Etikettarkiv: Tolerans

Hur förhåller sig toleransen till tilliten?

När Robert Putnam kom ut med sin bok om ”Den ensamme bowlaren”, diskuterades i vilket utsträckning socialt kapital alltid är bra. Många menade att det finns grupperingar och nätverk i samhället som i hög grad var solidariska mot varandra, men som levde utanför samhällets lagar och regler eller som valt att leva isolerat från det övriga samhället. Som exempel nämndes kriminella organisationer som Hells Angels eller religiösa sekter som Amish.

Putnam menade då att det fanns två typer av socialt kapital; det inbundna och det överbryggande. Det inbundna är de nätverk och sociala interaktioner man har med familj, släkt, vänner, nätverk och det omgivande grannskapet, dvs. till människor som man känner eller i någon mening känner till. I snäva grupper med misstro till övriga samhället som t.ex. i klaner eller kriminella nätverk så bygger tilliten på en extrem social kontroll. Det överbryggande sociala kapitalet bygger däremot på en generell tillit till andra människor som formats av att det funnits och finns många kontaktytor mellan människor oavsett social, etnisk och religiös bakgrund och att man har goda erfarenheter av dessa möten. Professor Bo Rothstein menar också att rättssäkra och okorrumperade formella institutioner har stor betydelse för befolkningens generella tillit, utöver de mellanmänskliga normer och värderingar som finns i ett samhälle.

Det jag själv har funderat på är vad som specifikt skiljer det inbundna sociala kapitalet från det överbryggande. Hur ett samhälle kan gå från en tillit baserad på homogenitet och social kontroll till en tillit som omfattar fler människor än dem man känner igen eller identifierar sig med. Min kanske något förenklade svar på detta är tolerans! Tolerans innebär att jag kan acceptera en persons eller grupps åsikt eller värdering, trots att jag inte gillar den, eller tycker den är omoralisk. Tolerans har med både yttrandefrihet och handlingsfrihet att göra.

Putnam anger att normer är viktiga för att skapa ett överbryggande socialt kapital, utan att specifikt peka ut tolerans som den viktigaste. Men för att det överbryggande sociala kapitalet ska växa krävs nyfikenhet och öppenhet för människor man inte känner eller identifierar sig med – och det uppnår man inte utan att det finns tolerans gentemot olikheter.

Filosofen Aviezer Ravitzky lärde ut att vi kan ha tre relationer till den andre. Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra. Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig. Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning. Enligt mig är det graden av tillit som avgör vilken av dessa tre nivåer som ett samhälle befinner sig på, så det som Ravitzky kallar för öppenhet, det har jag i diagrammet nedan översatt till en samhälle som både har hög tillit och tolerans.

Olika grader av tillit och tolerans skapar olika former av samhällen

Den här fyrfältaren, hämtad från min bok ”Tillit och tolerans”, visar graden av socialt kapital på x-axeln, medan y-axeln visar hur hög toleransen är.

I det nedre vänstra fältet med såväl intolerans som lågt socialt kapital råder allas krig mot alla. Här finns få fungerande samhällsinstitutioner och människor kan bara lita till sig själv och sina allra närmaste. Krigshärjade länder där olika klaner och religiösa grupperingar slåss mot varandra, som t.ex. Libyen, Afghanistan eller Somalia, är de som närmast exemplifierar detta fält.

Nästa nedre fält kännetecknas av hög tillit, men låg tolerans. Som exempel kan nämnas befolkningsmässigt homogena orter med brukortssmentalitet. Ett högt inbundet socialt kapital har historiskt varit bra för att skapa stabila och trygga miljöer där man gör rätt för sig och är solidarisk mot den egna gruppen. Är toleransen låg är dock risken stor att dessa orter utvecklar en social konformism och aversion mot oliktänkande.  De som avviker från de normer och värderingar som utvecklats i dessa samhällen känner sig utanför eller blir utstötta av gruppen. I modern tid har det visat sig att om denna typ av samhällen ställs inför strukturella förändringar saknas ofta verktygen för att förändra situationen. Det främmande verkar hotfullt, förändringar upplevs som negativa och tenderar också att bli negativa eftersom såväl de yttre förutsättningarna som de egna verktygen inte räcker till för att ens anpassa sig till det nya.  När ett sådant samhälle sedan ställs inför en våg av nyanlända som kommer från lågtillitsländer där människorna har ännu sämre förutsättningar och egna verktyg för anpassning eller utveckling så uppstår det få av de överbryggande möten som skulle vara till gagn för båda grupperna. Det finns bruksorter som klarat denna omställning relativt bra, men många har också stora problem.

