En man som heter Ove

Varför har boken och filmen om ”En man som heter Ove” blivit så populär i USA? Är inte Ove typisk svensk på många sätt? Kanske inte. Jag tror nämligen att många amerikaner kan relatera till denne ilsket konservativa och fingerpekande konspirationsteoretikern, som varken hänger med i globalisering, modernitet eller kommersiell ytlighet.

Jag tror att det både i Sverige och USA finns många praktiskt lagda män som kanske inte har läst så mycket böcker och inte har så mycket bildning, men som vet hur man backar ett släpp, monterar in en ny spis eller fläkt och som lärt sig att lita på ett handslag. Som tycker att stadsbor” vet så förbannat mycket, men kan så djävulskt lite”. Jag är ju själv en sådan opraktisk person som ”flytt” den lilla orten för stadens puls och e-postläsande arbeten[1].

Den amerikanske journalisten och författaren David Brooks skrev i Dagens Nyheter (2016-09-29) att bagaren inte längre kan baka. Den värdighet som män som Ove tidigare kände av att kunna laga och fixa saker och ting försvinner i takt med digitalisering och robotisering. Arbetarnas ställning minskar i takt med att de inte längre tillverkar produkterna, utan bara servar maskiner och de datorprogram som gör det. Följden av det som skett är att bagarna inte längre vet hur man bakar bröd. Kapitalvaror är så billiga att vi slänger dem, istället för att människor som Ove lagar dem. Och vem behöver backa med släpp, ha lokalsinne eller kunna läsa en karta när bilarna snart kör sig själva.

Den svenske Ove kanske inte är lika reaktionär som Trumps kärnväljare, men jag tror ändå filmen speglar en del av de känslor och den frustration som finns bland såväl män som kvinnor utanför storstäderna i USA. Att inte längre vara behövd, att förlora sin position som någon i samhället och att se sina barn få en sämre uppväxt än den man själv haft. Att gå från att vara en familjeförsörjare och en kugge i lokalsamhället till att vara någon som inte längre är efterfrågad av samhället mer än som ”tjänstehjon”. Samtidigt som de upplever att stadsbor ser ned på deras gammaldags värderingar och sätt att leva.

Jag tycker att historien om Ove är extra aktuell i Trumptider. Ove representerar väldigt mycket ordet tillit. Och i dag blir vi alla rädda för att tilliten håller på att urholkas. Då tror jag det är viktigt att visa hur vacker och stark tilliten kan vara.

Rolf Lassgård, skådespelare, spelar Ove i filmen

Tillit bygger på ömsesidighet. När det blir allt svårare att spegla den egna tilliten i andras tillit, så naggas den egna tilliten i kanten något för varje år som går. Som jag tidigare skrivit i bloggen så har tilliten markant minskat i USA sedan 1960-talet och den nedgången kan troligtvis till stor del hänföras till den amerikanska arbetarklassen utanför storstäderna.

Den ekonomiska nedgången utanför storstäderna i USA tillsammans med en rå marknadsliberal politik har slagit sönder lokalsamhällen. USA har heller inget kommunalt utjämningssystem som i Sverige. Allt fler familjer har blivit dysfunktionella, en del  har drogproblem, ännu fler hälsoproblem och kriminaliteten ökar i takt med utslagningen. Det tidigare så starka civilsamhället i USA har förtvinat på många platser. Andelen personer som tillhör medelklassen har minskat samtidigt som andelen rika (främst i städerna) och andelen fattiga ökat. Den medelklass som ofta burit upp civilsamhället och som varit en länk mellan olika socialgrupper har blivit mindre. Lägg till detta en låg tillit till makten. Något som har historiska förklaringar i USA, men som förstärkts av en markant ökad åsiktspolarisering delvis skapad av en åsiktsuppdelad gammalmedia och klicklogiken i sociala medier.

