Pride

I veckan var jag och såg den nya brittiska feelgood filmen Pride. Det är en film baserad på en sann historia från Margaret Thatchers Storbritannien i mitten av 1980-talet. Ett engagerat gäng gay-aktivister får plötsligt den något udda idén att från London samla in pengar för att stödja Walesiska gruvarbetares strejk. Att få de homofoba gruvarbetarna att ta emot hjälpen är dock inte det lättaste – till en början.

En riktigt bra och rolig film med strålande skådespelarinsatser. Filmen är också ett fantastiskt exempel på hur man bygger ett överbryggande socialt kapital mellan människor.

”De brittiska skådespelarna briljerar, från Bill Nighy till Dominic West i osannolikt ful frisyr. Och ut från biografen kommer man med ett nytt hopp om mänskligheten. Gick det att förenas över ”omöjliga” gränser på 80-talet måste det gå att göra igen.”

Maria Brander, filmrecensent på Expressen

Länk till recension i Expressen

 

2 tankar kring ”Pride

  1. En fantastiskt härlig film. Kände mig oerhört peppad och inspirerad efter att ha sett den. Som en aktivist. Läste på om Mark Ashton efteråt. Tänk om hade fått leva längre. Vad hade kunnat hända då?

  2. Ja, den var riktigt bra. Jag är överhuvudtaget förtjust i den här typen av socialrealistiska engelska filmer som ”Allt eller inget” ”Local hero” eller ”The Commitments” etc.

    Men det är samtidigt lite sorgligt att konstatera att det som då förenade dessa två grupper var en stark gemensam fiende, nämligen Margareth Thatcher!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.