Det högre vänstra fältet kännetecknas av hög tolerans, men låg tillit. De bästa exemplen på detta hittar man i storstäder i länder där tilliten mellan människor är låg. Människor lever mer eller mindre åtskilda från varandra i subkulturer med olika identiteter, värderingar och intressen. De geografiskt lokala gemenskaperna är svaga och den sociala kontrollen låg. Invånarna är vana vid att människor ser olika ut och har olika åsikter eller intressen. Ett visst mått av tolerans är en förutsättning för den större staden och också en anledning till att många människor söker sig till större städer – att man tillåts vara sig själv och att även udda människor här kan möta sina gelikar. Baksidan för storstaden är dock att gemenskapen mellan människor kan vara ganska ljummen – i förlängningen innebär ju tolerans inte mycket mer än att acceptans. Har landet eller staden också problem med korruption, så blir det – utan lokala gemenskaper och social kontroll – ännu svårare att lita på andra människor.

Samtidigt som Stockholm känns tolerant, öppet och valmöjligheterna är många så är stockholmare inte de lättaste att komma in på livet. Stockholm har en mångfald, men det finns även en anonymitet här. Det är som att folk kör sitt eget race och låter folk vara som de är, men i det tar de också avstånd från varandra. Jag är inte förvånad att Stockholm är en av världens mest singeltäta städer. Människorna här tar ju inte direkt kontakt med varandra utanför sitt gäng

Intervju med Marc Ryning om att vara homosexuell i Stockholm, DN den 28 juli 2014

Nu kanske inte Stockholm och Sverige är exempel på lågtillitssamhällen, men generellt så ligger stora städer mer i riktning mot det övre vänstra hörnet och landsbygd mot det nedre högra hörnet i fyrfältaren.

Det fjärde fältet är det ideala tillståndet där en hög tolerans smälter samman med hög tillit. Det tillstånd som filosofen Aviezer Ravitzky menar kännetecknas av öppenhet inför andra människor. Detta förhållande stärks av en integrerad stad med låg bostadssegregation, förtätade stadsmiljöer, att det finns många människor som är så kallade gränsövergångare, dvs. som rör sig över olika identiteter och har intressen som spänner brett över de subkulturer som finns i staden. Även mindre orter som av t.ex. historiska skäl haft många överbryggande kontakter med andra via t.ex. handel, entreprenörskap eller besöksnäring kan också kombinera höga nivåer av såväl tillit och tolerans. Landsbygdskommuner med besöksnäring har t.ex. i genomsnitt ett högre överbryggande sociala kapital än landsbygdskommuner med liten turism.

De färdigheter som människor får i ett samhälle med både tillit och tolerans verkar ge en fördel i en global och alltmer komplex värld. En förmåga att förstå olika perspektiv, hantera olikheter samt en vana att leva i ständig förändring.

”Lika barn leka bäst, men olika barn hittar på nya lekar”

Två invändningar mot ovanstående resonemang

Det finns dock en viss kritik mot begreppet tolerans. Att tolerera innebär att man har överseende med någon trots att den är på ett visst sätt. Den som tolererar tar makten över någon annan och kräver tacksamhet tillbaka för något som borde vara självklart. Så länge man måste vara tacksam för att andra låter en vara sig själv så är alla inte lika mycket värda. Tolerans innebär en passiv acceptans, inte aktiv medverkan. Enbart tolerans bygger på tanken om isolering, snarare än på tanken om gemenskap. Det goda samhället förutsätter att vi faktiskt lägger oss i!

Att jag använder begreppet tolerans är, trots den kritik som finns, fullt medvetet. Mitt syfte med figuren är att tolerans utan tillit ska symbolisera just denna ytliga tolerans. Tolerans kombinerat med tillit är dock något annat – då klarar vi av att hantera konflikter och i stället dra nytta av att vi är olika. Dessutom är det vanligt att just begreppet tolerans används inom forskningen kring socialt kapital.

En annan fråga som är svår och komplicerad när man diskuterar tillit och tolerans är frågan om det finns någon övre gräns för tillit och tolerans – ja, det finns det naturligtvis. Den som är för tillitsfull i ett samhälle där misstron är stor riskerar att vara naiv och bli lurad och för stor tolerans mot dem som är intoleranta och själva misstror andra kan slå tillbaka mot såväl den enskilda individen som samhället i stort. Speciellt tillit, men även tolerans bygger på ömsesidighet – om inte denna ömsesidighet finns så riskerar såväl tilliten och toleransen att raseras.

Så här säger statsvetaren Katarina Barrling i en krönika på Sveriges Radio:

Tillit är inte alltid befogad. Och det svåra är att det är först med facit på hand som vi vet om tilliten var befogad eller om vi i själva verket bara varit naiva…För även guldmynt har en baksida. Och tillit och naivitet är två sidor av samma mynt. Och det är inte den som hyser tilliten – eller är naiv – som styr över vilken sida av myntet det handlar om. Det är den som är föremål för tilliten – eller naiviteten – som avgör. Den som hyser tillit löper alltid risk att bli sviken av motparten. Och med ens så är man naiv. Ju mer vi litar på andra, desto större blir andras möjligheter att missbruka vår tillit. Ett land präglat av hög tillit löper förstås särskilt hög risk att bli missbrukat… Det betyder inte att det alltid är rätt att vara pessimist. Det rätta är att vara optimist när det finns sakliga skäl för det, och pessimist när omständigheterna talar i mer negativ riktning. Inte programmatiskt förorda den ena eller andra hållningen. Så även om tillit är en dygd så finns det också andra dygder värda att ta till sig som kan balansera tilliten. Måttfullhet till exempel. Att inte låta heller det goda gå till överdrift.

https://sverigesradio.se/artikel/7399320

Att vara måttfull innebär att inte gå till ytterligheter, att hitta balansen mellan krafter och goda värden som till viss del kan vara oförenliga. Det blir bäst när tillit och tolerans kan balansera varandra på en lagom nivå. Det är något som mitt nästa blogginlägg kommer att handla om.

Lagom friktion är bäst

Många Sverigedemokrater idealiserar ett samhälle där en stor majoritet identifierar sig med varandra och där folk lever under liknande sociala och kulturella normer. Det finns många människor som trivs i en sådan starkt inbunden gemenskap. Livet är enkelt om människors värderingar och oskrivna regler är tydliga och sällan ifrågasatta. Det finns en stor trygghet i detta. Ju mer man identifierar sig med andra människor desto större är solidaritet och viljan att hjälpa varandra. Men en inbunden gemenskap kan å andra sidan vara ett helvete för dem som inte passar in. Och den stora frågan för SD är hur de har tänkt att få till den här tilliten eftersom det som känntecknar deras sympatisörer mer än något annat är just låg tillit.

Dessutom skadar slutenhet samhället. Det kan liknas vid att vara på en perfekt is där det inte finns någon friktion. Ingen rör sig ur fläcken – det är ett stillastående samhälle. Det krävs ett visst mått av friktion, i meningen att människor med olika tanker, idéer och erfarenheter möts, att det finns en öppenhet inför andra kulturer, nya idéer och avvikande människor samt att förändring inte upplevs som hotfullt, för att ett samhälle ska kunna utvecklas. Inbundna gemenskaper står ofta handfallna inför förändringstryck utifrån.

 It is not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent, but the one most responsive to change.

Charles Darwin

Men friktionen får inte heller vara för stor, då rör man sig inte heller ur fläcken. Om grupperingar med olika parallella normer och värderingar växer fram så förlorar samhället sitt samvetande, dvs. den genom generationer förhandlade, socialt uppövade och kulturellt färgade medvetenhet om begränsningar av våra individurella drifter och behov. Om vi tappar vårt samvetande riskerar det att uppstå starka konflikter mellan olika grupper i samhället och mellan människor med olika politiska ideologier och intressen. En utveckling som idag även tycks förstärkas av sociala medier. Det riskerar att leda till ökad otrygghet och kriminalitet samt till lägre tillit. Och utan tillit så tappar människor förmågan att kompromissa och hitta pragmatiska lösningar på problem. Såväl samhällskostnaderna som de mänskliga kostnaderna ökar dramatiskt utan tillit.

Ett samhälle utvecklas bäst när det finns balans mellan ytterligheterna. Det behövs både tillit och tolerans och lagom mycket friktion. Ett samhälle med tillit utan tolerans utvecklas inte och människor som inte passar in vantrivs. Ett samhälle med en missriktad tolerans mot grupper som skapar sina egna normer och värderingar riskerar att falla sönder i konflikter och en raserad tillit.

 

Högt socialt kapital i mellanstora städer

Lite överraskande visar det sig att det sociala kapitalet ofta är högt i mellanstora städer. Vill du bo på en plats där människor generellt litar på varandra, där man tycker att den egna kommunen sköter verksamheterna på ett bra sätt och dessutom är bra på att välkomna nyanlända in i arbetslivet så kan du med fördel flytta till kommuner som Varberg, Umeå, Alingsås, Lidköping, Skellefteå, Piteå, Östersund, Kalmar, Luleå eller Jönköping.

Genom att dela in samtliga Sveriges kommuner i så kallade kommungrupper och beräkna respektive grupps genomsnittspoäng, så framgår det vilka typer av kommuner som i genomsnitt har det högsta sociala kapitalet i Sverige. Observera dock att det kan skilja mycket mellan olika kommuner inom samma kommungrupp.

Förväntat resultat att tilliten är hög i välmående villakommuner

Allra högst socialt kapital finns det i pendlingskommuner som ligger nära någon av våra tre storstäder Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är kommuner som till exempel Lidingö, Nacka, Mölndal, Lerum, Vellinge och Staffanstorp. Det är välmående villakommuner med högt utbildade människor med bra levnadsstandard. Det är ett förväntat resultat eftersom människor som bor där sällan har haft någon anledning att generellt misstro andra människor eller myndigheter. De har ofta bra nätverk, ett högt kulturellt kapital och de närmar sig personer i maktutövande samhällsställning med självförtroende. Men det är ändå inte någon helt entydig bild som visas. Valdeltagande och förtroende för kommunen är ofta mycket högt, men däremot kan denna typ av kommuner placera sig sämre vad gäller HBTQ-index och integration.

Kommungrupp Genomsnittlig poäng
Pendlingskommun nära storstad 558
Mindre stad/tätort 587
Större städer 620
Landsbygdskommun med besöksnäring 660
Lågpendlingskommun nära större stad 726
Pendlingskommun nära större stad 734
Pendlingskommun nära mindre tätort 742
Landsbygdskommun 753
Storstad 830
Kommungrupper definitioner 2017
Balans mellan pluralism och social kontroll

Inte långt efter poängmässigt ligger mindre städer/tätorter och större städer (ej storstäder). Oftast rör den mediala debatten de tre storstäderna kontra lands- och glesbygdskommunerna. Men en majoritet i Sverige bor faktiskt på platser som varken är storstäder eller landsbygd. För de flesta av dessa stadskommuner så har utvecklingen varit ganska bra under de senaste 30 åren. Boendeattraktiviteten har ökat i många kommuner, utbudet av privat service har ökat, sysselsättningen är hög, inkomsterna är höga i förhållande till kostnadsläget¹) och boendepriserna fortfarande rimliga även om de procentuellt gått upp kraftigt även här.

Det kanske är så att det sociala kapitalet trivs som bäst i lite mindre städer. Tillräckligt stora för att bejaka en viss pluralism och att den som avviker från majoritetsnormerna inte hamnar i utanförskap, men inte så stora så att den positiva sidan av social kontroll helt försvinner – att man faktiskt bryr sig om människorna i sin omgivning. Att man vågar såväl hjälpa den som är i nöd som säga till den som missköter sig.

Landsbygdskommuner med en stor besöksnäring har också ett ganska högt genomsnittligt socialt kapital. De är ofta attraktiva både för boenden och besökare och klarar sig ofta rätt bra såväl ekonomiskt som demografiskt. Omsättningen av människor är stor och de som bor där blir helt enkelt vana vid att träffa folk av alla de slag, vilket stärker såväl tilliten som toleransen.

Stockholm är en liten storstad, Göteborg är en stor småstad

Den kommungrupp som har lägst socialt kapital är storstäderna, dvs. Stockholm, Göteborg och Malmö. Stockholm ligger dock bättre till än Malmö och Göteborg. En kompis som flyttat till Göteborg sa att skillnaden mellan Stockholm och Göteborg är att Stockholm är en liten storstad, medan Göteborg är en stor småstad. Kanske detta är tillspetsat, men den lilla storstaden Stockholm är är i alla fall avgjort bättre på integration än Göteborg och Malmö. Alla placerar sig dock bra vad gäller HBTQ-frågor. Göteborg dras främst ned av korruptionsskandalen och det låga förtroendet för kommunen som den bidragit till, medan det för Malmös del är den låga generella tilliten som är det största problemet.

Det genomsnittliga sociala kapitalet i de övriga fyra kommungrupperna är ungefär på samma nivå, fast lite bättre än storstäderna. Här finns framförallt de mindre kommunerna runt de mellanstora och mindre städerna samt rena landsbygdskommuner utan besöksnäring. Här finns många av de kommuner som haft en dålig ekonomisk och demografisk utveckling. Ett lågt socialt kapital kan ha bidragit till den dåliga utvecklingen, men en dålig utveckling kan också ha påverkat det sociala kapitalt negativt. Vad som är hönan och ägget i detta är svårt att säga, men de förstärker varandra i ett kausalt samband som kan vara svårt att bryta.

¹) Källa: Reglab, ”Medelstora städers växtkraft”, december 2013. Studien gällde dock enbart kommuner med mellan 25000-80000 invånare.

Vilken kommun har högst socialt kapital?

Vilken kommun har högst socialt kapital? I boken ”Tillit och tolerans” lyfte jag fram Umeå som den större kommun i Sverige som har det högsta överbryggande sociala kapitalet. Kan statistik bekräfta den bilden?

Det finns tyvärr inget officiellt mått på socialt kapital. Det som brukar användas är en fråga som ställs i olika enkäter: ”Tycker du att man i allmänhet kan lita på de flesta människor?”. Men socialt kapital handlar inte enbart om tilliten till medmänniskor, utan även om tilliten till samhällets institutioner och för att få ett mått på ett överbryggande socialt kapital så bör man enligt mig också inkludera ett mått på tolerans.

Om det inte finns något bra statistikmått på det överbryggande sociala kapitalet så får man väl uppfinna ett! Jag har därför skapat ett mått som omfattar fem variabler. Jag har utifrån detta mått sedan rankat samtliga kommuner från 1 till 290.  Vilka variabler som ska ingå i ett sådant index kan naturligtvis diskuteras, men jag har valt följande.

  • Generell tillit: Mäter i vilken grad människor i allmänhet litar på de flesta människor. Källa: Folkhälsomyndighetens årliga nationella folkhälsoenkät, 2016
  • Valdeltagande: Är ett mått på det demokratiska engagemanget och i vilken utsträckning människor anser sig kunna delta och påverka samhället i stort. Källa. Valmyndigheten, 2014
  • Förtroende för den egna kommunen: Mäter förtroendet för att den egna kommunen och den insyn och inflytande som medborgarna anser sig ha över kommunens verksamheter och beslut. Källa: Medborgarundersökningen, SCB, 2016
  • HBTQ-index: Är ett mått på graden av öppenhet och tolerans i kommunen. Faktorer som tas med i indexet är kommunernas verksamhet för att motverka diskriminering av HBTQ-personer, skolan (likabehandling och förebyggande av kränkande beteenden), utbildningsinsatser, HBTQ-samhällets infrastruktur (samkönade äktenskap per capita, föreningsverksamhet, adoptionsrelaterade frågor), utsatthet för hatbrott samt attityden till HBTQ-personer. Källa: RFSL och SKL, 2014 ¹)
  • Andel sysselsatta bland skyddsbehövande och anhöriga i förhållande till förväntat värde (definierat som hur snabbt skyddsbehövande och anhöriga kommer i arbete i förhållande till vad som kan förväntas utifrån vistelsetid i Sverige, utbildningsnivå samt arbetslöshet i kommunen bland inrikes födda. Med skyddsbehövande och deras anhöriga avses personer som sökt asyl och fått uppehållstillstånd, deras anhöriga samt kvotflyktingar): Är ett mått på kommunens, näringslivets och civilsamhällets insatser för och förmåga att integrera skyddsbehövande med anhöriga in i samhället.  Källa: SCB och SKL, 2016