Jag tror att många amerikaner längtar tillbaka till den här tiden då civilsamhället var starkt. När ett handslag räckte och när det var enkelt att känna vilka man kunde lita på eller inte. Man vill vara tillitsfull, man är liksom Ove uppfostrad till att visa varandra tillit – åtminstone i lokalsamhället. Men när även lokalsamhället sviker, då är det inte så lätt att vidga cirkeln och känna tillit till människor man inte identifierar sig med. Man söker istället det som i forskningen benämns ett inbundet socialt kapital. Man vill ha homogenitet, enkelhet och trygghet och då blir det avvikande hotfullt; människor med annan etnicitet, postmodernistiska värderingar och influenser från andra länder.

Man vill känna tillit till varandra, man vill ha kontroll över sitt eget liv och man vill ha tillbaka den position och status i samhället som man haft tidigare, men man förstår inte vilka de övergripande förändringskrafterna är som satt dem i den situation de är idag och man förmår inte återskapa den tillit som tidigare fanns. Då återstår hatet och offerrollen – att kunna skylla sitt dåliga liv på någon annan. Och hoppet om en stark ledare som kan vrida tillbaka klockan och ”ställa saker till rätta igen” – såsom det en gång varit.

Jag har skrivit det här inlägget för att jag tror förståelse är viktigt. Jag har försökt förstå varför så många amerikaner känner som de gör. Det är genom förståelse man kan inleda en dialog och det är enbart genom dialogen människor i USA kan skapa någon form av kompromiss och samförstånd kring hur man går vidare. Och även om läget inte är lika allvarligt i Sverige, så finns de här tendenserna även här. Vi måste börja lyssna på varandra istället för lockas in i ekokammare och sandlåderetorik.

[1] Förr sa man pappersvändande arbeten, jag tror e-postläsande arbeten stämmer bättre överens med verkligheten idag.

8 reaktioner på ”En man som heter Ove

  1. Ett intressant och matnyttigt inlagg speceillt i dessa tider. Det finns mycket att tanka over samtidigt som jag maste erkanna att jag ar osaker pa om det inom en rimlig tid gar att bygga upp en ”ny tillit”. Redan pa 70- talet horde jag flera affarsman fran Goteborg saga man inte lange kunde bekrafta en affar med bara ett handslag, det fanns for mycket av unga lejon dar ute. Det ar dessutom svart att kanna tillit till politiker som tror pa att ”marknaden” ska losa ett samhalles problem, vilket utvecklingen visar vara fel vag att ga. Om man dessutom som jag bott 53 ar i ett korrupt land blir det annu svarare att satta nagon tilltro till tillit. Jag har dessutom last om Jane Mayers bok Dark Money (laser boken nar den kommer pa spanska) och finner att omkring 400 super-super-superrika egenligen ar makthavarna i det republikanska partiet med en val genomarbetad plan att bli makthavarna i hela landet. Det vore intressant att lasa om vad du tycker om denna bok och historien hon redogor for. Jag har fragat mig vad de har planerat och hur de tanker dominera hela USA pa alla nivaer. Far lange sedan sag jag en film ”Solent Green” som kommer narmare och narmare till att bli verklighet, fortom boken 1984. Jag tycker dock att vi just nu lever i en verkligt spannande tid dar allt syns mycket battre, bra och daliga uttryck for manskligt handlande.

  2. Boken och filmen har sina kvaliteter som underhållning. Den djupare tolkningen där jämförelser görs med anhängare till Trump kan jag anse vara missvisande.

    Karaktären är främst en produkt av sin uppväxt och sorgen över hustruns död och förlusten av ett väntat barn.

    Det finns en viss trovärdighetsbrist i att en samtida 59-åring i vad som framstår som förortsmiljö skulle ha beteenden, värderingar och livsföring som för tankarna till människor födda på 30-40-talen.

    Ove skulle aldrig bli ett nättroll, han verkar inte ens uppkopplad så liten likhet finns med Teaparty och Alt right rörelserna i USA. Han verkar inte heller engagera sig för förändring IRL utan är mest en muttrande gubbe med hang-ups på SAAB vs Volvo(eller än värre tyska bilar).

