 2 till framgångar i Europa League. De blandar in teater, dans och musik för att skapa mod, självkänsla och gruppkemi i ett lag präglat av mångfald. Att bli framgångsrik i en lagidrott handlar idag helt enkelt om att bygga tillit och psykologisk trygghet mellan människor som på många sätt kan vara väldigt olika.

Och det är i grunden vad ett överbryggande socialt kapital handlar om.

Det sociala kapitalets geografiska fördelning

Den kommun i Sverige som har det högsta överbryggande sociala kapitalet är…?

Jag har tagit fram ett mått på det sociala kapitalet och utifrån detta rankat samtliga Sveriges kommuner. Måttet är framtaget utifrån vad jag själv anser bör ingå, men även utifrån vilken statistik som är tillgänglig. Precis som för många andra statistiska mått så finns det brister och detta mått fångar knappast in alla viktiga faktorer som det sociala kapitalet består av. Dessutom ger olika forskare olika tyngd åt olika aspekter av det sociala kapitalet, så vilka variabler som ska ingå och vilken vikt de ska ha är inte självklart på något sätt. Se mitt förra inlägg för att se vilka variabler som ingår i måttet.

Den här statistiken kan säkert upplevas som känslig eftersom den i någon mening är ett mått på hur människors sätt att vara påverkar utvecklingen i den egna kommunen. Så innan jag går in på statistiken, så är det några saker som behöver klargöras.

Sverige har generellt ett högt socialt kapital och det är inte jättestora skillnader mellan kommunerna vad gäller t.ex. den generella tilliten till sina medmänniskor. Skillnaderna är avsevärt större när man jämför olika länder. De kommuner som ligger sämst till har ungefär samma generella tillit som människor i genomsnitt har i Tyskland, så även de kommuner som rankas lägst har i ett internationellt perspektiv ett högt socialt kapital.

Ofta ligger förklaringen till ett lägre socialt kapital i kommunens historia. Har befolkningen generellt kunnat förbättra sin situation genom egna insatser eller genom horisontella samarbeten mellan jämbördiga parter, eller har man historiskt varit beroende av en adelsfamilj eller av en dominerande arbetsgivare för att skapa ett bra liv åt sig själv och sin familj. Bruksorter och kommuner med stora slott och herresäten har av den anledningen ofta lite lägre socialt kapital – levnadsmönster, normer och värderingar tycks föras över från en generation till en annan. Men naturligtvis spelar händelser i modern tid också roll. Stora mut- och korruptionsskandaler påverkar t.ex. förtroendet för kommunen och den generella tilliten. I speciellt städer spelar den fysiska stadsplaneringen en viktig roll för att skapa bra offentliga mötesplatser och för att undvika boendesegregering. Faktorer som ett skickligt ledarskap, bra skolor, ett starkt civilsamhälle och att kommunen är en bra arbetsgivare och har en effektiv och rättssäker myndighetsutövning är andra saker som spelar roll.

Ett lågt socialt kapital påverkar kommunens utveckling negativt, men det kan också vara så att en dålig utveckling i kommunen påverkar det sociala kapitalet negativt. Tillit bygger på ömsesidighet – man ger vad man får och man får vad man ger. Det kan i vissa orter finnas väl motiverande skäl till att människor tappat förtroendet till t.ex. den egna kommunen eller till den nationella politiken. En politiskt misskött kommun där vissa orter förfördelats samtidigt som den stora arbetsgivaren flyttar till ett låglöneland och den privata och offentliga servicen monteras ned är knappast något som bygger ett starkt socialt kapital.

Det är viktigt för kommuner som hamnar lite lågt att fundera kring varför man gör det och vad man kan göra för att förstärka det sociala kapitalet. Det kan helt enkelt vara en (av flera) viktiga förklaringar till att det inte går så bra för kommunen.

Tydliga geografiska mönster

I vissa områden finns det ganska tydliga geografiska mönster, vilket bekräftar att socialt kapital är något som åtminstone delvis har historiska förklaringar.

OBS! Jag har ändrat i den ursprungliga kartan som publicerades här. Det är kategoriseringen av lågt, genomsnittligt och högt socialt kapital i kartfunktionen som blev lite fel. Några kommuner som har legat på gränsen mellan två kategorier kan därför ha bytt färg i den uppdaterade kartan nedan.

Socialt kapital

För pilen över kartan för att identifiera kommunen.