Man kan säga att de tre första variablerna främst är tillitsvariabler och de två senare främst toleransvariabler.

I nästa inlägg kommer jag att att publicera en Sverigekarta med tre färgskalor utifrån följande kategorisering: Kommuner med högt socialt kapital, genomsnittligt socialt kapital och lågt socialt kapital.  Det inlägget publiceras måndagen den 20 november, så jag håller er alltså på halster ett tag.

Och på frågan om statistiken kan bekräfta att Umeå är den större stad som har det högsta överbryggande sociala kapitalet, så är svaret ja. Umeå placerar sig som tia i rankingen och alla kommuner före dem har färre invånare.

¹) Att några variabler har några år på nacken gör inte så mycket vad gäller socialt kapital eftersom förändringar över tiden normalt är ganska långsamma.

Ingen är starkare än sin svagaste länk

Ingen plats, kommun, region eller land är starkare än sin svagaste länk. Därför måste man arbeta väldigt brett med utvecklingsfrågor. Svårast är ofta de mjuka faktorerna som tillit och tolerans, som bygger på tämligen komplicerade historiska, sociala och psykologiska processer.

”…kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder idéer och innovationer, idéer och innovationer tillsammans med riskkapital och ett bra företagsklimat skapar nya företag, nya företag skapar fler arbetstillfällen, arbetstillfällen ger ökade skatteintäkter, ökade skatteintäkter möjliggör en förbättrad offentlig välfärd, bättre infrastruktur och ett minskat skatteuttag. Välfärd, bra infrastruktur och måttliga skatter attraherar högteknologiska företag och utbildade människor, utbildning och väl fungerande och rättssäkra offentliga institutioner som främjar jämlikhet och jämställdhet föder tolerans och tillit, tolerans och tillit stärker kulturen i vid mening, kultur bidrar till attraktiva livsmiljöer och främjar kreativitet, kreativitet föder…”

Med fördel kan följande låt spelas i samband med läsningen ovan!

Är ”dom” en förutsättning för ”vi”?

När den numera avlidne polske sociologen Zygmund Bauman var i Sverige för några år sedan höll han ett spännande föredrag där han menade att mänskligheten är fast i ett sorts vacuum. De gamla politiska idéerna hjälper oss inte längre och de nya idéerna har ännu inte fötts.

Människor är i grunden fantastiska på att samarbete, det finns nedärvt i vårt DNA. Från jägar- och samlarperioden då vi umgicks i grupper av ca 20-30 personer har vi lyckats slå oss samman i allt större grupper och omformulera ett allt större ”vi”, en utveckling som hittills lett oss fram till nationalstaten. Men för att förena människor i ett allt större ”vi” har man i historien ofta behövt hänvisa till yttre fiender. Utan ett ”de” att avgränsa sig mot har mänskligheten, enligt Bauman, svårt att definiera ett ”vi”.

Men hur gör vi nu i vår globaliserade och individualiserade värld där nationalstaten och politikernas makt försvagats samtidigt som våra största problem måste lösas genom samarbete mellan nationer och mellan människor som inte identifierar sig med varandra. Nästa ”vi” måste bli ett globalt ”vi”, men vem ska då var ”dom”?

