Har tilliten ett pris?

Tillit är på tapeten i samband med att en pedofil avslöjats på en förskola och mycket tyder på att många barn kan ha drabbats. Det är djupt olyckligt varje gång detta händer. Främst går tankarna till barnen och de närstående, men denna typ av brott leder också till ångest hos föräldrar som inte själva har drabbats. Trots att denna typ av brott ytterst sällan inträffar – risken är t.ex. avsevärt större att ett barn skadas i en bilolycka – så menar många att otryggheten ökar med manliga förskolepedagoger.

Den här misstänksamheten riskerar att leda till att allt färre män väljer att arbeta inom barnomsorgen eller stängs ute, vilket vore djupt olyckligt. Barn behöver förebilder av båda könen.

På ledarsidan i Dagens Nyheter den 13/4 2014 tar skribenten upp detta problem och avslutar med följande rader.

”Tilliten har ett pris. Men det har också bristen på tillit. Och den kostar i förlängningen mer.”

Det kanske är så – för att bevara vår höga generella tillit så måste vi acceptera att vi någon gång blir lurade, att någon drar nytta av vår tillit eller i värsta fall gör oss illa.

Tolerans och snällhet kan ibland vara naivt. Det är inte för intet som tyskar har ett uttryck om ”Die dummen schweden” eller att svenska utvandrare sågs som lite korkade när de kom till USA under 1800-talet. Kanske vår historia och de sociala normer vi tog med oss gjorde att vi hade en högre tillit till människor som vi inte kände och därför ibland blev lurade. Tillit, tolerans och snällhet har ett pris. Man kan göra dumma saker och hamna i fruktansvärda situationer genom att lita för mycket på folk.

I en del kulturer anses det därför vara en dygd att inte vara lättlurad. En ”sund” misstänksamhet mot andra människor ses som förnuftigt. Men den som förväntar sig att bli lurad, är också mindre benägen att göra något för samhällets bästa som kräver samarbete eller egna uppoffringar. Om man inte litar på att andra sköter sig, är det ”korkat” att vara den enda som anstränger sig. Om jag tror att alla andra tar emot mutor, varför ska jag då vara den enda som avstår? Om alla andra skräpar ned, varför ska jag vara den enda som tar med mig skräpet?

Vi som bor i Sverige kan vara tacksamma för att en rad ”polletter” faktiskt trillat ned i rätt hål och att vi med hjälp av förnuft och lyckliga omständigheter utvecklat en kultur där de flesta faktiskt litar på andra. Vi må vara naiva i vissas ögon, men vi har lyckats bygga upp ett samhälle som jämfört med många andra länder både är humanistiskt och effektivt.

Det är därför det är så viktigt att mota Olle i grind. Vi får inte falla för dem som förordar försiktighetsprinciper i alla lägen eller i trygghetens namn vill stänga ute människor från det här landet. Visst finns det gränser för hur mycket man kan lita på andra, ibland råkar tillitsfulla människor illa ut och visst kan tilliten ta stryk av för mycket mångfald, men jag är övertygad om att den som får tillit också ger tillit tillbaka. Det är så man skapar ett bra samhälle!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.