Högst socialt kapital finns längst Norrlands norra kust samt i stora delar av Norrbotten, runt Storsjön i Jämtland och Siljan i Dalarna, i Halland samt delar av Värmland och Västra Götaland. Även en del av de mer välbeställda förortskommunerna till våra tre storstäder hamnar högt i rankingen – men långt ifrån alla.

Lägre socialt kapital återfinns främst i en del av Norrlands inlands- och skogslän, delar av Dalarna och Gävleborg, Bergslagen, Dalsland samt stora delar av Skåne och Södra Kronoberg.

Ranking av kommunerna

Jag kommer inte att publicera hela rankingen på en gång, utan det kommer att ske i omgångar. Den kommun som rankas högst får vänta lite på att få se sitt resultat. Nästa inlägg publicerar måndagen den 27 november.

De kommuner som är intresserade av att veta mer om undersökningen, ert resultat och socialt kapital får gärna ta kontakt med mig. Även andra synpunkter och frågor kring undersökningen och resultaten är välkomna.

Pride

I veckan var jag och såg den nya brittiska feelgood filmen Pride. Det är en film baserad på en sann historia från Margaret Thatchers Storbritannien i mitten av 1980-talet. Ett engagerat gäng gay-aktivister får plötsligt den något udda idén att från London samla in pengar för att stödja Walesiska gruvarbetares strejk. Att få de homofoba gruvarbetarna att ta emot hjälpen är dock inte det lättaste – till en början.

En riktigt bra och rolig film med strålande skådespelarinsatser. Filmen är också ett fantastiskt exempel på hur man bygger ett överbryggande socialt kapital mellan människor.

”De brittiska skådespelarna briljerar, från Bill Nighy till Dominic West i osannolikt ful frisyr. Och ut från biografen kommer man med ett nytt hopp om mänskligheten. Gick det att förenas över ”omöjliga” gränser på 80-talet måste det gå att göra igen.”

Maria Brander, filmrecensent på Expressen

Länk till recension i Expressen

 

Samverkan stavas ibland med ä – samvärkan

I mitt jobb på SKL arbetar jag bland annat med att utveckla det lokala företagsklimatet i kommunerna. Kommunens betydelse för det lokala företagsklimatet är något som ofta uppmärksammas i diverse rankingundersökningar, men SKL har också påtalat att näringslivet själva starkt bidrar till hur bra det lokala företagsklimatet är. I kommuner där företagen är bra på att samverka såväl med varandra som med kommunen och andra offentliga institutioner är ofta företagsklimatet bra.

Jens Eklinder-Frick har i sin doktorsavhandling följt två svenska klusterinitiativ. Han lyfter fram betydelsen av samarbeten över företagsgränserna, men också att det behövs kunskap och en strategi över hur man ska göra för att få samarbeten att fungera på ett bra sätt.

Ska man exempelvis främja ett ökat samarbete mellan människor som redan känner eller är förtrogna med varandra (inbundet socialt kapital) eller ska man satsa på att skapa möten mellan människor med olika bakgrunder (överbryggande socialt kapital)?

Vi lär oss nya saker och får nya perspektiv genom att träffa människor med andra bakgrunder och erfarenheter, men det är lättare att samarbeta med folk man redan känner eller som man identifierar dig med. Vi lär oss inte så mycket nytt av den sortens inbundna kontakter. Å andra sidan: om man bara skapar nya kontakter, kan det vara svårt att föra arbetet framåt.

Jens Eklinder-Frick beskriver bland annat ett klustersamarbete i Söderhamn där det inbundna sociala kapitalet satte hinder i vägen för det man ville uppnå. När Ericssonfabriken stängde i Söderhamn fanns det mycket högteknologiskt kunnande i regionen. Företagarna ansåg att de behövde göra något för att all den här kunskapen inte skulle försvinna ur regionen. De ville föra samman kunskapsföretagen med de tillverkningsföretag som fanns i området. Men det blev svårt att förena de två grupperna. Det inbundna sociala kapitalet var starkare än det överbryggande – man ville helst samarbeta med människor man kände till.

Samverkan stavas ibland med ä – samvärkan. I Söderhamn hade man denna gång ingen strategi för hur man skulle komma vidare. Man lyckades inte sammanföra de två kunskapsområdena.  Bruksortskulturen är bra för lojaliteten och skapar gemenskap, men när bruket är borta, måste ”vi-och-dom”-känslan brytas. Då blir det inbundna sociala kapitalet istället ett hinder mot att släppa in nya influenser och idéer.

Länk till artikel