Efter ett antal glas rödvin sent en lördagskväll kollade jag på en amerikansk science-fiction-rulle och det slog mig då – den gemensamma yttre fienden kanske kan utgöras av rymdvarelser som attackerar Jorden. Åtskilliga Hollywoodfilmer har ju speglat detta förlopp där världen räddats från främmande attacker genom mänsklighetens förenade ansträngningar – ofta ledda av en amerikansk president. Den tanken kanske dock är lite för långt utanför (vin)boxen? Och med tanke på vem som nu sitter som president i USA får vi nog hoppas att en rymdinvasion åtminstone dröjer till nästa presidentperiod.

Men kanske kan istället klimathotet eller en allvarlig pandemi bli den yttre fienden? I en akut nödsituation tror jag att mänskligheten är kapabel att gå samman för att rädda världen och sig själva. Men risken är stor att uppvaknandet vad gäller klimathotet kommer för sent och att det istället blir en kamp för överlevnad – en allas kamp mot alla, ett individuellt ”race to the bottom”? Inte heller detta ett ovanligt tema i påkostade Hollywoodproduktioner!

Men det kanske finns ett annat sätt? Bauman talade under föreläsningen länge och väl om dialogens konst, den är nyckeln till förståelsen av ”den andre”. Vi kanske inte behöver en yttre fiende? I dialogen kan vi upptäcka att vi alla har flera olika identiteter, både de som förenar oss och de som splittrar oss. Med dialogkompetens, så kan vi bygga vidare på det vi har gemensamt, och åtminstone tillfälligt låta det som splittrar oss läggas åt sidan.

Jag brukar reagera negativt på politiker som använder krigsretorik och som utmålar politiska motståndare som fiender eller onda. Jo, jag kan sträcka mig till att det finns onda ideologier och onda tolkningar av religioner, som nazism, kommunism och radikal islamism. Och visst finns den en del empatilösa psykopater som agerar strikt egoistiskt. Men jag tror inte att alla Sverigedemokrater är nazister eller i grunden onda människor – lika lite som alla feminister är manshatare. Om vi använder krigsretoriken, att vi ska bekämpa motståndarna, attackera deras åsikter och vrida vapnen ur händerna på dem, så återstår frågan: Om vi nu vinner slaget, vad ska vi göra med förlorarna?

Den här reklamfilmen för Heineken gör mig genuint glad. Människor som möts förutsättningslöst utan fördomar om varandra har alla möjligheter att nå till varandras hjärtan även om de tycker diametralt olika om vissa saker. Syftet med dialogen är att människor ska kunna mötas, och trots varandras olikheter och skilda värderingar, ändå kunna förstå varandra och nå ett samarbete. Alla människor har fler än en identitet. Så även om vi inte kan nå varandra på alla sätt, går det nästan alltid att hitta några gemensamma referensramar och bygga vidare på när man möts öga mot öga. Genom dialogen uppstår det win-win situationer, även om båda parter kanske måste göra avsteg från vissa principer och kompromissa kring några av sina värderingar.

Sommarens boktips: Björnstad

Jag gillar verkligen Fredrik Backman – mannen bakom världssuccén ”En man som heter Ove”.  Han kombinerar humor och allvar med en stor portion sentimentalitet på ett sätt som åtminstone träffar mig rätt i hjärtat. Det finns en träffsäkerhet i böckerna som berör mig. Jag tycker nästan jag känner igen en del av karaktärerna i böckerna från min egen uppväxt.

Jag har just läst färdigt Fredrik Backmans nya bok ”Björnstad”. Det är en bok om skuld, skam, heder och stolthet i ett samhälle hårt präglat av klientelism och att man ställer upp för ”samhällets bästa”. Men hur långt är man beredd att gå för att skapa en ljus framtid åt den plats man bor på?

Jag har läst några recensioner av boken och en del recensenter menar att boken är feministisk. Det kan jag till viss del hålla med om. Boken beskriver patriarkala strukturer och machokultur – men den visar också på en positiv manlighet och några av de värsta ”bovarna” i boken är kvinnor.  Det som jag tycker är bra med Fredrik Backman är att han inte skildrar människor i odelat gott eller ont. Även i grunden goda människor kan känna sig tvingade att agera ont och till synes usla människor kan när det gäller ”göra det rätta”. Våra handlingar styrs av många saker – vår personlighet, omständigheter, våra värderingar och samhällets normer. Vad är det ett samhälle tillåter och vad är det man uppmuntrar?

”Nästan alla diskussioner om hur människor beter sig mot varandra slutar för eller senare i argument om ”människans natur”. Det har aldrig varit lätt för biologiläraren att förklara: å ena sidan överlevde hela vår art för att vi håll ihop och samarbetade, å andra sidan utvecklades vi för att de starkaste individerna alltid frodades på bekostnad av de svagare. Så i slutänden kommer vi alltid att bråka med varandra om gränsdragningarna. Hur egoistiska får vi vara? Hur mycket är vi skyldiga att bry oss om varandra?”

Boken handlar också i min mening om socialt kapital, eller snarare frånvaron av ett överbryggande socialt kapital och närvaron av ett kvävande och socialt kontrollerande inbundet socialt kapital. Den handlar om den ständigt närvarande konflikten mellan ”vi och dom” och människors paradoxala strävan mot såväl samarbete som individualism.

Det är också en bok full av ”oneliners”: Här följer några som jag skrev upp:

”Här är en person som kan bli kränkt i ett tomt rum”.

”Den enda gången jag backar är när jag tar sats”.

”Hockeyspelare är inte speciellt smarta. De uppfann suspensoaren 70 år innan hjälmen.”

Läs den!

Vi är röde, vi är hvite

Jag är mycket förtjust i den här reklamfilmen från Danmark som säkert många av er redan har sett. Den utgör ett skolexempel på vad överbryggande socialt kapital handlar om. Att se att vi har fler identiteter än en. Det är inte bara könet, etniciteten, sexualiteten eller något annat som ska identifiera oss. Jag har förståelse för att identitet är viktigt för många, att man känner en större trygghet ihop med likasinnade och att det gör världen lite enklare när våra fördomar blir bekräftade. Men jag vill hävda att vi människor är så mycket mer än de stereotyper som både högern och vänstern identitetsideologier vill sätta på oss. Och ska vi trots våra olikheter kunna leva ihop så måste vi våga mötas över gränserna och framförallt våga tänka annorlunda, vara annorlunda och ha andra intressen än vad som förväntas av oss utifrån våra kön, var vi kommer ifrån eller vilka politiska ideologier vi har. Det är brobyggarna, överbryggarna, som är hjältarna i mina ögon. Det är de som bryter mönster och umgås över gränserna som skapar tillit och socialt kapital i samhället.

En hög tolerans kan delvis kompensera för lägre tillit

I det förra inlägget skrev jag att det är tilliten som förenar de länder som har den bästa sociala utvecklingen (och i hög grad också den ekonomiska utvecklingen) i världen.

Det finns en del ytterligare intressanta iakttagelser att göra i diagrammet nedan över tilliten och den sociala utvecklingen bland världens länder.

USA och Storbritannien ligger trots mycket hög BNP, lite lägre både vad gäller tillit och social utveckling, vilket sannolikt beror på klassklyftor och att stora grupper känner att de fått det sämre. I början av 1960-talet låg tilliten i USA på nästan nordiska nivåer och även Storbritannien har minskat sitt sociala kapital. I flertalet av de demokratiska länderna i västvärlden har den här siffran varit ganska stabil över tiden. Men i USA och Storbritannien har de ekonomiska klyftorna helt enkelt blivit för stora, människor bor mer segregerat, den sociala rörligheten har minskat markant och alla har långt ifrån samma chanser i livet. Många känner sig som förlorare och känner att samhället är på väg åt fel håll – något som jag tror kan förklara såväl Trumps framgångar som Brexit.

Ett annat intressant resultat är att länder i Latinamerika som t.ex. Brasilien, Chile och Uruguay samt länder i Södra Europa som t.ex. Spanien, Italien och Frankrike överpresterar vad gäller den sociala utvecklingen utifrån befolkningens tillitsnivåer. World Value Survey visar dock att länder i Latinamerika och södra Europa är avsevärt mer toleranta gentemot andra människor oavsett deras etnicitet, religion eller sexualitet än vad länder med låg tillit har i Östeuropa, Asien och Afrika. De har helt enkelt en hög tolerans som bidrar till en bättre social utveckling än vad som kan förväntas utifrån deras tillitsnivåer.