    Filmen säger lika lite om förlusten av tillit och känslan av utanförskap som Änglagård relevant beskriver landsbygdens utmaningar.

    Om vi ska förstå problem och kanske skönja lösningar kan vi nog inte hänga upp analysen på ihjälkramade nostalgiflirtande skönlitteratur och dess filmantiseringar.

    1. Tack för inlägget Jan! Filmen och boken har ju blivit väldigt populära i USA, så en viss igenkänningsfaktor borde det finnas. Jag har en syster som bott i USA i 14 år också, och jag har ju träffat en del av de här människorna. Jag tror faktiskt många svenskar skulle bli förvånade över hur gästvänliga och trevliga många är. De lever liksom i en helt annan kontext än vi gör och drar helt andra slutsatser kring vad det är som skapat den negativa utvecklingen.

      Det var nog inte förlusten av tillit jag kopplade till Ove, utan snarare den att inte känna sig behövd längre. Och den tror jag många av dessa människor känner igen sig i.

      Jag tyckte i alla fall var en bra ingång i det jag ville förmedla. Men ibland tycker vi olika så, så är det.

      1. Jag kommer dock inte ifran att i ett ”bra samhalle” skulle Ove inte ha gatt igenom den period av ensamhet som gjort honom bitter och besviken pa livet, kanslor som endast en invandrande kvinna hjalpte honom att komma ur. I ett bra samhalle ser man till att ingen behover vara ofrivilligt ensam och det skapar tillit att mitt samhalle fungerar. Nar man kommer upp i en viss alder ar det inte, atminstone for mig, att vara behovd som ar det viktiga, det har jag varit under den storsta delen av mitt liv, utan vad jag vill ha ar tillit till att det samhalle jag lever i fungerar och erbjuder vard som fungerar och varfor inte, som i Barcelona, erbjuder en organisation vars medlemmar besoker alla de manniskor som inte alltid vill vara ensamma. Dessutom skulle jag vilja tillagga att varken Solent Green eller 1984 har med nuet att gora utan ar en mojlig framtid om vi inte bevakar vad som hander, Anglagard var en nostalgitripp.

        1. Tack för inläggen Birgitta! Jag tyckte mycket om både boken och filmen om Ove. Gillar överhuvudtaget Fredrik Backman som författare. Jag håller helt med dig i dina tankar. Vi i Sverige har blivit så vana vid att tilliten finns där, så vi kommer bli mycket förvånade och upprörda om den börjar vittra sönder (vilket den faktiskt börjat göra). Saker som vi tagit för givet kommer inte att fungera. Det som jag kan se framför mig i framtiden är att vi genom tekniken tvingar fram en social kontroll och tillit likt den som AirBnb och Uber använder sig av. Det vill säga att andra ger omdömen om dig – är du att lita på eller inte?

          1. Forlat Jan om jag blir lite ”charlatana” men du vidror ett otroligt spannande amne.
            Om du har ratt i att teknologiska foretag i framtiden avgor om man ar att lita pa eller inte (vilket jag tror redan gors, horde ett program om detta och hur man gor analyser av risker) tror jag att vi bor tanka ut en Plan B for oss ”normala? manniskor”.
            Ett snabbtankt forslag (som maste genomarbetas) skulle vara att konstruera ett program med olika nivaer (fra n barn till alder noll), skapat av manniskor ( helst empatiska,) kapabla att pa ett lattfattligt, roligt och spannande satt ge oss insikt i hur dessa foretag fungerar etc.
            Framtiden kan bli mycket spannande om man bara vet vad den mojligen kan fora med sig och hur.
            Jag hor dessutom till de som tror att du kan bli trovardig for vem som helst om du bara far kunskap om hur. Exempel:Poliser och vittnen (forutom vissa brottslingar) kan i domstolen vara hur trovardiga som helst genom att kunna ”kroppsspraket”.
            Om vi dessutom har ”lite hum om” de sprak som specialister anvander har vi storre chanser att klara oss fran att bli manipulerade och i forlangningen frustrerade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *